Richard Langéen: Var världskrigen oundvikliga?

Detta skrev jag som en inlämningsuppgift på historieutbildningen. Högsta betyg. Lärarens kommentar: ”Texten är välskriven och du uppvisar en god analysförmåga.”

Första världskriget

Att skriva kontrafaktisk historia, alltså hur historien skulle sett ut om något annorlunda inträffat i händelseförloppet, är inte så lätt. Var första och andra världskriget oundvikliga? En vanlig uppfattning är att Tyskland var mer eller mindre ensamt skyldigt till båda krigen. Men historia är sällan så svartvit. Segraren skriver dock gärna historien för att gynna sig själv och lägga skulden på den andra sidan.

Som de flesta känner till ses skotten i Sarajevo den 28 juni 1914, då den bosnienserbiske attentatsmannen Gavrilo Princip sköt ihjäl tronarvingen Franz Ferdinand av Österrike och hans hustru Sophie von Chotek, som den utlösande faktorn till första världskriget. Det är säkert en del som tror att kriget inte blivit av utan detta skott. Och det stämmer kanske. Eller inte.

Första världskriget är väldigt komplex. Franz Ferdinand mördades av en grupp serbiska extremister, ”Unga Bosnien”, som hade samarbete med en annan revolutionär grupp kallad ”Svarta handen”. Organisationerna kämpade för ett självständigt slaviskt rike, fritt från Österrike-Ungern. Det fanns alltså ett politiskt syfte bakom mordet på Franz Ferdinand. Men Ferdinand var inte särskilt omtyckt bland andra ledare i Europa. Österrike-Ungerns ambassadör i Berlin, den ungerske greven Ladislaus Szögyeny-Marich, kallade t.ex. mordet för ”ett nådatecken av en gudomlig försyn”.(1) (2)

En viktig aspekt är maktbalansen i Europa under denna tid. I början av 1900-talet hade Tyskland börjat resa sig som en europeisk stormakt. Detta oroade Storbritannien. Den tyska industrin och BNP-tillväxten gick om den brittiska. Samtidigt hade Tyskland byggt en stor örlogsflotta, som hotade den brittiska hegemonin på haven. Den skiftande maktbalansen gjorde att Storbritannien sökte en allians med Frankrike. 1907 anslöt sig även Ryssland till denna allians, som kom att kallas ententen. Så bildades den ena alliansen som senare skulle strida i första världskriget. Tyskland å andra sidan hade sett sig i omringat av motståndare och sökt närmare vänskap med Österrike-Ungern och Italien – den så kallade trippelalliansen, eller centralmakterna. Italien lämnade dock under kriget.(3) Serbisk nationalism hade länge varit en utmaning för Österrike-Ungern. Den så kallade panslavismen hotade såväl det ottomanska riket som Österrike-Ungern, då där fanns stora slaviska grupper. Ottomanska riket anslöt sig till centralmakterna i början av augusti 1914.(4)

Serbien hade en allierad i Ryssland, vilket i normalfallet kunde ha förhindrat ett anfall från Österrike-Ungern. Men serber hade mördat Franz Ferdinand, och det fanns misstankar om att den serbiska underrättelsetjänsten hjälpt till. Österrikes utrikesminister Leopold von Berchtold författade ett ultimatum med så stränga krav att Serbien knappast skulle acceptera dem, vilket landet inte heller gjorde. Serbien godkände alla krav utom ett, det som skulle berövat landet sin självständighet.(5) Flera menar att Österrike sökte krig, och att man med Tyskland i ryggen vågade provocera fram det. Ett tänkbart motiv är att Österrike-Ungern ville förhindra bildandet av en stark slavisk stat, då det sågs som ett hot.

Med andra ord fanns det gott om spänningar i Europa redan innan skotten i Sarajevo. Det var inte skotten allena som skapade dem. Men det innebär inte nödvändigtvis att Österrike-Ungern var tvunget att invadera Serbien den 28 juli 1914. Tyskland hade dock lovat Österrike-Ungern att gå in på deras sida om det blev krig. Det är denna är krigsgaranti som gjorde att Tyskland senare fick ta hela skulden för kriget. Men det blir ännu mer invecklat.

Dokument som blivit tillgängliga efter Sovjetunionens fall sägs visa att att det var Ryssland som drev på första världskriget för att ta kontroll över Konstantinopel (idag turkiska Istanbul) och därmed också de båda sunden Bosporen och Dardanellerna, som förbinder Svarta havet med Medelhavet. Det menar i varje fall den amerikanske historikern Sean McMeekin i sin bok ”The Russian Origins of the First World War” från 2013. I en intervju säger McMeekin att Rysslands officiella syfte att skydda Serbien bara var ett ”svepskäl” för att uppnå det egentliga målet, erövrandet av Konstantinopel. Sunden ska ha varit av ”enorm betydelse för den ryska ekonomin”.(6)

”Ryska trupper var från 1914–1917 mycket mer upptagna med att erövra Turkiet och den österrikiska delen av Galizien än med att försöka rädda Serbien. Likaså ägnade ryska diplomater nästan ingen uppmärksamhet åt serbiska intressen och anspråk under kriget, medan de gjorde allt vad de kunde för att försäkra sig om att de efter kriget skulle få kontroll över Konstantinopel och sundet.”(7)

Detta stärker teorin att första världskriget var mer eller mindre oundvikligt. Det visar åtminstone att det kan ha funnits olika intressen bakom kriget, oavsett skotten i Sarajevo.

Upptakten till kriget var även militära mobiliseringar från tyskt och ryskt håll. Den ryska mobiliseringen har ofta förklarats som defensiv. Men McMeekin menar att det inte stämmer. Enligt honom motsägs det av en militär överenskommelse mellan Ryssland och Frankrike, som anbefallde gemensamma offensiva aktioner mot Tyskland på en viss mobiliseringsdag samt av själva händelseförloppet i juli 1914. Under natten den 29–30 juli informerade den ryska utrikesministern Frankrike om att Ryssland inte kunde ”ge efter för Tysklands begäran att upphöra med sin mobilisering” och nu ansåg att ett krig var ”nära förestående”, förklarar McMeekin. Enligt McMeekin gick Tyskland endast ”motvilligt” in i kriget 1914. Den tyske kanslern Theobald von Bethmann försökte under natten dra tillbaka Tysklands krigsgaranti till Österrike-Ungern.(8)

Den franska regeringen sammankallade till ett krismöte samma natt, fullt medveten om att Ryssland skulle gå till krig mot Tyskland och att Frankrike måste följa efter. Samma natt sände den tyske kanslern Theobald von Bethmann Hollweg, efter att han hade fått en första antydan om att Storbritannien kanske skulle ansluta sig till Frankrike och Ryssland, ett telegram till Wien i vilket han återkallade den blanco-check som Tyskland tidigare gett Österrike-Ungern. Han krävde nu att Wien skulle acceptera medling och börja förhandlingar med Ryssland. Men Ryssland hade redan bestämt sig för att gå i krig. Ja, det vill säga statsmännen hade gjort det; tsaren behövde fortfarande övertygas, vilket han blev efter att ha utsatts för påtryckningar hela dagen den 30 juli.(9)

Joseph S. Nye, Jr. påpekar att även kejsaren Wilhelm II av Tyskland försökte undvika krig. Precis innan kriget bröt ut skrev han till sin kusin, den tyske tsaren Nikolaus II, och vädjade till fred. Det misslyckades dock. ”Men vid det laget hade nationalismen betvingat varje känsla av aristokratisk och monarkisk solidaritet, och detta familjetelegram fick ingen verkan alls”, skriver S. Nye, Jr.(10)

Enligt S. Nye, Jr. fanns det en ”liknöjdhet beträffande freden”.(11) Stormakterna hade inte varit inblandade i ett europeiskt krig på 40 år. Det hade uppstått en kultur av att inte ge sig och inte kompromissa. Det fanns en utbredd och stark nationalism samt en imperialistisk tävlan om kolonier, vilket kan ha isolerat länderna från varandra ytterligare. Därtill kom socialdarwinismen, idén om att den starkaste överlever, och att det också är den starke som ska styra och ställa. Om den starke ska styra, varför då bry sig om fred? Det kanske rentav passar med ett krig som visar vem som är starkast? Med andra ord existerade det en ganska oresonlig och fientlig attityd och atmosfär under denna tid, som säkert förvärrade risken för krig.(12) Dessutom fanns det inte lika många och snabba kommunikationsmedel då som det finns idag, vilket kan ha försvårat kommunikationen till fred. Det fanns inte heller något forum för gemensam internationell diskussion, som det finns i dagens FN.

Sett ur ett brett perspektiv fanns det många faktorer bakom kriget. Om Serbien inte haft en så stark nationalism, som bl.a. ledde fram till mordet på Österrike-Ungerns tronarvinge Franz Ferdinand, hade första världskriget kanske inte brutit ut. Om Tyskland inte gett Österrike-Ungern sin krigsgaranti, hade kriget kanske inte brutit ut. Om Österrike-Ungern inte provocerat fram anfallet mot Serbien genom sitt ultimatum till landet, hade det kanske inte blivit något krig. Om Serbien godtagit samtliga villkor i Österrike-Ungerns ultimatum, hade kriget kanske inte inträffat. Om maktbalansen i Europa inte skiftat som den gjorde – så att Tyskland gick om Storbritannien ekonomiskt och hotade dem militärt – hade krig kanske inte varit aktuellt. Om Serbien inte varit allierat med Ryssland, och Ryssland med Frankrike, och Frankrike med Storbritannien, och Österrike-Ungern inte varit allierat med Tyskland, hade det kanske inte förvandlats till ett världskrig. Om Ryssland inte haft så starka intressen nere i Konstantinopel, hade det kanske inte heller blivit något krig. Om Ryssland hade varit starkare, hade det kanske avskräckt Tyskland från att ge Österrike-Ungern en krigsgaranti. Men det är många om och kansken.

Någon form av konflikt känns ganska oundviklig. Men visst, människor har samtidigt den fria viljan att fatta olika beslut. I den meningen var kriget inte oundvikligt. Men det var onekligen så att omständigheterna bäddade för en konflikt av någon form.

Upptakten till kriget kan jämföras med en dominoeffekt, där händelser, krigstörstande individer och två allianser knuffade fram ett krig. Men var mordet på Franz Ferdinand avgörande? Nja, det beror på hur man ser det. Mordet kan istället ses som en ursäkt för att starta kriget. Hade inte skotten inträffat, hade något annat kunnat hända. Man kan nog säga att det fanns krigshetsare på de olika sidorna, och att de vann striden om krigets vara eller icke vara. Hade de inte kunnat använda mordet på Franz Ferdinand som en anledning till krig, är det tänkbart att de hittat någon annan.

Men en del historiker menar att Franz Ferdinand var moderat i sina åsikter och att kriget därför hade kunnat förhindras om han bara fått leva. S. Nye, Jr. skriver att Ferdinand var av ”liberala politiska åsikter” och hade kunnat bli en ”återhållande kraft”. Det är möjligt. Enskilda personer kunde besitta stor och avgörande makt under denna tid. S. Nye, Jr. kallar även Rysslands tsar Nikolaus II för en ”isolerad envåldshärskare” med ”inkompetenta” ministrar som var ”starkt” påverkad av en sjuklig och neurotisk fru. Samtidigt ska den tyske kejsaren Wilhelm II varit en ”känslobetonad” ledare med en ”välutvecklad mindervärdeskänsla”. Det går väl inte att kalla dessa de bästa egenskaper för att behålla fred. På så sätt kan t.o.m. personligheter ha spelat in i första världskriget.(13)

Dessutom hade andra omständigheter kunnat förändras om Franz Ferdinand inte mördats. Ponera att tiden gått och Ryssland hade hunnit växa sig starkare och därmed skrämt Tyskland. Då hade det kanske inte blivit någon tysk krigsgaranti till Österrike-Ungern, och heller inget krig. På det sättet kan skotten i Sarajevo faktiskt ha haft en avgörande effekt. Å andra sidan finns det alltså historiker som menar att Ryssland ville ha krig. Då hade ryssarna kanske ändå startat krig – på grund av sin nyvunna styrka. Eller så hade Ryssland och Tyskland avskräckt varandra, eftersom Tyskland också växte sig starkare och starkare under dessa år.

Det är omöjligt att säkert veta.

Andra världskriget

Efter första världskrig slöts den så kallade Versaillesfreden genom ett färdigskrivet fredsavtal som Tyskland tvingades skriva under. Avtalet innebar bl.a. att Tyskland fick ta hela skulden för första världskriget. Detta var förödmjukande. Men avtalet innebar också andra och ännu värre konsekvenser. Tyskland skulle betala enorma skadestånd på 132 miljarder guldmark till segrarmakterna. Syftet var att ekonomiskt knäcka Tyskland.(14) Landets krigsmakt begränsades kraftigt till 100 000 man och värnplikten förbjöds. Tyskarnas alla kolonier togs ifrån dem. Samma sak hände med en rad tyska områden i Europa. Sammanlagt fick Tyskland lämna ifrån sig 13 procent av sina landområden. Flera miljoner tyskar hamnade utanför det tyska riket. Tyskland förlorade också stora delar av sin industri då viktiga järnmalms- och koltillgångar försvann.(15) Versaillesfreden var alltså ett förödande fredsfördrag för Tyskland. Men avtalet fick allvarliga ekonomiska konsekvenser inte bara för Tyskland, utan även för Europa och världen eftersom Tyskland var en så pass viktig ekonomi. Dessutom bidrog Versaillesfördraget till en tysk revanschism efter kriget, som tog sin starkaste form i nationalsocialismen och Adolf Hitler.(16)

Det förenklade svaret på om andra världskriget hade kunnat förhindras är ja: om Versaillesfördraget skrivits med avsikten att bygga upp Europa igen, istället för att hämnas. Då hade Tyskland kanske inte hamnat i den svåra ekonomiska situation man gjorde. När den stora börskraschen inträffade 1929 drabbades Tyskland ännu värre än andra länder. Hitler själv nämnde ofta Versaillesfördraget i sina agitatoriska tal. Så här sade han i ett tal från 1923:

So long as this Treaty stands there can be no resurrection of the German people; no social reform of any kind is possible! The Treaty was made in order to bring 20 million Germans to their deaths and to ruin the German nation.(17)

Och så här skriver han i ”Min kamp”:

Man hade kunnat köra huvudet i väggen av förtvivlan över ett sådant folk! Det ville inte höra, inte förstå, att Versailles var en skam och en vanära eller ens, att detta diktat betydde en oerhörd utplundring av vårt folk. Det marxistiska förstörelsearbetet och den fientliga förgiftningspropagandan hade bringat dessa människor fullkomligt från förnuftet.(18)

Så fördraget fick inte bara stora ekonomiska konsekvenser, utan fungerade också som en stark drivkraft för revolutionära politiska ideologier i Tyskland.

Versaillesfreden befäste också idén om självbestämmande över Europa. Fördraget skapade territorier och gränser som i princip gäller än idag. Ryssland föll samman, Tysklands kejsardöme försvann och landet styckades upp, Österrike-Ungern upphörde existera och Osmanska riket kollapsade. En mängd demokratier bildades i Europa. När idén om nationalstaten spreds till ”Östeuropas etniska lapptäcke”, som Mazover kallar det, uppstod problematiken kring minoriteter. Så hade det inte varit under 1800-talet. Då hade legitimiteten kommit från ”dynastisk lojalitet” och inte etnicitet, vilket gjorde att t.ex. tyskar kunde nå höga positioner i Tsarryssland. Versaillesfördraget bidrog till denna skiftning, som syns allra tydligast i nationalsocialismens idéer. ”Versailles hade givit 60 miljoner människor en egen stat, men samtidigt förvandlat 25 miljoner till minoriteter”, skriver Mazover.(19) Detta skapade stora spänningar inom Europas gränser.

En relevant fråga är om Hitler verkligen ville ha världskrig? Och var det ingen annan som tänkte krig? Om vi går tillbaka till första världskriget, så presenterar historiker olika förklaringar till den konflikten. Österrike-Ungern såg Serbien som ett hot. Storbritannien såg det allt starkare Tyskland som ett hot. Ryssland ville ha Konstantinopel. Och så vidare. Bakom kalla kriget låg starka ideologiska skiljaktigheter: kapitalism mot kommunism. Men det fanns det även bakom andra världskriget. Liberalism mot nationalsocialism. Demokrati mot nationalsocialism. Kommunism mot nationalsocialism. Judendom mot nationalsocialism. Efter att Hitler tagit makten 1933 arrangerade American Jewish Congress och andra judiska grupper hundratals protestmöten i USA och uppmanade till bojkott av tyska varor. Bara i Madison Square Garden i New York samlades 55 000 människor.(20) Att säga att det fanns flera och starka motståndare till Hitler är knappast en överdrift.

Jag ska försöka mig på något ovanligt, att analysera Hitlers utrikespolitiska mål. Detta går att göra, eftersom han skrev om det särskilt i sina böcker – i synnerhet den andra och mer okända boken, ”Den nationalsocialistiska utrikespolitikens mål”, som han dikterade 1928. Naturligtvis kan man inte dra absoluta slutsatser av något en person skrivit. Personen kan t.ex. ändra sig. Men samtidigt är det inte ovanligt att man ser historiker citera Hitlers ord för att påvisa hans avsikter.

Redan i ”Min Kamp”, som dikterades några år tidigare, beskriver Adolf Hitler dåtidens Europa som en maktkamp mellan Frankrike, England och Tyskland. Dessutom ser han England som en möjlig bundsförvant.

England vill inte ha någon tysk världsmakt. Frankrike intet Tyskland alls. En mycket väsentlig skillnad. I dag kämpa vi emellertid icke för någon ställning som världsmakt, i dag måste vi kämpa för vårt fosterlands bestånd, för vår nationella enhet och våra barns dagliga bröd. Om vi från den synpunkten se oss om efter eventuella bundsförvanter i Europa, så återstå endast två stater: England och Italien. England har intet intresse av ett Frankrike, vars pansrade näve ej möter något motstånd i Europa och en dag kan komma att möjliggöra en politik, som på ett eller annat sätt måste komma att korsa engelska intressen. England kan aldrig önska, att Frankrike kommer i besittning av de oerhörda västeuropeiska järn- och kolgruvorna och därmed erhåller möjligheter att utöva ett verkligt hotande ekonomiskt världsherravälde.(21)

Men ”Min kamp” som helhet är väldigt agitatorisk. Man kan ifrågasätta vilket syfte Hitler hade när boken skrevs. Den brittiske historikern A. J. P. Taylor ska ha t.ex. ha sett delar av ”Min kamp” som Hitlers förbittrade ”orerande”.(22) Därför finner jag den andra boken mer intressant. I ”Den nationalsocialistiska utrikespolitikens mål”, som just handlar om den utrikespolitik Adolf Hitler ville se Tyskland föra, uttrycks beundran för England och det påpekas återigen att landet är en möjlig bundsförvant för Tyskland. Joseph S. Nye, Jr. kallar Hitlers andra bok för en ”tydlig fingervisning om varthän han ville gå”.(23)

Utsätter man således Tysklands utrikespolitiska möjligheter för en närmare granskning, återstår i Europa faktiskt bara två inför framtiden potentiellt värdefulla bundsförvanter: Italien och England.(24)

I kapitlet ”De möjliga målen” beskriver Hitler fyra möjliga mål för Tyskland, varav han avvisar tre.

1) Tyskland kan som man gjort de senaste 30 åren avstå från utrikespolitiska mål. Detta avvisar Hitler med argumentet att ett land utan mål blir ett ”passivt objekt för andra folks livsgestaltande gärning”.(25)

2) Tyskland kan ”engagera sig i världsomspännande industri, export och handel … åter bygga upp en stor handelsflotta … stödjepunkter ute i världen … även en egen råvarutillgång till i form av kolonier”. Detta avfärdar Hitler som en ”utopi”. Han skriver:

Den framställer åter alla motiv som 1914 ledde till världskriget. Varje försök från Tysklands sida att på detta vis återuppta sitt förflutna måste föra till dödlig fiendskap med England, till vars pålitligaste partners Frankrike måste räknas på förhand. Från den folkliga ståndpunkten sett är detta utrikespolitiska mål olyckligt, från den maktpolitiska vansinne.(26)

Hitler argumenterar alltså emot maktstrider och konfrontationer med England och Frankrike.

3) Tyskland kan ha som mål att återställa landet till 1914 års gränser. Detta menar Hitler är ”otillräckligt” och ”vanvettigt i sina konsekvenser”.

Tyskland får därmed även i framtiden hela den gamla segrarkoalitionen emot sig på bred och enad front.(27)

4) Tyskland kan däremot övergå till ”en klar och framsynt territorialpolitik”.

Det vänder därmed alla världsindustriella och världshandelspolitiska försök ryggen för att istället koncentrera sina krafter på att bana en livsväg som gör det möjligt att bereda vår folk tillräckligt livsutrymme för de kommande 100 åren. Då detta territorium endast kan ligga i öster träder även förpliktelsen att utvecklas till en mäktig sjönation i bakgrunden. Tyskland försöker på nytt genom att utvecklas till en dominerande kontinentalmakt, förfäkta sina intressen.(28)

Detta fjärde mål är det Hitler själv förespråkar. Han förklarar vidare:

Detta mål motsvarar såväl de högsta nationella som folkliga krav. Det förutsätter likaledes omfattande militära resurser för att kunna genomföras, men försätter inte obetingat Tyskland i konflikt med samtliga europeiska stormakter. Lika säkert som att Frankrike även här kommer att förbli Tysklands fiende, lika lite är ett sådant utrikespolitiskt mål ägnat att uppmuntra England, och i synnerhet Italien, att bevara fiendskapen från världskriget.(29)

Hitler vill se ett Europa bestående av ”fria, oavhängiga nationalstater vilket i ett fritt kraftspel, motsvarande befolkningsmängden och betydelsen av deras rådande folkgemenskap, sätter sin prägel på utvecklingen”.(30) Vidare förespråkar han ett fortsatt engelskt ”världsherravälde” framför ett amerikanskt, då ett brittiskt styre enligt honom ”skulle tillfalla dagens nationer mindre lidande än uppkomsten av ett amerikanskt dito”.(31) Istället för Nationernas förbund – som var USA:s skapelse(32) – kan han i framtiden tänka sig en ”ny sammanslutning av folk”, som ”bestående av enskilda stater av högt nationellt värde, skulle kunna utmana den amerikanska unionen”.

Inget paneuropa är emellertid påkallat för att lösa detta problem, utan endast ett bestående av fria, oavhängiga nationalstater vars intresseområden är noga åtskilda och begränsade.(33)

Adolf Hitler är ganska tydlig med vad han vill: undvika konflikt med England. Hans mål är österut, vilket kan kräva ”omfattande militära resurser”. Han vill också se Tyskland bli en dominerande kontinentalmakt. Någon form av militär konflikt österut är alltså tänkbar, dock inte nödvändigtvis med Polen. Men att Hitler ville ha världskrig har jag svårt att finna bevis för, åtminstone av hans uttryckliga ord att döma. Det han framför allt förespråkar är att Tyskland ska säkra sitt folks framtid och existens. Det är uppenbarligen det han brinner för. Han ser Frankrike och inte England som Tysklands oresonliga fiende. Hitler byggde också ett avancerat försvarssystem mot just Frankrike, den så kallade Siegfriedlinjen, som sträckte sig 63 mil västerut och innehöll 18 000 bunkrar, tunnlar och stridsvagnshinder. Med England vill han snarare se samarbete.

När Hitler skriver om tyskarnas nödvändiga ”livsutrymme”, kan han ha menat Ryssland. I ”Min Kamp” beskriver han ryssarna som ett ”lägre folk”, och förutspår Rysslands kollaps.

Därmed dra vi nationalsocialister medvetet ett streck över förkrigstidens utrikespolitiska inriktning. Vi börja igen, där man slutade för sexhundra år sedan. Vi hejda det eviga tåget av germaner till Syd- och Västeuropa och rikta blicken mot landet i öster. Vi göra äntligen ett slut på förkrigstidens kolonial- och handelspolitik och övergå till framtidens markpolitik. Men när vi numera tala om nya områden i Europa, kunna vi i första hand endast tänka på Ryssland och de randstater, det behärskar. Ödet självt tycks vilja ge oss en fingervisning i den riktningen, när det utlämnade Ryssland åt bolsjevismen, berövade det ryska folket den intelligens, vilken förut möjliggjort dess bestånd som stat. Ty organisationen av den ryska staten var inte ett resultat av de ryska slavarnas statsbildande förmåga utan snarare ett underbart exempel på germanska elements statsbetonade verksamhet inom en mindervärdig ras. På den vägen ha talrika mäktiga riken skapats. Lägre folk, med germanska organisatörer och herrar som ledare, ha mer än en gång växt ut till väldiga statsbildningar och hållit sig vid makt, så länge kärnan funnits kvar i den ras, som bildat staten. Sedan århundraden rekryterade Ryssland sitt ledande skikt ur denna germanska kärna. I dag kan man anse denna som nästan fullkomligt utrotad och förstörd. I stället har juden kommit. Men i längden blir det lika omöjligt :för juden att hålla sig kvar i det mäktiga riket, som det f. n. är för ryssen att av egen kraft kasta av sig det judiska oket. Juden är själv icke ett organisatoriskt element utan ett sönderdelningens ferment. Jätteriket i öster är moget för sammanbrott. Och slutet på judeväldet i Ryssland kommer också att betyda epilogen av Ryssland som stat.(34)

Vidare skriver han i ”Min kamp” att styret i Ryssland är ”gemena förbrytare … ett mänsklighetens avskum”.(35) Det som genomsyrar Hitlers båda böcker är fientligheten mot ”juden”. Han ser bolsjevismen i Ryssland som ”nittonhundratalets judiska försök att erövra världsherraväldet”.(36) Han påpekar också att Tyskland ”svävar fortfarande i stor fara att undergå samma öde som Ryssland”.(37) Enligt Hitler var det ”den internationelle juden” som ”fullständigt behärskar Ryssland”.(38)

Andra världskriget har kallats ”Det goda kriget”(39). Möjligen menas att kriget var nödvändigt för att stoppa Hitler och hans ideologi. Hitler sägs ha velat dominera världen. Men det finns också historiker som till betydande del bestrider den teorin, baserat inte på Hitlers ord utan på hur han agerade efter maktövertagandet 1933. En är den redan nämnde historikern A. J. P. Taylor. Han ser snarare Hitler som en statsman bland andra som ville bygga en stark och fungerande stat.

In my sense Hitler never had a plan for Lebensraum. There was no study of the resources in the territories that were to be conquered; no definition even of what these territories were to be. There was no recruitment of a staff to carry out these ”plans”, no survey of Germans who could be moved, let galone any enrolment. When large parts of Soviet Russia were conquered, the administrators of the conquered territories found themselves running round in circles, unable to get any directive whether they were to exterminate the existing populations or to exploit them, whether to treat them as friends or enemies.(40)

Men ”lebensraum” var alltså något Hitler tydligt förespråkade i sina skrifter. Var han mer pragmatisk i verkligheten, menar A. J. P. Taylor?

En del av de landområden som Tyskland berövats i Versaillesfördraget kom att bli en bidragande orsak till andra världskriget. Största delen av Västpreussen gavs till Polen. Även Danzig försvann. Det innebar att en ”polsk korridor” bildades som förband Polen med Östersjön samt att tyska Ostpreussen helt skars av från Tyskland. Hitler försökte bl.a. förhandla fram en järnvägsförbindelse samt en exterritoriell motorväg mellan Ostpreussen och Tyskland, något Polen inte gick med. Polen hade fått en krigsgaranti från Storbritannien om Hitler anföll. Här finns alltså en likhet mellan första världskriget och den krigsgaranti som Tyskland gav till Österrike-Ungern innan krigsutbrottet 1914. Polen såg sig som en stor och stark nation som varken skulle vika sig för Sovjet eller Tyskland. Men hade Hitler gått in i Polen oavsett? Det är möjligt. A.J.P. Taylor påpekar dock att polackerna själva hade offensiva militära ambitioner österut, i Ukraina. Dessutom sparade Tyskland stora utgifter på att Polen försvarade gränsen mot Sovjet, menar Taylor. Hade Polen och Tyskland kunnat samarbeta?(41)

Taylor skriver:

Hitler was even franker when Beck, the Polish foreign minister, visited him in January 1939: The divisions which Poland stationed on the Russian frontier saved Germany just so much military expenditure. Of course, he added, Danzig is German, will always remain German, and will sooner or later become part of Germany. If the question of Danzig were settled, he would be ready to guarantee the Corridor to Poland … Nevertheless, the Poles did not respond to Hitler’s offer. Blindly confident in their own strength and contemptuous of Czechsoftness, they were determined not to yield an inch; this, they believed, was the only safe method of doing business with Hitler … They regarded themselves as an independent Great Power; and forgot that they had gained their independence in 1918 only because both Russia and Germany had been defeated. Now they had to choose between Germany and Russia. They chose neither. Only Danzig prevented co-operation between Germany and Poland. For this reason, Hitler wanted to get it out of the way.(42)

Joeseph S. Nye, Jr. anser dock att Taylor hanterar vissa källor alltför ”nonchalant”.(43)

Så här förklarade Hitler beslutet att gå in i Polen i ett tal den 1 september 1939, samma dag som anfallet ägde rum. Återigen nämner han Versailles:

For months we have been suffering under the torture of a problem which the Versailles Diktat created – a problem which has deteriorated until it becomes intolerable for us. Danzig was and is a German city. The Corridor was and is German. Both these territories owe their cultural development exclusively to the German people. Danzig was separated from us, the Corridor was annexed by Poland. As in other German territories of the East, all German minorities living there have been ill-treated in the most distressing manner. More than 1,000,000 people of German blood had in the years 1919-1920 to leave their homeland.(44)

Det är svårt att inte se Versaillesfördraget som en starkt bidragande orsak till Hitlers starka och snabba uppgång samt andra världskrigets utbrott. Hitler själv lyfte som sagt fram Versaillesfördraget gång på gång. Mazover talar om ”Versaillefredens orättvisor”.(45) Storbritannien har inte beskyllts för kriget, trots krigsgarantin till Polen. Det kan jämföras med första världskriget, då Tyskland alltså fick ta på sig hela skulden för krigsutbrottet – just på grund av sin krigsgaranti till Österrike-Ungern. Men brydde sig Storbritannien och Frankrike verkligen om Polen? Efter andra världskriget tilläts kommunistdiktaturen Sovjet ockupera Polen utan att något nytt krig bröt ut. 2013 avslöjades ett tidigt utkast av den brittiske kungen George VI:s krigstal från 1939, som visar att Storbritannien förberedde sig för krig redan en vecka innan Hitler gick in Polen. I talet, som skrevs den 25 augusti 1939, anklagades Tyskland för att vara en mobbare som ville dominera världen med våld och betonade att ”vi kämpar för principerna om frihet och rättvisa”.(46)

Vad hade Hitler gjort om Storbritannien och Frankrike inte förklarat krig den 3 september 1939? Även om Sovjet och Tyskland slöt en oväntad nonaggressionspakt, Molotov–Ribbentrop-pakten, är det troligt att de förr eller senare hamnat i konflikt med varandra, inte minst med tanke på vilka ideologiska fiender de var och vilket hat Hitler hade mot det kommunistiska styret i Ryssland. Det finns även en teori – ”isbrytarteorin” – som menar att Stalin ingick nonaggressionspakten med Tyskland bara för att provocera fram ett europeiskt krig som skulle slå sönder och försvaga kontinenten så pass att hans röda armé sedan enkelt skulle kunna ockupera den militärt.(47)

Möjligen hade ett eventuellt krig begränsats österut om Frankrike och Storbritannien inte blandat sig i. Hitlertysklands stora fiende var Sovjetunionen. Nationalsocialismen mot kommunismen. Hade Polen förhandlat med Tyskland, hade kriget kanske förhindrats eller sett annorlunda ut. Men med tanke på hur den polska ledningen såg på sig själv och Tyskland, är det knappast troligt att de frivilligt skulle förhandlat. Möjligen hade de tvingats till förhandlingsbordet utan den brittiska krigsgarantin.

Man kan också tänka sig att en annan maktbalans i Europa redan efter första världskriget, där USA stannat kvar på liknande sätt som man gjorde efter 1945, hade kunnat förhindra kriget.

Joseph S. Nye, Jr. skriver att ”Hitler ville ha krig, men inte det krig som vi nu känner som andra världskriget. Hitler ville ha ett kort häftigt krig, ett blixtkrig”. Han menar att rubriceringen av andra världskriget som ”Hitlers krig” är en ”alltför enkel beskrivning”.(48)

Det är alltså tänkbart att ett resonligt fredsfördrag i Versailles – istället för ett hämndlystet sådant – hade kunnat förhindra såväl den nationalsocialistiska resningen i Tyskland samt andra världskriget, eftersom Hitler – oavsett hans verkliga mål – åtminstone sågs som ett stort hot, av flera orsaker och av flera motståndare. Det visar bl.a. kung George VI:s krigstal, som jag hänvisade till ovan. Jag tror inte Hitler hade accepterats, oavsett om han enbart ville göra Tyskland till en ledande europeisk nation och sökte sina mål österut. Det stod för starka och olikartade intressen mot hans nationalsocialism. Detta kan man också se genom att titta på hur världen utvecklats efter andra världskriget. De intressen som Hitler representerade utraderades nästan. Nationalistisk ekonomi och rasbaserad politik har ersatts av liberalism, överstatliga institutioner som EU, internationell gränsöverskridande ekonomi samt invandrarvänlig mångkultur. Mazover kallar Tredje riket för den ”allvarligaste utmaningen mot den liberala demokratin under detta århundrade”.(49) Att det fanns intressen som ville stoppa Hitler oavsett, syns även i västmakternas långvariga allians med Sovjet, en fruktansvärt brutal diktatur som redan hade dödat miljontals människor när andra världskriget bröt ut.(50) Man var alltså beredda att alliera sig med en sådan hemsk makt – för att stoppa Hitler.

Richard Langéen

Källor:

1 Olsson. J.O, 1914, kap. Brevet till Belgrad
2 National World War I Museum and Memorial/Youtube, The War of 1914: An Avoidable Catastrophe, Dr. Sean
McMeekin, https://www.youtube.com/watch?v=0mw6UJc6tYA, 38:35
3 S. Nye, Jr. J, Att förstå internationella konflikter, s. 100
4 S. Nye, Jr. J, Att förstå internationella konflikter, s. 101
5 Encyclopædia Britannica, Leopold, Graf von Berchtold, https://www.britannica.com/biography/Leopold-Count-von-
Berchtold
6 Respons, Glans. K, Ryssland startade första världskriget, http://tidskriftenrespons.se/article/ryssland-startade-forstavarldskriget/
7 Respons, Glans. K, Ryssland startade första världskriget, http://tidskriftenrespons.se/article/ryssland-startade-forstavarldskriget/
8 Respons, Glans. K, Ryssland startade första världskriget, http://tidskriftenrespons.se/article/ryssland-startade-forstavarldskriget/
9 Respons, Glans. K, Ryssland startade första världskriget, http://tidskriftenrespons.se/article/ryssland-startade-forstavarldskriget/
10 S. Nye, Jr. J, Att förstå internationella konflikter, s. 101
11 S. Nye, Jr. J, Att förstå internationella konflikter, s. 101
12 S. Nye, Jr. J, Att förstå internationella konflikter, s. 101
13 S. Nye, Jr. J, Att förstå internationella konflikter, s. 105
14 Nationalencyklopedin, Från Versailles till Danzig: den tjugoåriga krisen,
http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/andra-v%C3%A4rldskriget/orsaker-och-bakgrund/fr
%C3%A5n-versailles-till-danzig-den-tjugo%C3%A5riga-krisen
15 Levande Historia, Versaillesfreden, http://www.levandehistoria.se/fakta-om-forintelsen/ett-tyskland-som-formadestill-
nazityskland/versaillesfreden
16 Nationalencyklopedin, Från Versailles till Danzig: den tjugoåriga krisen,
http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/andra-v%C3%A4rldskriget/orsaker-och-bakgrund/fr
%C3%A5n-versailles-till-danzig-den-tjugo%C3%A5riga-krisen
17 National Endowment for the Humanities, Hitler. A, Speech on the Treaty of Versailles (April 17, 1923),
https://edsitement.neh.gov/sites/edsitement.neh.gov/files/worksheets/Hitlerspeech.pdf
18 Hitler. A, Min Kamp, s. 109
19 Mazover. M, Den mörka kontinenten, s. 57-58
20 Jewish Virutal Library, The Anti-Nazi Boycott, http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/Holocaust/The_Anti-
Nazi_Boycott.html
21 Hitler. A, Min Kamp, s. 264-265
22 S. Nye, Jr. J, Att förstå internationella konflikter, s. 131
23 S. Nye, Jr. J, Att förstå internationella konflikter, s. 131
24 Hitler. A, Den nationalsocialistiska utrikespolitikens mål, s. 220
25 Hitler. A, Den nationalsocialistiska utrikespolitikens mål, s. 160
26 Hitler. A, Den nationalsocialistiska utrikespolitikens mål, s. 161
27 Hitler. A, Den nationalsocialistiska utrikespolitikens mål, s. 161
28 Hitler. A, Den nationalsocialistiska utrikespolitikens mål, s. 162
29 Hitler. A, Den nationalsocialistiska utrikespolitikens mål, s. 162
30 Hitler. A, Den nationalsocialistiska utrikespolitikens mål, s. 220
31 Hitler. A, Den nationalsocialistiska utrikespolitikens mål, s. 221
32 S. Nye, Jr. J, Att förstå internationella konflikter, s. 123
33 Hitler. A, Den nationalsocialistiska utrikespolitikens mål, s. 221
34 Hitler. A, Min Kamp, s. 300-302
35 Hitler. A, Min Kamp, s. 308
36 Hitler. A, Min Kamp, s. 309
37 Hitler. A, Min Kamp, s. 308
38 Hitler. A, Min Kamp, s. 308
39 Terkel. S., The Good War: An Oral History of World War II
40 Taylor. A.J.P, The Origins of the Second World War, s. 8,
http://www.jrbooksonline.com/PDF_Books/Origins_Second_World_War.pdf
41 Taylor. A.J.P, The Origins of the Second World War, s. 69,
http://www.jrbooksonline.com/PDF_Books/Origins_Second_World_War.pdf
42 Taylor. A.J.P, The Origins of the Second World War, s. 69-70,
http://www.jrbooksonline.com/PDF_Books/Origins_Second_World_War.pdf
43 S. Nye, Jr. J, Att förstå internationella konflikter, s. 131
44 University of South Florida/Yale Law School, Hitler, A, Address by Adolf Hitler – September 1, 1939,
https://fcit.usf.edu/holocaust/resource/document/HITLER1.htm
45 Mazover. M, Den mörka kontinenten, s. 22
46 The Telegraph, Britain was ready for war a week before Germany invaded Poland,
http://www.telegraph.co.uk/history/britain-at-war/10471974/Britain-was-ready-for-war-a-week-before-Germanyinvaded-
Poland.html, läst november 2016
47 Suvorov. V, Ice-Breaker: Who Started the Second World War?,
http://www.jrbooksonline.com/pdf_books/icebreaker.pdf
48 S. Nye, Jr. J, Att förstå internationella konflikter, s. 131
49 Mazover. M, Den mörka kontinenten, s. 13
50 SvD, Harrison. D, Holodomor, http://blog.svd.se/historia/2014/06/04/holodomor/