Del av en hemtenta jag skrev på universitetet. Frågan handlade om varför och hur Alexander den stores rike föll sönder efter hans död.
En viktig faktor att räkna in är den att Alexander den store dog så pass plötsligt som han gjorde, och att han dog så ung. Han blev bara 32 år gammal, en låg ålder även på den tiden. Detta innebar att hans militära styrka inte längre hade någon självklar ledare. Alexander hade utgjort själva kärnan i det rike han byggt upp. Det fanns inte någon tydlig arvinge som skulle ta över. Han var visserligen på väg att få ett barn med Roxana, drottningen av Makedonien, men det var okänt om arvingen skulle bli en son. Det blev det, men pojken – som blev Alexander IV av Makedonien – föddes inte förrän efter Alexander den stores död och sonen mördades sedan ihop med sin mor blott 13 år gammal. Alexander hade behövt en vuxen arvtagare till tronen. Men på grund av andra faktorer, som jag kommer till längre ner, är det ändå osäkert om riket hade kunnat bevaras. De som reste sig efter Alexander den store var i stället de som haft mest makt under honom, hans generaler. De aspirerade på att överta rollen som enväldig härskare, men misslyckades. Utan en tydlig arvtagare delades riket mellan respektive militära ledare. Detta ledde till ett 43 år långt inbördeskrig, som cementerade inte ett enda stort rike – som det hade varit under Alexanders ledarskap – utan flera mindre. (A History of World Societies, nionde upplagan, s. 131-132; Roxana, Encyclopaedia Britannica, https://www.britannica.com/biography/Roxana, läst 2019-11-05)
De som lyckades dela upp riket mellan sig var Alexanders mest framgångsrika generaler. Ptolemy och hans släkt erövrade Egypten, Antigonus och hans arvingar behöll Makedonien, Seleukos I övertog större delen av imperiet, däribland Persien, Babylonien och Syrien, medan Lysimachos tog Anatolien och Thrakien. Generalerna formade dessa områden på sina sätt, baserat på en gemensam hellenistisk-grekisk kultur. Det var så hellenismen, den grekiska kulturen och språket, spred sig över världen. Dessa riken brukar kallas för diadochi-regimerna, eller de hellenistiska rikena. Denna kulturella period varade i 300 år, men efter hand som romarriket växte sig allt starkare, föll även kvarlevorna av Alexanders rike sönder. (A History of World Societies, nionde upplagan, s. 131-132)
Man ska också komma ihåg att Alexander var bäst på att kriga, erövra och sprida grekisk kultur. Detta skedde under loppet av tio år. Alexander inledde sitt krigståg mot Persien år 334 f.Kr. Sedan lyckades han erövra stora delar av den då kända världen. Men även om kulturen spred sig förmådde han inte etablera ett enhetligt politiskt styre. Han återvända inte till Makedonien innan sin död, något som kanske hade kunnat hjälpa honom konsolidera en stabil maktstruktur. Alexander var ute efter underkuva nya områden samt sprida grekiska idéer och traditioner. Detta fortsatte fram till hans död, då han hade planer på att segla runt arabiska halvön och erövra västra Medelhavsområdet. (A History of World Societies, nionde upplagan, s. 132; Dominic Ingemark, Lunds universitet, https://www.sol.lu.se/grekiska/smorgasbord/alexander-den-store/, läst 2019-11-05)
Att styra ett så stort rike, med så många människor, innebar naturligtvis bekymmer. Lokala hellenistiska makthavare försökte betvinga erövrade områden genom att skapa en kult som kopplade samman kungens auktoritet till de lokala gudarna. Så hade Alexander gjort i Egypten. Detta frambringade en symbolisk enhet över områden där det fanns olika folkslag att härska över. Men försöken fungerade inte fullt det. Man lyckades aldrig skapa någon djupgående känslomässig lojalitet. (A History of World Societies, nionde upplagan, s. 132) Det som kom av Alexanders erövringar var aldrig någon politisk enhet, vilket bidrog till att riket skulle fragmenteras upp så fort när ledaren försvann. Trots den hellenistiska kulturen kvarstod lokala variationer. Särskilt stark var hellenismen i städerna, men inte lika mycket utanför. Hellenismen var omfångsrik, den spred sig över hela riket, men den var inte tillräckligt djup för att skapa en hållfast enhet. Den hellenistiska erövringen formades delvis olika beroende på vem som härskade i området. Detta skapade skillnader som bidrog till att riket splittrades. Viktigt att betänka är, att Alexander hade erövrat flera antika civilisationer, så som Egypten, Grekland och Persien, med skiljaktiga och djupt rotade lokala kulturer; en grogrund för oenighet. (A History of World Societies, nionde upplagan, s. 133) Samtidigt var hans soldater till slut trötta på krig, vilket än mer kan ha försämrat möjligheterna att behålla kontrollen över ett så stort rike. (Ancient History Encyclopedia, Alexander The Great As a God, https://www.ancient.eu/article/925/alexander-the-great-as-a-god/, läst 2019-11-04)
Om Alexander hade lyckats skapa en sammanhängande politisk struktur hade det kanske gått att hålla samman riket efter hans död. Men hans erövringar gick väldigt fort, ungefär tio år. Detta gav honom mycket begränsad tid till att bygga upp en stabil politisk enhet. Hans rike var alltså mycket ungt, och därav också bestående av flera brister. Ju längre en ledare lever, ju mer tid har denne såklart på sig att säkra makten inför framtiden. Alexander hade inte den tiden. Detta kan jämföras med etablerade konungariken med en lång rad av monarker. Alexander kom visserligen från Makedonien, men den makedoniska storhetstiden hade inte börjat förrän med Filip II, Alexanders far, och pappans erövringar var – om än viktiga – mindre än Alexanders. Hellenismen var alltså framför allt ett kulturellt rike, inte så mycket ett politiskt sådant. (A History of World Societies, nionde upplagan, s. 133; Ancient History Encyclopedia, Alexander The Great As a God, https://www.ancient.eu/article/925/alexander-the-great-as-a-god/, läst 2019-11-04)
Att hålla samman ett så stort rike är svårt nog med en stark karismatisk ledare i spetsen, vilket Alexander den store tycks ha varit. Det handlade om en snabb överexpansion. Bara de logistiska problemen måste ha varit enorma. Att resa långa sträckor på denna tid var inte enkelt, och delar av de områden som erövrats var extra svåra att passera. Man kanske kan kalla Alexanders rike för ett personligt sådant, ett rike som uppkom mycket till följd av vem han var; hans fängslande personlighet och drivkraft att erövra. När en sådan gestalt sedan dör, och det saknas en genomförbar funktion för hur riket ska ärvas, upplöses det. Att Alexanders generaler slogs om makten är inte så konstigt, utan mer en naturlig följd av rikets barnsjukdomar, dess storlek och ledarens bortgång. Generalerna övertog områden där de hade auktoritet. Dock hade de ingen samlad auktoritet som Alexander. Flera ledare gjorde att flera mindre riken bildades. Enligt den romerske författaren Plutarchos ska Alexander, innan sin död, ha sagt att riket skulle tillfalla ”den starkaste”. (Ancient History Encyclopedia, Alxander The Great, https://www.ancient.eu/Alexander_the_Great/, läst 2019-11-06) Det var bäddat för att riket skulle splittras. Alexander satt på den nödvändiga auktoritet som krävdes för att upprätthålla det. Den hellenistiska kulturen hjälpte till att på vissa sätt ena riket, men inte tillräcklig starkt för att hålla samman det som en fungerande helhet efter Alexanders död.
