En inlämningsuppgift jag skrev i en kurs om antiken. Texten utgår från en dikt av den romerske poeten Horatius, som återges i boken ”Romarinnor och romare” av Tore Jansson.
När det gäller litterära texter som historisk källa kan man initialt använda samma källkritiska frågor som till andra skriftliga källor. Vem är författaren och avsändaren? När skrevs den? Vad är syftet med dikten? En dikt kan till exempel vilja uttrycka romantik eller fiktion, men även förmedla en djupare insikt om samtida händelser. Man ska inte underskatta författarens intention att pocka igenkänningsfaktorn hos läsaren genom att hänvisa till verkligheten. En dikt kan, likt en satirisk pjäs, uttrycka samhällskritik. Det framgår inte av dikten vem avsändaren är. Men i föreläsningen om principatet sägs att kejsare Augustus använde Horatius för propaganda. Detta kan man ha i åtanke, men dikten skrevs när poeten var 25 år, alltså långt innan Augustus kejsartid. (Jansson, s. 60)
För att höja tillförlitligheten kan man försöka rensa bort de delar av texten som är uppenbart subjektiva och tendensiösa. På så sätt blir texten lättare att läsa ur ett rent historiskt perspektiv. En dikt är ju per definition en subjektiv skildring av något. Detta måste man vara medveten om. Man kan alltså försöka plocka ut diktens objektiva russin, så att säga.
Men man måste först läsa dikten i sin helhet, för att förstå dess sammanhang och andemening. Man behöver också göra en språklig tolkning av orden, eftersom dikter handlar om att väva in budskap i affektbetonad vers. I den aktuella dikten uttrycker Horatius en frustration över Roms alla inbördeskrig: ”Trevar ej er hand åt svärden som ni nyss lagt av?… Ej för att släcka något nytt Karthagos hat mot Latium i hav av eld.” Horatius ifrågasätter om krigarna inte fått nog av att strida mot varandra ännu en gång. Inte för att slåss mot Karthago, utan mot sina bröder. Karthago, som länge styrde västra Medelhavet, hade tidigare under flera hundra år varit Roms ärkefiende, ända fram till staden totalt utplånades av Rom år 146 f.Kr. Att strida mot Karthago fanns det mening med, men inte att kriga mot de sina. Han undrar om Neptunus slätt inte ”fått dricka nog med romarblod” och påpekar att våldet inte används för att leda kedjade britter över torgen. Med andra ord är det romarna han är bekymrad över, inte andra som Rom invaderat. Hänvisningen till Remus, som enligt myten dödades av sin bror och Roms grundare, Romulus, avslöjar mycket: även det var ju en form av inbördeskrig mellan bröder. Dikten stämmer överens med den omedgörliga krigarkultur som tidigt bildades i Rom och som ledde fram till alla segrar. Rom gav sig inte, Rom fredsförhandlade inte, även om imperiet samtidigt kunde vara inkluderande mot erövrade folk och skapa allierade. Rom erövrade framför allt. Karthago skonades inte, staden förintades. (källa: Dickinson College, Second Punic War, http://dcc.dickinson.edu/nepos-hannibal/second-punic-war)
Enligt Horatius kommer till slut ”staden dö för egen hand” om inte inbördeskrigen upphör. Krigen
är så många, så hopplösa, att han drar slutsatsen att ödet driver romaren ”i fördärv” och är ”fördömd
till brodermord”. Han förstår inte ens hur konflikterna är möjliga, ”Sker det i yrsel. Driver er en
avgrundsmakt en aldrig sonad skuld…?”, skriver han. Krigen han beskriver stämmer överens med
den aktuella tiden. I samband med republikens fall, då kejsardömet tog över som styrelseskick,
följde det ena inbördeskriget efter det andra. Det handlade om maktkamper. Så var det ofta i Rom.
Rom var ett extremt strebert samhälle med hämningslösa karriärister, där man tog sig uppåt på
stegen genom militären. Det var inte ovanligt att konsuler och senare kejsare mördades av andra
som ville till makten. Julius Caesar, som dödades av senaten, är det mest kända exemplet. Horatius
levde alltså själv under denna period. Roms öde var onekligen både erövring och inbördeskrig.
En skönlitterär text bör kanske främst fungera som komplettering till andra källor, då det inte är en helt oförställd källa. En dikt vill inte bara återberätta historia, utan förmedla en djupare upplevelse. I ”Om diktkonsten” jämför Aristoteles poesi med historia och hävdar att ”poesi är mer filosofisk och mer förtjänande av uppmärksamhet än historia” eftersom den förra talar ett universellt språk som alla kan relatera till. (kapitel nio: https://www.bartleby.com/library/prose/336.html) Skönlitterära verks historiska betydelse beror på vilka frågor vi ställer, och vilka andra källor vi kan kombinera med. Man ska komma ihåg att en dikt trots allt står i förbindelse med sin samtid. Det finns en historisk koppling, även om den kan vara svårare att uttolka. Dikten kan till och med bidra med mer än bara rena fakta. Horatius skriver uppenbarligen om händelser i Rom. Läser man Horatius text framstår, som sagt, en känsla av frustration och ödesbestämd uppgivenhet. Krigen tar aldrig slut, blodet slutar aldrig flöda. Tack vare hans sätt att skriva, kan man således leva sig in i hur det var att leva i Rom på denna tid. Kompletterat med andra källor, som bekräftar fakta, skulle hans dikt rentav kunna förbättra vår förmåga att förstå vad som verkligen hände, eftersom läsaren ges möjlighet att leva sig in i en känslomässig uppfattning av samtiden. Rätt använda kan skönlitterära källor därmed bistå historikern i dennes arbete. Historien blir mer levande och åskådlig. Litterära källor kan på så sätt hjälpa till att förtydliga andra källors historiska kontext. Verkligheten består inte bara av fakta och rationellt återgivna händelser, utan inom människan har det alltid funnits en mer översinnlig sida. Detta kan skönlitterära texter så som dikter bidra med att lyfta fram. Man skulle kunna säga att det finns saker om människans sinnevärld som bara går att förmedla genom dikt. Ett skönlitterärt verk behöver således inte vara en dålig källa, men den kan vara mer problematisk att använda. En bra dikt ska vara genomtänkt och träffsäker. Rätt tolkade kan de utgöra en viktig historisk källa. Dikten i sig kan också bli en historisk källa eftersom språket och formen berättar något om den samtida kulturen. Enligt Wiesner-Hanks kan dikter vara lämpliga för att förstå olika aspekter av samhället, särskilt vilka ideal som var rådande. (A History of World Societies, nionde upplagan, s. 41) Den aktuella dikten avslöjar, åtminstone, de ideal och uppfattningar som kunde råda i samtidens Rom: ett missnöje – inte mot alla krig – men mot inbördeskrig mellan romare.
