Seminarieinlägg jag skrev i idéhistoria.
Om det är något man lärt sig av historien så är det att världen är väldigt föränderlig och fylld av konflikter. Demokrati är ingen självklarhet. Även om vi själva är uppväxta med den och lätt kan uppfatta den så, är den egentligen väldigt ung. Ser man till den allmänna rösträtten så är den bara 100 år gammal.
Som människor upplever vi lätt historien som linjär, alltså att allting blir mer utvecklat och bättre ju mer åren går. Det gäller kanske tekniken, som kan bevaras, men kanske inte så mycket annat. Historien verkar snarare vara cirkulär, där högkulturer kommer och går, reser sig och faller sönder. Detta skrev den tyske filosofen och historikern Oswald Spengler om redan för hundra år sedan i sitt mästerverk ”Västerlandets undergång”. Han menar att kulturerna är som en organism som alltid genomgår vissa faser, där de föds och i sin sista fas alltid dör. Detta har till exempel synts i den antik-grekiska och egyptiska kulturen, enligt honom, och kommer också ske med den västerländska. Han förklarar att olika kulturer har olika mentalitet. Den antika hade den apollinska, fokuserad på människokroppen. Den västerländska kulturen bygger på en särpräglad faustisk världsbild om nyfiken oändlighet, vilket bland annat föranlett vetenskapliga framsteg, menar han, likaså en faustisk syn på människan, vilket främjat den individuella utvecklingen. Detta skulle till exempel förklara varför den heliocentriska världsbilden, som Aristarchos förstod redan under antiken, aldrig fick genomslag redan då – för att den inte stämde överens med den rådande mentaliteten. Den kunde därmed inte slå rot i människornas tänkesätt. Däremot stämmer den överens med den oändliga västerländska. Men när denna världsbild krockar med andra ”magiska” kulturer, så som islam, kan allt förändras. Enligt detta synsätt går politiska system oundvikligen under, och i så fall kommer det demokratiska också på något sätt göra det. Västerlandet befinner sig nu i den sista av sina faser, enligt Spengler, bland annat präglad av urbanisering, eftersatt andlighet, komplex och konfliktfylld politik, stigande korruption m.m.
Världen är i alla fall inte statisk, vilket innebär att det som vi upplever som självklarheter snabbt kan komma att förändras, varpå också konflikter mellan till exempel olika kulturer kan uppstå. Bara för att ett samhälle i grunden är demokratiskt innebär det inte att det är fritt från problem. Demokratier är inte skyddade från dåliga eller farliga beslut. Demokratier är inget allvetande samhällssystem där människor lever i något slags totalt upplyst varande. Väljarna är tvärtom beroende av inte minst medier, och därmed i slutändan vilka intressen som styr eller äger dessa kanaler, vad de publicerar samt hur de vinklar sina nyheter. Att demokratiskt kunna välja sina politiker är inte heller någon garant för att dessa personer är några sedesamma skyddsandar för samhället. Tvärtom kan politiken bli en krass karriärmöjlighet där personer, oavsett bildning, kallhamrat klättrar genom partierna. Även röta inom svensk politik har väl blivit ganska tydlig den senaste tiden, där den ena politikern efter den andra, från mer eller mindre alla partier, har avslöjats med fingrarna i skattebetalarnas sinande syltburk och i vissa fall fått avgå.