Detta är ingen B-uppsats, vilket det kanske kan uppfattas som, utan en komparationsrapport jag skrev i en delkurs på Historia B (2017). Totalt skrev jag närmare 40 sidor på den kursen, vilket är groteskt mycket eftersom det bara handlade om 7,5 poäng (så många sidor motsvarar nästan en D-uppsats, alltså 30 poäng). Universitetets kurssida var borta, men som tur är hittade jag till slut en pdf-kopia som jag sparat. Jag är inte säker på att detta var exakt den slutliga versionen som jag lämnade in, men oavsett lär det inte skilja mycket.

Titel: Nationell identitet och invandring i de nordiska länderna

Inledning

Jag har länge funderat på hur nationalism och nationell identitet uppfattas i de olika nordiska länderna. Vilka historiska händelser kan ha varit särskilt viktiga för länderna? Vilka likheter och skillnader finns? Vad kan det ha fått för politiska konsekvenser? Jag vill särskilt veta om ländernas syn på invandring kan bottna i historiska skillnader och olika styrka i den nationella identiteten.

Det är mitt syfte med denna komparativa historiska rapport. Jag har använt mig av flera vetenskapliga källor, men även artiklar från populärhistoriker, författare och journalister. Detta för att teckna en så bred och djup bild som möjligt, och för att skapa en så intressant och lockande läsning som möjligt. Jag har begränsat mig till länderna Sverige, Norge, Danmark och Finland.

Danmark

Danmark är till ytan ett litet land, faktiskt det minsta av de nordiska länderna. Men en gång i tiden var det trots allt en militär och politisk stormakt som på 1600-talet nästan omringade Sverige. Ända sedan Kalmarunionen på 1300-talet hade Norge varit en del av Danmark. Dessutom var Skåne och Blekinge danskt. Gotland blev inte svenskt förrän vid Freden i Brömsebro 1645, tillsammans med Jämtland, Härjedalen och Ösel. Under freden i Roskilde 1658 avträdde danskarna Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän till Sverige. Redan då upphörde Danmarks stormakt. 1814 blev även Norge svenskt. 1864 stod ett kritiskt slag i Danmarks historia, vid Dybbøl Mølle i Sønderjylland. 37 000 preussiska soldater besegrade den 11 000 starka danska hären. Danskarna tvingades till förhandlingsbordet, där de gav upp nästan hela Sønderjylland (som inte blev danskt igen förrän efter Tysklands förlust i första världskriget). Förlusten vid Dybbøl Mølle var början på det som historieprofessor Harald Gustafsson har kallat ”150 år av dansk nederlagsnationalism”.(1) Enligt Gustafsson, som specialiserat sig på nordisk historia, har detta lagt grunden till Danmarks självbild som en liten nation hotad av en övermäktig omvärld. ”Dansk nationalism efter 1864 kom att handla om hot och nederlag … Ett litet Danmark som när som helst kunde uppslukas av stora grannar …”, menar Gustafsson. Än idag väcker förlusten 1864 starka minnen.(2)

Under andra världskriget fortsatte hotet från omvärlden när Danmark ockuperades av Hitlertyskland den 9 april 1940. Den danska regeringen kapitulerade snabbt och valde att acceptera det tyska beskyddet, som det kallades. Till en början var ockupationen ganska smärtfri och Tyskland såg Danmark som ett skötsamt protektorat. Formellt sett fortsatte Danmark vara en suverän stat. Men ju längre kriget gick ju mer problematisk blev ockupationen. Delar av befolkningen började bekämpa tyskarna. 1941 internerades danska kommunister. 1942 ”började det illegala motståndet på allvar”, som Harald Gustafsson uttrycker det.(3) Stora strejker och sabotage inträffade. 1943 ansåg Tyskland att den danska regeringen förlorat kontrollen över sin befolkning. Tyskarna tog över rikets styre, förutom den kungliga residensen Amalienborg i Köpenhamn, där Kristian X fick sitta kvar som en nationell symbol för landet.

Därefter växte en större motståndsrörelse fram. Tyskarna uppfattade även Danmarks judar som ett hot. Men danska politiker förutsåg tyskarnas planer och lyckades föra över cirka 8 000 judar till Sverige. 52 danska judar dog i koncentrationsläger. Sammanlagt internerades 6 000 danskar i tyska koncentrationsläger. Minst lika många sattes i läger i Danmark.(4)

Historieskrivningen i Danmark präglades länge av den patriotiska uppfattningen att andra världskriget varit ett krig där hela danska folket stod mot tyskarna och ockupationen. Att politikerna genom sitt agerande var de som skyddade folket, medan motståndsmännen var själva svärdet som riktades mot ockupationsmakten. Denna sköld och svärd-metafor blev central för det danska minnet av kriget, menar historieprofessor Uffe Østergård. Egentligen var det så att danska politiker länge bekämpade de inhemska motståndsgrupperna. Det var först under krigets sista månader som motståndsgrupper och politiker allierade sig.(5)

På grund av sina historiska erfarenheter och säkerhetspolitiska analys sökte Danmark militärt stöd och samarbete med andra efter kriget, och blev 1949 en av ursprungsmedlemmarna i Atlantpakten, Nato.(6)

Danmarks parlament, Folketinget, fick ett uttalat nationalistiskt parti redan 1973. Det var Fremskridtspartiet, som grundades 1972 av den danske advokaten Mogens Glistrup. Partiet var representerat i parlamentet mellan 1973 och 1999, men fick aldrig något större inflytande inom politiken. Det mer framgångsrika Dansk Folkeparti bildades 1995 och var en utbrytning ur Fremskridtspartiet. Mellan 2001 och 2015 var Dansk Folkeparti stödparti till de regerande borgerliga partierna Venstre och Konservative Folkeparti. I Folketingsvalet 2015 blev Dansk Folkeparti landets näst största parti och ökade från 12,3 till 21,1 procent av rösterna.(7)

Danmark har länge haft en restriktiv invandring, åtminstone i jämförelse med Sverige. Antalet uppehållstillstånd har legat på runt ett par tusen per år sedan mitten av 2000-talet. Enligt statsvetaren Karin Borevi beror detta på ”helt olika historiska premisser” med utgångspunkt i andra världskriget.(8) Kriget gjorde att Danmark fattade helt andra politiska beslut och hade en annan debatt efter kriget än vad Sverige hade. Baserat på Borevis forskning menar Clara Sandelind, fil dr i statsvetenskap, att Danmark har ett underifrånperspektiv, där tillit skapas hos folket, medan Sverige har ett ovanifrånperspektiv där staten/systemet skapar tillit. Detta har gjort att ”Danmark uppfattar invandring som ett större hot än Sverige”, menar Sandelind.(9) Sverige slapp kriget, mycket tack vare den svenska regeringens neutralitetspolitik och eftergiftspolitik mot Tyskland. Den danska regeringen var inte lika konsekvent och lyckades kanske inte skydda sitt folk lika bra.(10)

Norge

Precis som Danmark går Norges historia ihop med Sveriges, men som jag redan visat även med Danmarks. Norge var i union med Danmark i hela 434 år, från 1380 till 1814. Det var först vid freden i Kiel 1814 mellan Sverige och Storbritannien på ena sidan, och Danmark på den andra, som Norge slapp det danska styret. ”Union” låter visserligen ganska frivilligt och fredligt. Men statsledningen och institutionerna fanns i Köpenhamn och Norge kunde inte fatta egna utrikespolitiska beslut. Norge hade dock haft egna lagar, en egen finansförvaltning och en egen armé. Men Norge fick inte vara fritt länge. Enligt freden i Kiel skulle Norge gå in i en ny union – med Sverige. Den varade nästan 100 år till, fram till 1905. Harald Gustafsson menar att Norge på grund av sin union med Danmark ofta glöms bort i historien. Det som präglat historieböckerna är i stället krigen mellan Danmark och Sverige, och att Sverige som sagt tog flera landskap från Danmark, däribland Skåne. Faktum är dock att Bohuslän, Härjedalen och Jämtland, som ju också blev svenska, var norska landskap. Norge hade varit mycket viktigt för Danmark, inte minst för att det gjorde det enklare att bedriva tvåfrontskrig mot Sverige. Därför ville svenskarna ta det ifrån danskarna, vilket alltså lyckades 1814. Gustafsson menar att händelserna 1814 ”haft enorm inverkan på norrmännens syn på sig själva och sin historia”.(11) De inträffade när den moderna nationalismen på 1800-talet tog fart och en nationalistisk historietolkning präglade byggandet av nationalstaten. Än idag kan händelserna väcka en het debatt mellan historiker i Norge. Samma känslor väcker nog inte Sveriges historia i Sverige. ”Som svensk historiker kan man bara vara avundsjuk på ett land där tolkningar av 200 år gamla händelser river upp känslorna”, skriver Harald Gustafsson. Enligt Haraldsson har norrmännen efter 1905 tolkat sin historia ”som en enda lång varning mot utländska förbindelser”. Sverige lät visserligen Norge behålla ett stort inre självstyre samt sin för tiden radikalt demokratiska grundlag, Eidsvollförfattningen, som skrevs den 17 maj 1814 (därav datumet för landets nationaldag). Men unionen bekämpades av norska liberala nationalister, som såg sig själva i strid mot den svenske kungen och den svenska överhögheten.(12)

Det var under unionstiden med Sverige som den norska nationella frigörelsen startade och det moderna Norge blev till. Det var då nationalismen växte sig stark. Det var då Henrik Ibsen, Edvard Munch och Edvard Grieg klev fram som stora kulturella företrädare för nationen. ”Från unionens första dag försvarade norrmännen sin frihet och sin författning. I denna hårda, nationella kamp mot de svenska kungarna formades det nya Norge”, skriver populärhistorikern Herman Lindqvist.(13)

Även Norge ockuperades av tyskarna under andra världskriget. Ockupationen var inte lika smärtfri som i Danmark då Norge inte kapitulerade lika enkelt. Norrmännen började strida mot tyskarna och från Oscarsborgs fästning lyckades de sänka den tyska kryssaren Blücher. Den norska regeringen och kungen flydde till London, varifrån de byggde upp en stor militär styrka. Den norska flottan ställde sig på den allierade sidan. Harald Gustafsson kallar Norge ett ”motsträvigt land” för tyskarna att ockupera.(14) Tyskarna hade som mest 400 000 man i Norge, en rätt ansenlig ockupationsstyrka. När Norges politiska ledning flydde till London, tillsatte tyskarna den norske nationalsocialisten Vidkun Quisling, från partiet Nasjonal Samling, för att leda landet. Den så kallade ”nazifieringen” av Norge gick dock ganska trögt. Idrottsrörelsen, fackföreningarna och kyrkan motsatte sig den kraftigt. 1942 avgick alla biskopar och präster. Samtidigt växte en militant motståndsrörelse fram. Vilka framgångar denna hade råder det dock delade meningar om. Gustafsson menar till exempel att den hade ”spektakulära framgångar”, så som sprängningen av den tyska atombombsforskningen i Rjukan 1943.(15) Men den norske journalisten Helge Krog påstod redan på 1940-talet att tyskarna tvärtom hade behandlat motståndsrörelsen relativt milt, beroende på att motståndsgrupperna avstått från resolut sabotage. Den norske historikern Hans Fredrik Dahl har sagt att den tyska ockupationen egentligen knappt påverkade den norska befolkningen, och att tyskarna var rentav trevliga och korrekta. Faktum är dock att antalet dödade i Danmark och Norge skiljer sig markant åt. Detta tyder på större hårdhet i Norge, menar Gustafsson. I Danmark dog ca 3 600 personer, i Norge ca 10 000.(16)

Efter kriget blev Norge, precis som Danmark, en av de första medlemmarna i Nato.

Norge har också haft en ganska restriktiv syn på invandring. Sedan 2013 sitter invandringskritiska Fremskrittspartiet i regeringsställning. 2014 tog Norge emot cirka 11 500 asylsökare, vilket kan jämföras med Sverige, som tog emot drygt 81 000. I Norge har politiker länge haft fokus på att asylsökare ska återvända hem. ”I Sverige är det inte tillåtet att diskutera om invandringen ska begränsas. I Norge är det inte tillåtet att diskutera om landet ska ta emot fler flyktingar.”(17) Så sammanfattar en journalist i SvD skillnaderna mellan Sveriges och Norges syn på invandring. Fremskrittspartiet kontrollerar idag Justitiedepartementet, som ansvarar för flyktingpolitiken.(18)

I Norge ser man fortfarande nationalismen som en självklarhet. Nationaldagen den 17 maj är en stor folkfest där norrmännen knappast skäms över sitt land. Den svenske journalisten och författaren Jan Guillou tolkar den norska nationalismen på följande sätt:

Saken är ju den att Norge verkligen är ett land med starka nationalistiska känslor. Och följaktligen har ordet en helt annan innebörd på norska än på svenska. Det är något fint, från höger till vänster förknippat med historisk stolthet och har absolut ingen lukt av extremhöger, som på svenska. Att beskylla norrmän för nationalism är ett lika dräpande argument som att beskylla påvens kardinaler för katolicism.(19)

Guillou menar att en ”lång och hård motståndskamp” mot den tyska ockupationen under andra världskriget bidragit till den ännu starka, självklara och levande norska nationalismen.

Den 17 maj 1814 har som sagt spelat stor roll för norrmännen. Nationaldagen är för Norge ”ett brett folkligt firande av frigörelse”, menar Torbjörn Nilsson, professor i historia vid Södertörns högskola.(20) ”Den 17 maj är uttryck för stark nationell samhörighet och tanken om ett självständigt land. Det är känslor som stärktes under den tyska ockupationen under andra världskriget”, säger han. Enligt Nilsson var 1814 början på ett nationellt uppvaknande i Norge som kom att rikta sig både mot unionen med Sverige och mot det gamla danska herraväldet över nationen. Torbjörn Nilsson påpekar att norsk nationalism har varit en fredlig nationalism och inte någon ”konservativ maktnationalism” ovanifrån. Den norske historikern Ruth Hemstad menar att Norges nationalism varit vänsterliberal, medan till exempel Sverige haft stormaktsambitioner. ”Därför har Norge inte haft behov av att ta avstånd från en aggressiv konservativ nationalism”, säger Hemstad.(21)

Finland

Finlands historia har också präglats av en lång och stark relation till Sverige. Finland var en del av Sverige i närmare 700 år, ända från 1200-talet till 1809, då landet gick förlorat till Ryssland. Finland var svenskt längre än vad Skåne har varit det. Det var efter 1809 som den finska kulturen, nationen och staten formades på allvar. Finland stod visserligen under rysk kontroll, men tilläts stor autonomi. I praktiken fungerade Finland som en självständig stat. Nu slapp finnarna konkurrera med svenskar om positioner i landet. Ryssarna talade inte ens svenska, som fortsatte vara det administrativa språket i landet. Under Sveriges kontroll hade man varit tvungen att tala svenska för att ta sig upp i samhället. Efter 1809 flyttades huvudstaden till Helsingfors, där det finska språket var dominerande. Under det ryska styret kunde det finska frodas på ett sätt det inte hade under Sveriges ledning. En stark nationalism växte fram, som krävde mer och mer självständighet.(22)

I samband med första världskriget och den omstörtande revolutionen i Ryssland 1917, förklarade Finland sig självständigt. Men kampen var inte över där. Vid denna tidpunkt fanns stora sociala skillnader i landet, som ledde fram till ett inbördeskrig 1918 mellan socialister, den röda sidan, och mer konservativa krafter, den vita sidan. Den röda sidan fick stöd av bolsjevikerna i Ryssland och den vita sidan av Tyskland. De vita stod som segrare samma år. Men krigen skulle fortsätta. 1939 begärde Sovjetunionen att Finland skulle avträda två strategiskt viktiga områden, men finländarna vägrade. Det var början på Finska vinterkriget. Kriget slutade redan 1940, efter ett ”förbluffande starkt finländskt motstånd”, som Harald Gustafsson uttrycker det.(23) Finland tvingades dock avträda Viborgslän samt arrendera ut Hangö som militärbas till Sovjet. Vinterkriget saknade direkt samband med andra världskriget. Men under Fortsättningskriget i juni 1941 gick finnarna in på Tysklands sida i operation Barbarossa, Hitlers invasion av Sovjet. Inledningsvis ockuperade finnarna stora områden vilket i praktiken innebar att det utopiska Stor-Finland upprättades. Men samtidigt som tyskarna senare led fler och fler förluster gick också Finland tillbaka. Ett vapenstillestånd upprättades i september 1944, där Finland bland annat fick avträda Karelska nästet. I freden ingick också att Finland skulle avväpna tyskarna. Detta ledde till ännu ett krig, det så kallade Lapplandskriget 1944-1945, uppkallat efter landets nordligaste landskap, där tyskarna befann sig men inte ville lämna frivilligt. Finland bedrev alltså tre krig under loppet av fem år.(24)

Finlands historia har alltså präglats av en lång hård kamp mot såväl inre som yttre hot. Det kollektiva minnet av krigen blev att de varit en ”prövning av stor manlighet”.(25) Betydelsen av krigen sammanfattar Harald Gustafsson på ett intressant sätt, när han förklarar att Finlands öde har väckt stort intresse i både finländsk och internationell forskning, samt att det än idag har en betydande inverkan på människor.

En finländsk historiker fick en gång efter ett föredrag i Sverige frågan varför finländsk forskning var så upptagen av den moderna politiska historien, medan svenska historiker var mer inriktade på metod- och teorifrågor, och han svarade: ”Men ni har ju inte någon historia!” Det är ett träffande uttryck för skillnaden; i finländsk 1900-talshistoria finns onekligen en mängd dramatiska vändpunkter som än idag har betydelse för människors liv och pockar på uppmärksamhet.(26)

Finland har haft en rekordlåg invandring, även jämfört med Norge och Danmark. I början av 1990-talet bodde enbart 3 000 människor med utomeuropeiskt ursprung i landet. Den låga invandringen har fortsatt sedan dess. 2015 var antalet asylansökningar 3 651, vara 2 376 beviljades. ”Under perioden från 1990 är detta dock en hög siffra, generellt ligger antalet på mellan 1 000 och 2 000”, skriver SvD i en undersökning.(27) Camilla Nordberg, universitetslektor som forskar kring migration i Finland, menar att detta bland annat beror på en ”nationalistisk ängslan” i finsk politik.(28)

Enligt socialpsykologen Eerika Finell bygger den nationella identiteten i Finland på olika nationella symboler, fredliga som mindre fredliga, bland annat baserade på historiska händelser. Hon menar att det finns ett samband mellan hur en person upplever den nationella identiteten och samma persons inställning till invandrare. I en studie intervjuade hon finländare om fyra olika symboler: natur, bastu, Finska vinterkriget och sport. På samma gång undrade hon hur personerna såg på invandrare. Hon fann att finländare som kopplar den nationella identiteten till motsättningar, som kriget eller sport, har en mer negativ inställning till invandrare. De som kopplar identiteten till symboler som landets natur eller bastubadande har en mer positiv attityd till invandrare. Enligt Finell är den finska identiteten också bunden till en offermentalitet, eller en offermyt, där finländarna ser på sig själva som ensamma, övergivna och hotade, vilket de ju delvis varit genom historien. Finell talar om ett finskt ”lidande” och att det finns en för finländarna viktig kontinuitet i detta lidande.(29) När Eerika Finell pratade i ett finskt radioprogram 2013, presenterades programmet så här:

Varför är det alltid lidandet och offertänkandet som stiger fram då vi skall berätta om Finland? Varför är det via plågor, smärta och självspäkning som vi skapar vår finländska identitet? Varför gillar vi att ge lidandet mytiska proportioner? Och vem är det egentligen som lider?(30)

Sverige

Sveriges historia de senaste två hundra åren skiljer sig från de övrigas. Landet har nämligen inte varit i krig. Detta går visserligen att ifrågasätta. Sverige skickade till exempel FN-trupper till Afrika under Kongokrisen redan på 1960-talet och på senare har vi bidragit till internationella militära insatsstyrkor, som ISAF i Afghanistan. ”Det är alltid en definitionsfråga vad som är krig och vad som är fred, men staten Sverige har inte varit i krig på 200 år, även om svenskar har varit i strid”, säger Fredrik Eriksson, universitetslektor i militärhistoria vid Försvarshögskolan i en intervju.(31)

Som Sveriges sista krig räknas slaget vid Kjølbergs bro under fälttåget mot Norge. Den allra sista striden ägde rum den 14 augusti 1814, då svenskarna segrade och Norge tvingades acceptera unionen med Sverige som hade bestämts i freden i Kiel den 14 januari samma år. 2014 var det därför möjligt att fira Sveriges 200 år av fred. Att Sverige lyckats behålla freden beror på flera faktorer. Sverige hade länge varit en av Europas stormakter, men under 1800-talet förvandlades landet definitivt till en småstat. Som småstat tvingades man ändra sin utrikespolitik och börja balansera mot omvärlden. Man införde en neutralitetspolitik. En annan faktor är den ekonomiska utvecklingen. Enligt fredsforskaren Håvard Hegre har länder som själva kan förädla råvaror större chans att lyckas än länder som i stället exporterar sina råvaror. ”Ekonomisk utveckling är viktigt, särskilt ekonomisk utveckling som innebär en differentierad ekonomi”, säger Hegre.(32) Som småstat var Sverige inte heller lika intressant för omvärlden som när landet var en stormakt. Sveriges agerande under andra världskriget är ett bra exempel på landets balanserande utrikespolitik. Sverige lyckades som sagt stå utanför kriget, dock till priset av vissa eftergifter mot tyskarna. Tyskland fick bland annat transportera soldater genom Sverige till Norge samt köpa svensk järnmalm. När Finland invaderades av Sovjetunionen 1939 skickade Sverige militärt materiel, stort ekonomiskt bistånd samt flera tusen frivilligförband. Sverige har kritiserats för sin eftergiftspolitik mot Tyskland, men alla delar inte den inställningen. Sveriges försvar var också bättre än i vissa andra länder. Hegre tror inte att det var Sveriges eftergivenhet mot Tyskland som höll landet utanför kriget: ”Jämfört med Norge hade Sverige ett ordentligt försvar och var inte lika strategiskt viktigt för Tyskland. Genom att kontrollera Norge hade de kontroll över Nordsjön”.(33)

Sverige drabbades alltså inte av världskriget på samma sätt som övriga nordiska länderna. Det fanns inget större hot, vi bombades inte sönder och vi led inte så svårt ekonomiskt. Men det betyder inte att Sverige inte påverkades. Sverige blev det land som tog emot människor, det land som människor flydde till. Sverige tog emot finnar, norrmän, danskar, judar och balter. 1943 kom cirka 8 000 judar från Danmark. Under Finlands tredje krig, Lapplandskriget, ska Sverige ha accepterat att ta emot 100 000 flyktingar efter bara två timmars betänketid. ”Vid andra världskrigets slut beräknar man att det fanns omkring 185 000 flyktingar och evakuerade från Finland i Sverige”, skriver FN:s flyktingorgan UNHCR.(34) Sverige blev ett invandringsland, dock med den väsentliga skillnaden att de som då invandrade kom från närbesläktade grannländer (Finland hade ju som sagt till och med varit svenskt i 700 år) och inte från utomeuropeiska länder som idag. Sveriges industri kunde enkelt börja producera efter kriget och det uppkom ett stort behov av arbetskraft. Detta gjorde att Sverige även öppnade sina dörrar för arbetskraftsinvandring redan på 1950-talet. Visumkravet avskaffades från flera länder: 1949 för finländare och italienare, 1952 för turkar, 1953 för greker, 1954 för västtyskar, 1955 för portugiser, 1959 för spanjorer och 1964 för jugoslaver.(35)

”I ett bredare perspektiv förändrade andra världskriget Sveriges inställning till omvärlden. Vi gick från att vara mycket restriktiva under 1930-talet till att decennierna efter kriget i praktiken ha fri invandring”, skriver Dagens Nyheter i en artikel.(36)

”Det startade en tradition av invandring och integration”, menar Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.(37) Detta övergick till ett flyktingmottagande på 1980-talet, samtidigt som varken Danmark, Finland eller Norge tillät någon nämnvärd flyktinginvandring. Sveriges generösa invandringspolitik fortsätter än idag, med helt andra siffror än i övriga Norden. Marie Demker ser olika förklaringar till detta, däribland en avsaknad av klassisk nationalism.

Den svenska nationalismen är inte av samma karaktär som i de andra länderna. Vi är stolta över demokrati, jämställdhet och medborgerliga rättigheter. I till exempel Danmark och Norge finns en mer vanlig nationalism som mer berör folket, historien och kulturen. Och forskningen har visat att i det senare fallet ser man invandring som ett hot, men i det tidigare fallet är det mindre sannolikt. (38)

Författaren Bengt Lindroth skriver i sin nyutkomna bok ”Väljarnas hämnd” att andra världskriget förändrade de nordiska länder som drabbades av kriget då det skapade ”samhörighetskänslor, gemensamt upplevd och dödlig dramatik, ovissheter, offer och umbäranden för släkter och familjer, etiska dilemman, framtidsfruktan, på ett vis som på gott och ont svetsade människorna och de nationella berättelserna fastare vid varandra”.(39) Svenskarna hamnade utanför detta, vilket enligt historikern Alf W. Johansson kan ha fått betydande konsekvenser:

Någon identitetsstärkande nationell myt liknande den som byggdes upp kring motståndsrörelserna i grannländerna kunde Sverige inte falla tillbaka på. Tillfredsställelsen över att ha undsluppit kriget blandades med en känsla av att ha stått utanför något betydelsefullt.(40)

Lindroth åberopar flera undersökningar och hävdar att svenskarna är ”världens måhända minst nationalistiska folk”.(41) En sådan slutsats är kanske för långtgående. Men svenskar är nog inte överdrivet nationalistiska. Tvärtom kan det finnas en skam, delvis bland vanligt folk men framför allt bland journalister och politiker, menar Herman Lindqvist. Enligt Lindqvist finns det en ”stark beröringsskräck vid Sveriges historia”, särskilt den krigiska historien.(42) I en kommentar till Skolverkets kursplan för 2011 kan man till exempel se hur myndigheten valt att lyfta fram namnet Östersjöriket i stället för Stormaktstiden för att benämna Sveriges krigiska epok.(43)

Strax efter den svenska nationaldagen 2012 skrev Herman Lindqvist i en krönika:

Så har ännu en nationaldag firats i Sverige och som alltid har den föregåtts av den sedvanliga strömmen av kolumner och debattartiklar i den liberala och vänstervridna pressen och upphetsade debattörer i radion, där deltagarna i debatten tävlar i att ta avstånd från allt firande, kräkas på allt som symboliserar Sverige inklusive nationalsången.(44)

Lindqvist talar om de ”liberala sadonationalisterna”, som inte vill ”erkänna att majoriteten av svenska folket faktiskt är svensk och är stolt över att vara det”. Det måste få vara ”en rättighet att få sträcka på sig åtminstone en dag om året, utan att bli hånad och utflinad av andra svenskar”, påpekar han. I Sverige är det tvärtom fint att vara ”osvensk”, menar Herman Lindqvist.(45) Han kallar det för en ”omvänd nationalism” som frodas, där det uppfattas som en komplimang att bli kallad ”osvensk”. Främst eliten, människor på vänsterkanten och socialliberaler utgör denna grupp av ”svenskförnekare”, som Lindqvist kallar dem. Han menar att detta drag är unikt svenskt.

Denna form av nationalism, det totala avståndstagandet, är så typisk för Sverige att den kan kallas ett nationaldrag, unikt för Sverige. Det är också bara i Sverige man kan höra det för svenskar ytterst positivt laddade uttrycket att någon är ”så härligt osvensk”. Motsvarande mening kan aldrig uttalas i till exempel USA, Frankrike eller Japan.(46)

Även bland vanliga svenskar verkar nationalismen ganska stillad. 6 juni fick status som Sveriges nationaldag 1983 och har varit en röd helgdag sedan 2005. I Sverige firas dagen av knappt en fjärdedel av befolkningen. Det är till och med så, att fler invandrare – särskilt utomeuropeiska – firar den svenska nationaldagen mer än svenskarna själva (36 procent mot 24 procent), visar en undersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. ”För oss allra flesta är det bara en dag man råkar vara ledig”, skriver Gefle Dagblad i en träffande ledarartikel.(47)

Men innan 1945 fanns konservativa, rasbiologiska och judefientliga strömningar i Sverige, inte minst bland makthavare och inom politiken. Detta försvann dock efter kriget. ”Påfallande snabbt blåste det konservativa svensknationella idégodset bort ur den rikspolitiska jargongen efter 1945”, skriver Lindroth.(48) Vid förra sekelskiftet ska svenska flaggan ha uppfattats som en överklassymbol och inte alls varit särskilt viktig bland vanligt folk. Enligt Lindroth var nationalismen i Sverige länge något som ”ordinerades ovanifrån av de styrande skikten för att hålla de uppåtstigande sociala krafterna lugna, inte en folklig reformrörelse underifrån som i Danmark och Norge”.(49)

Sverige har inte samma kontakt med sin historia som övriga nordiska länder. Okunskapen kring landets historia ökade redan på 1960- och 70-talet, då historia som ämne nedprioriterades i den svenska skolan. Det har fortsatt så. ”Många svenskar känner till mer om semesterorter vid Medelhavet än de vet om grannländerna Norge, Danmark och Finland”, hävdar historieprofessor Dick Harrison.(50) Enligt honom har svenskarna en ”väldigt svag relation” till det förflutna. ”Bakgrunden till det här är att Sverige inte har haft krig på 200 år … Det innebär att Sverige inte har något nationellt trauma. Inget världskrig, ingen Hitler, inget Vietnam. Ingenting. Man har hela tiden kunnat strunta i det förflutna. Man har inte behövt göra upp med sin historia och man har oproblematiskt kunnat blicka framåt”, säger han. Harrison menar alltså att det krävs ett nationellt trauma för att kunna känna en ”levande relation” till sin historia. Det har inte Sverige.

Sveriges generösa flykting- och invandringspolitik har fortsatt fram till idag. Dock syns en viss förändring sedan den stora asylvågen 2015. Etablerade partier har mer eller mindre tvingats föra en mer restriktiv politik. I november 2015 införde den rödgröna regeringen gränskontroller. I januari 2017 öppnade Moderaterna till och med upp för ett samarbete med Sverigedemokraterna, vilket hade varit otänkbart för några år sedan. I en opinionsundersökning från Sentio i februari 2017 var Sverigedemokraterna landets överlägset största parti med 26,9 procent av väljarnas röster.(51)

Sammanfattande slutsatser

Vad som framkommer i den här rapporten är historiska skillnader mellan de nordiska länderna, särskilt mellan Sverige och de övriga. Det syns också en tydlig skillnad i förd invandringspolitik, där Sverige varit mycket mer generöst än övriga länder. Det är inte svårt att se ett samband mellan den förda invandringspolitiken i respektive land, och samma lands nationalism och historia. Norge, Danmark och Finland har präglats av fler krig och umbäranden än Sverige. I Sverige har vi inte varit hotade på samma sätt som i de övriga länderna. Vi har inte varit ockuperade. Staten har inte varit i krig på hela 200 år.

Svenskarna har inget ”nationellt trauma”, som Dick Harrison kallar det. Det var länge sedan svenskarna fick känna på samma lidande och hot som finländare, danskar och norrmän. Dessutom, menar jag, har Sverige varit något av en storebror i Norden. En storebror som länge styrde och ställde, och inte varit undergiven andra. Finland var svenskt i 700 år. Danmark var visserligen också en stormakt, men även danskarna fick ge vika för Sverige. Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Jämtland, Härjedalen och Gotland är alla landskap som Sverige erövrade i krig med Danmark och vars befolkning försvenskades. 1814 tog Sverige Norge från Danmark, och tvingade fram en svensk-norsk union med Sveriges kung som överhuvud. I ett historieprogram i den finska public service-kanalen Yle ges exempel på hur finska skämt om Sverige och svenskar kan vara väldigt grymma och handla om hur svenskar dödas, medan svenska skämt om Finland idag är relativt snälla. Samma tv-program pratar om hur svenskar beter sig när Sverige åker ur en idrottstävling, till exempel i hockey: då kan svenskarna börja heja på Finland, men omvänt är finnarna knappast lika benägna att göra likadant.(52)

Norge, Danmark och Finland har haft en annorlunda och betydligt mer restriktiv invandringspolitik än Sverige, särskilt Finland, som kanske också är det land som lidit mest av krig. Finländarna ser sig själva som ensamma och hotade; det finns en stark nationalistisk offermentalitet i landet.

Baserat på de källor och forskare jag hänvisat till, kan det vara så att krigen och umbärandena – det ”nationella lidandet” – i Norge, Danmark och Finland har skapat en starkare nationell identitet och samhörighet i dessa länder; därmed också en annan upplevd hotbild utifrån, så som främmande folk, och i slutändan en annan inställning till invandring än i Sverige. Sverige verkar också, bland annat på grund av sin position i Nordens historia, ha fått en mindre folklig nationalism än i övriga länder. I Sverige finns inte samma stolthet och starka band till det förflutna. Tvärtom kan det till och med finnas en skam och försök att glömma bort historien. Detta kan också ha påverkat synen på invandring.

Sverige stod som sagt utanför andra världskriget. Även om landet deltagit i sådant som FN-uppdrag, har staten och det svenska folket alltså inte varit hotat. Detta kan ha gjort det lättare för Sverige att omfamna det ”moderna” samhället och öppna sig för det främmande. Redan på 1950-talet tillät man arbetskraftsinvandring. Sveriges generösa invandringspolitik har fortsatt sedan dess. Det är först på senare år, särskilt efter den rekordstora asylinvandringen 2015, som invandringspolitiken förändrats. Motvilligt har etablerade partier förändrat politiken och bland annat ”stängt” Sveriges dörrar med gränskontroller. Möjligen är det så att svenskarna alltmer se invandringen och dess konsekvenser som sitt nationella hot. Rent politiskt börjar de i alla fall så smått likna sina nordiska grannländer.

På grund av begränsat utrymme har jag inte kunnat gå in på andra faktorer som kan ha påverkat Sverige, svenskarna och landets politik, så som ideologiskt inflytande från olika grupper.

Fotnoter

1 Gustafsson, Harald, 150 år av dansk nederlagsnationalism, Svenska Dagbladet, 2014-04-16, https://www.svd.se/200-ar-sedan-norge-fick-smak-pafriheten/
av/harald-gustafsson (2017-02-22)
2 Gustafsson, Harald, 150 år av dansk nederlagsnationalism, Svenska Dagbladet, 2014-04-16, https://www.svd.se/200-ar-sedan-norge-fick-smak-pafriheten/
av/harald-gustafsson (2017-02-22); Doeser, Fredrik, Petersson, Magnus och Westberg, Jacob, Norden mellan stormakter och fredsförbund :
nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete i det gamla och nya Europa, Santérus Academic Press, Stockholm, 2012, s. 52
3 Gustafsson, Harald, Nordens historia – En europeisk region under 1200 år, Lund: Studentlitteratur, 1997, s. 237
4 Gustafsson, Harald, Nordens historia – En europeisk region under 1200 år, Lund: Studentlitteratur, 1997, s. 237; Karlsson, Ingela, Tyskland anfaller
Danmark och Norge, Levande Historia, 2008-2009, http://www.levandehistoria.se/fakta-om-forintelsen/andra-varldskriget/1940/tyskland-anfallerdanmark-
och-norge (2017-02-21)
5 Stenius Henrik, Österberg Mirja och Östling Johan, Nordic Narratives of the Second World War, Nordic Academic Press, 2011, s. 28
6 Doeser, Fredrik, Petersson, Magnus och Westberg, Jacob, Norden mellan stormakter och fredsförbund : nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete i det
gamla och nya Europa, Santérus Academic Press, Stockholm, 2012, s. 117
7 Gustafsson, Harald, Nordens historia – En europeisk region under 1200 år, Lund: Studentlitteratur, 1997, s. 265; Littorin, Jens, Danskt valresultat fyllt
av paradoxer, Dagens Nyheter, 2015-06-19, http://www.dn.se/nyheter/varlden/danskt-valresultat-fyllt-av-paradoxer/ (2017-02-25)
8 Sandelind, Clara, Därför finns ingen motsättning mellan invandring och välfärdsstat, Dagens Nyheter, 2016-03-22, http://www.dn.se/kulturnoje/
kulturdebatt/darfor-finns-ingen-motsattning-mellan-invandring-och-valfardsstat/ (2017-02-22)
9 Sandelind, Clara, Därför finns ingen motsättning mellan invandring och välfärdsstat, Dagens Nyheter, 2016-03-22, http://www.dn.se/kulturnoje/
kulturdebatt/darfor-finns-ingen-motsattning-mellan-invandring-och-valfardsstat/ (2017-02-22)
10 Zachrisson, Niklas, Historisk förklaring till Sveriges syn på invandring, Sveriges Radio, 2015-09-23, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=6261302 (2017-02-22)
11 Gustafsson, Harald, 200 år sedan Norge fick smak på friheten, Svenska Dagbladet, 2014-05-16 https://www.svd.se/200-ar-sedan-norge-fick-smak-pafriheten/
av/harald-gustafsson (2017-02-22)
12 Doeser, Fredrik, Petersson, Magnus och Westberg, Jacob, Norden mellan stormakter och fredsförbund : nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete i det
gamla och nya Europa, Santérus Academic Press, Stockholm, 2012, s. 49-50; Gustafsson, Harald, 200 år sedan Norge fick smak på friheten, Svenska
Dagbladet, 2014-05-16 https://www.svd.se/200-ar-sedan-norge-fick-smak-pa-friheten/av/harald-gustafsson (2017-02-22)
13 Lindqvist, Herman, Nya Norge formades i kampen mot Sverige, Aftonbladet, 2011-08-07,
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article13430989.ab (2017-02-22); Doeser, Fredrik, Petersson, Magnus och Westberg,
Jacob, Norden mellan stormakter och fredsförbund : nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete i det gamla och nya Europa, Santérus Academic Press,
Stockholm, 2012, s. 50
14 Gustafsson, Harald, Nordens historia – En europeisk region under 1200 år, Lund: Studentlitteratur, 1997, s. 237
15 Gustafsson, Harald, Nordens historia – En europeisk region under 1200 år, Lund: Studentlitteratur, 1997, s. 239
16 Gustafsson, Harald, Nordens historia – En europeisk region under 1200 år, Lund: Studentlitteratur, 1997, s. 237-239; Stenius Henrik, Österberg Mirja
och Östling Johan, Nordic Narratives of the Second World War, Nordic Academic Press, 2011, s. 110, 117-118
17 Lindahl, Björn, Grannar med olika syn på invandring, Svenska Dagbladet, 2014-09-24 https://www.svd.se/grannar-med-olika-syn-pa-invandring (2017-
02-22)
18 Lindahl, Björn, Grannar med olika syn på invandring, Svenska Dagbladet, 2014-09-24 https://www.svd.se/grannar-med-olika-syn-pa-invandring (2017-
02-22); Möller, Jens, Rekordmånga flyktingar till Norge, Sveriges Radio, 2015-09-04 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?
programid=83&artikel=6247925 (2017-02-22)
19 Guillou, Jan, Ordet nationalism har en helt annan innebörd på norska, Aftonbladet, 2015-12-20,
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article18093936.ab (2017-02-22)
20 Lapidus, Arne, Norge firar 200 år av fredlig nationalism, Expressen, 2014-05-16, http://www.expressen.se/nyheter/dokument/norge-firar-200-ar-avfredlig-
nationalism/ (2017-02-22)
21 Lapidus, Arne, Norge firar 200 år av fredlig nationalism, Expressen, 2014-05-16, http://www.expressen.se/nyheter/dokument/norge-firar-200-ar-avfredlig-
nationalism/ (2017-02-22)
22 Ingvaldsen, Siri, Larsson, Thomas och Pedersen, Erik Overgaard, Democracy and the Welfare State, Turbine, 2009, s . 55-56
23 Gustafsson, Harald, Nordens historia – En europeisk region under 1200 år, Lund: Studentlitteratur, 1997, s. 235
24 Gustafsson, Harald, Nordens historia – En europeisk region under 1200 år, Lund: Studentlitteratur, 1997, s. 235-236
25 Stenius Henrik, Österberg Mirja och Östling Johan, Nordic Narratives of the Second World War, Nordic Academic Press, 2011, s. 64
26 Gustafsson, Harald, Nordens historia – En europeisk region under 1200 år, Lund: Studentlitteratur, 1997, s. 236
27 Assarsson, Anton, Sveriges flyktingmottagande på hög nivå i Norden, Svenska Dagbladet, 2015-09-10, https://www.svd.se/sverigesflyktingmottagande-
pa-hog-niva-i-norden (2017-02-23)
28 Gustafsson, Harald, Nordens historia – En europeisk region under 1200 år, Lund: Studentlitteratur, 1997, s. 264; Assarsson, Anton, Sveriges
flyktingmottagande på hög nivå i Norden, Svenska Dagbladet, 2015-09-10, https://www.svd.se/sveriges-flyktingmottagande-pa-hog-niva-i-norden
(2017-02-23)
29 Arpi, Ivar, Det finska lidandets baksida, Svenska Dagbladet, 2013-02-13, https://www.svd.se/grannar-med-olika-syn-pa-invandring (2017-02-24); Yle,
Varför lider finnen? Ett program om offermyter och finländsk identitet, Yle, 2013-02-03, http://arenan.yle.fi/1-1786221 (2017-02-25)
30 Yle, Varför lider finnen? Ett program om offermyter och finländsk identitet, Yle, 2013-02-03, http://arenan.yle.fi/1-1786221 (2017-02-25)
31 Ekstrand, Patrik, Grattis Sverige! Nu är det 200 år sedan vi var i krig, Metro, 2014-09-14, http://www.metro.se/artikel/grattis-sverige-nu-%C3%A4rdet-
200-%C3%A5r-sedan-vi-var-i-krig-xr (2017-02-24)
32 Ekstrand, Patrik, Grattis Sverige! Nu är det 200 år sedan vi var i krig, Metro, 2014-09-14, http://www.metro.se/artikel/grattis-sverige-nu-%C3%A4rdet-
200-%C3%A5r-sedan-vi-var-i-krig-xr (2017-02-24)
33 Doeser, Fredrik, Petersson, Magnus och Westberg, Jacob, Norden mellan stormakter och fredsförbund : nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete i det
gamla och nya Europa, Santérus Academic Press, Stockholm, 2012, s. 50, s. 111; Ekstrand, Patrik, Grattis Sverige! Nu är det 200 år sedan vi var i krig,
Metro, 2014-09-14, http://www.metro.se/artikel/grattis-sverige-nu-%C3%A4r-det-200-%C3%A5r-sedan-vi-var-i-krig-xr (2017-02-24)
34 UNHCR, Flyktingar och invandrare sedan 1930-talet i Sverige, MotAllaOdds, http://www.motallaodds.org/factualweb/se/2.3/articles/1930_talet.html
(2017-02-24)
35 Kärrman, Jens, Dagen då Sverige tackade ja till 100.000 flyktingar, Dagens Nyheter, 2015-09-18, http://www.dn.se/nyheter/sverige/dagen-da-sverigetackade-
ja-till-100000-flyktingar/ (2017-02-25); UNHCR, Flyktingar och invandrare sedan 1930-talet i Sverige, MotAllaOdds,
http://www.motallaodds.org/factualweb/se/2.3/articles/1930_talet.html (2017-02-24)
36 Kärrman, Jens, Dagen då Sverige tackade ja till 100.000 flyktingar, Dagens Nyheter, 2015-09-18, http://www.dn.se/nyheter/sverige/dagen-da-sverigetackade-
ja-till-100000-flyktingar/ (2017-02-25)
37 Assarsson, Anton, Sveriges flyktingmottagande på hög nivå i Norden, Svenska Dagbladet, 2015-09-10, https://www.svd.se/sverigesflyktingmottagande-
pa-hog-niva-i-norden (2017-02-23)
38 Assarsson, Anton, Sveriges flyktingmottagande på hög nivå i Norden, Svenska Dagbladet, 2015-09-10, https://www.svd.se/sverigesflyktingmottagande-
pa-hog-niva-i-norden (2017-02-23)
39 Lindroth, Bengt, Väljarna hämnd, Stockholm: Carlsson förlag, 2016, s. 242
40 Lindroth, Bengt, Väljarna hämnd, Stockholm: Carlsson förlag, 2016, s. 242
41 Lindroth, Bengt, Väljarna hämnd, Stockholm: Carlsson förlag, 2016, s. 242
42 Lindqvist, Herman, Vår dramatiska historia kan motivera nya generationer, Aftonbladet, 2013-11-23,
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article17895927.ab (2017-02-22)
43 Ewald, Hugo, Har Skolverket verkligen avskaffat begreppet ”stormaktstiden”?, Metro, 2017-01-04, http://www.metro.se/artikel/har-skolverketverkligen-
avskaffat-begreppet-stormaktstiden (2017-02-24)
44 Lindqvist, Herman, Dags att sluta kräkas på vår nationaldag, Aftonbladet, 2012-06-09,
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article14951862.ab (2017-02-24)
45 Lindqvist, Herman, I Sverige är det fint att vara ”osvensk”, Aftonbladet, 2009-11-15,
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article14951862.ab (2017-02-24)
46 Lindqvist, Herman, I Sverige är det fint att vara ”osvensk”, Aftonbladet, 2009-11-15,
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article14951862.ab (2017-02-24)
47 Bromander, Jonas, Ritualer, högtider och manifestationer, SOM-institutet, 2012, http://www.som.gu.se/digitalAssets/1375/1375053_299-308-jonasbromander.
pdf (2017-02-24); Lindblad, Linnea, Därför vill så få fira Sveriges nationaldag, Gefle Dagblad, 2016-06-06,
http://www.gd.se/opinion/ledare/kronika-darfor-vill-sa-fa-fira-sveriges-nationaldag (2017-02-25)
48 Lindroth, Bengt, Väljarna hämnd, Stockholm: Carlsson förlag, 2016, s. 241
49 Lindroth, Bengt, Väljarna hämnd, Stockholm: Carlsson förlag, 2016, s. 242
50 Fagerholm, Mattias, Historiker Dick Harrison: Svenskar är inte arroganta – de är okunniga, Svenska Yle, 2016-07-01,
https://svenska.yle.fi/artikel/2016/01/07/historiker-dick-harrison-svenskar-ar-inte-arroganta-de-ar-okunniga (2017-02-25)
51 Frick, Chang, Nytt SD-rekord i Sentio på otroliga 26,9 procent – Moderaterna störtdyker till sämsta någonsin, Nyheter Idag, 2017-02-23,
http://nyheteridag.se/nytt-sd-rekord-i-sentio-pa-otroliga-269-procent-moderaterna-stortdyker-till-samsta-nagonsin/ (2017-02-25)
52 Yle, Avsnitt 10: Sverige-traumat och framtiden, Finland: YLE. 2015, http://arenan.yle.fi/1-1828725

Referenser

Litteratur

Doeser, Fredrik, Petersson, Magnus och Westberg, Jacob, Norden mellan stormakter och fredsförbund : nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete i det gamla och nya Europa, Santérus Academic Press, Stockholm, 2012

Gustafsson, Harald, Nordens historia – En europeisk region under 1200 år, Studentlitteratur, Lund, 1997

Ingvaldsen, Siri, Larsson, Thomas och Pedersen, Erik Overgaard, Democracy and the Welfare State, Turbine, 2009

Lindroth, Bengt, Väljarna hämnd, Carlsson förlag, Stockholm, 2016

Stenius Henrik, Österberg Mirja och Östling Johan, Nordic Narratives of the Second World War, Nordic Academic Press, 2011

Artiklar

Arpi, Ivar, Det finska lidandets baksida, Svenska Dagbladet, 2013-02-13, https://www.svd.se/grannarmed- olika-syn-pa-invandring (2017-02-24)

Assarsson, Anton, Sveriges flyktingmottagande på hög nivå i Norden, Svenska Dagbladet, 2015-09-10, https://www.svd.se/sveriges-flyktingmottagande-pa-hog-niva-i-norden (2017-02-23)

Ekstrand, Patrik, Grattis Sverige! Nu är det 200 år sedan vi var i krig, Metro, 2014-09-14, http://www.metro.se/artikel/grattis-sverige-nu-%C3%A4r-det-200-%C3%A5r-sedan-vi-var-i-krig-xr (2017-02-24)

Ewald, Hugo, Har Skolverket verkligen avskaffat begreppet ”stormaktstiden”?, Metro, 2017-01-04, http://www.metro.se/artikel/har-skolverket-verkligen-avskaffat-begreppet-stormaktstiden (2017-02-24)

Fagerholm, Mattias, Historiker Dick Harrison: Svenskar är inte arroganta – de är okunniga, Svenska Yle, 2016-07-01, https://svenska.yle.fi/artikel/2016/01/07/historiker-dick-harrison-svenskar-ar-intearroganta- de-ar-okunniga (2017-02-25)

Frick, Chang, Nytt SD-rekord i Sentio på otroliga 26,9 procent – Moderaterna störtdyker till sämsta någonsin, Nyheter Idag, 2017-02-23, http://nyheteridag.se/nytt-sd-rekord-i-sentio-pa-otroliga-269- procent-moderaterna-stortdyker-till-samsta-nagonsin/ (2017-02-25)

Guillou, Jan, Ordet nationalism har en helt annan innebörd på norska, Aftonbladet, 2015-12-20, http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article18093936.ab (2017-02-22)

Gustafsson, Harald, 150 år av dansk nederlagsnationalism, Svenska Dagbladet, 2014-04-16 https://www.svd.se/200-ar-sedan-norge-fick-smak-pa-friheten/av/harald-gustafsson (2017-02-22)

Gustafsson, Harald, 200 år sedan Norge fick smak på friheten, Svenska Dagbladet, 2014-05-16 https://www.svd.se/200-ar-sedan-norge-fick-smak-pa-friheten/av/harald-gustafsson (2017-02-22)

Kärrman, Jens, Dagen då Sverige tackade ja till 100.000 flyktingar, Dagens Nyheter, 2015-09-18, http://www.dn.se/nyheter/sverige/dagen-da-sverige-tackade-ja-till-100000-flyktingar/ (2017-02-25)

Lapidus, Arne, Norge firar 200 år av fredlig nationalism, Expressen, 2014-05-16, http://www.expressen.se/nyheter/dokument/norge-firar-200-ar-av-fredlig-nationalism/ (2017-02-22)

Lindahl, Björn, Grannar med olika syn på invandring, Svenska Dagbladet, 2014-09-24 https://www.svd.se/grannar-med-olika-syn-pa-invandring (2017-02-22)

Lindblad, Linnea, Därför vill så få fira Sveriges nationaldag, Gefle Dagblad, 2016-06-06, http://www.gd.se/opinion/ledare/kronika-darfor-vill-sa-fa-fira-sveriges-nationaldag (2017-02-25)

Lindqvist, Herman, Dags att sluta kräkas på vår nationaldag, Aftonbladet, 2012-06-09, http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article14951862.ab (2017-02-24)

Lindqvist, Herman, Nya Norge formades i kampen mot Sverige, Aftonbladet, 2011-08-07, http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article13430989.ab (2017-02-22)

Lindqvist, Herman, I Sverige är det fint att vara ”osvensk”, Aftonbladet, 2009-11-15, http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article14951862.ab (2017-02-24)

Lindqvist, Herman, Vår dramatiska historia kan motivera nya generationer, Aftonbladet, 2013-11-23, http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article17895927.ab (2017-02-22)

Littorin, Jens, Danskt valresultat fyllt av paradoxer, Dagens Nyheter, 2015-06-19, http://www.dn.se/nyheter/varlden/danskt-valresultat-fyllt-av-paradoxer/ (2017-02-25)

Möller, Jens, Rekordmånga flyktingar till Norge, Sveriges Radio, 2015-09-04 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6247925 (2017-02-22)

Sandelind, Clara, Därför finns ingen motsättning mellan invandring och välfärdsstat, Dagens Nyheter, 2016-03-22, http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/darfor-finns-ingen-motsattning-mellaninvandring- och-valfardsstat/ (2017-02-22)

Zachrisson, Niklas, Historisk förklaring till Sveriges syn på invandring, Sveriges Radio, 2015-09-23, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=6261302 (2017-02-22) Yle, Varför lider finnen? Ett program om offermyter och finländsk identitet,

Yle, 2013-02-03, http://arenan.yle.fi/1-1786221 (2017-02-25)

Webbsidor

Karlsson, Ingela, Tyskland anfaller Danmark och Norge, Levande Historia, 2008-2009, http://www.levandehistoria.se/fakta-om-forintelsen/andra-varldskriget/1940/tyskland-anfaller-danmarkoch- norge (2017-02-21)

UNHCR, Flyktingar och invandrare sedan 1930-talet i Sverige, MotAllaOdds, http://www.motallaodds.org/factualweb/se/2.3/articles/1930_talet.html (2017-02-24)

TV-program

Yle, Avsnitt 10: Sverige-traumat och framtiden, Finland: YLE. 2015, http://arenan.yle.fi/1-1828725

Övriga publikationer

Bromander, Jonas, Ritualer, högtider och manifestationer, SOM-institutet, 2012, http://www.som.gu.se/digitalAssets/1375/1375053_299-308-jonas-bromander.pdf (2017-02-24)