Har en massa texter från historieutbildningen som jag inte haft tid eller ork att publicera på grund av arbete. Kommer lägga upp dem efter hand under sommaren. Fått högsta betyg på nästan allt jag skrivit, varför jag tycker det är extra meningsfullt att publicera texterna. Detta är en källtextanalys av ”Om arternas uppkomst” som jag gjorde i idéhistoria.

Den här källtextanalysen handlar om Charles Darwins ”Om arternas uppkomst”, där han presenterar sin evolutionsteori och det naturliga urvalet. Boken gavs ut 1859 och är 389 sidor lång. Darwin går på djupet in i sin teori. Boken är inte direkt filosofisk, utan ett naturvetenskapligt verk, men är samtidigt skriven på ett så relativt enkelt sätt att i princip vem som helst kan läsa och förstå den.

Charles Darwin föddes i Shrewsbury i England 1809. Han var biolog, geolog och forskare. Tanken var först att han skulle bli läkare eller präst, men kom i stället att utveckla ett omättligt intresse för naturvetenskap. Bland det viktigaste som skedde i Darwins liv var hans expedition på södra halvklotet med den brittiska flottans skepp HMS Beagle. Den tog honom till Galápagosöarna. Från de olika öarna samlade han exemplar av fåglar, med helt olika näbbar. Det skulle visa sig handla om tretton olika arter av finkar. Öarna hade dock samma klimat. Varför skulle dessa arter, som påstods vara skapade enbart för Galápagosöarna, vara så lika de som fanns i Sydamerika?, frågar han sig

Det finns ingenting i livsbetingelserna här, i öarnas geologiska uppbyggnad, i deras höjd eller klimat, eller i proportionerna mellan de olika klasserna, som är särskilt snarlika förhållandena på den sydamerikanska kusten. (Charles Darwin, ”Om arternas uppkomst”, Natur & Kultur, 2009, s. 303)

Senare, hemma i Storbritannien, kom Darwin på en helt annan förklaring. På öarna fanns nämligen varierande förutsättningar och föda. Långt tillbaka i tiden, menar Darwin, måste en typ av finkart ha tagit sig från fastlandet till öarna och sedan över tid förändrats beroende på vilken föda som funnits på respektive ö. Till exempel hade en finkart kraftiga näbbar, uppenbarligen för att kunna krossa de fröskal som växte på den ön. En annan fågel hade lång näbb, som den använde för att fånga de insekter som fanns på ön där den levde. Darwin hittade också sköldpaddor som hade olika former på sina skal. Även här hittade han förklaringen i öarnas olika utformning. Vissa sköldpaddor hade nämligen skal som gjorde att de kunde sträcka sig högt upp för att nå växter som fanns där. Andra sköldpaddor, på andra öar, hade halsar för att kunna äta föda som fanns på marken. Det Darwin hade upptäckt var alltså att djur förändras över tiden; att de inte är perfekt skapade i en evig form.

En enda finkart hade blivit till tretton olika. Men hur hade det gått till? Darwin menar att varje avkomma innebär variationer. Detta går att se även bland människor. Barn liknar ju sina föräldrar, men är inte exakta kopior av varandra. Det finns variationer, om än små. Det naturliga urvalet innebär att sådana anlag som inte är lämpade för att överleva, exempelvis beroende på föda i omgivningen, med tiden sorteras bort. Den mest lämpade egenskapen överlever och förstärks över generationer. På detta sätt förändras djuren. Variationerna kan utvecklas så mycket att det till slut uppstår en ny art. Han skriver om ”härstamning med modifikation” (s. 132) Charles Darwin menar att naturen är en hård kamp om liv eller död. Han insåg att djuren föder många fler avkommor än vad som överlever, och att de starka överlever. Så här definierar han det naturliga urvalet:

…om det förekommer variationer som gynnar individen, måste ju de individer det gäller därmed få ökade möjligheter att överleva i kampen om tillvaron; och ärftlighetens starka princip innebär att de kommer sträva mot att frambringa en avkomma med samma egenskaper. Det är denna bevarandeprincip jag för korthetens skull har kallat det naturliga urvalet. ( s. 99)

Vad är det egentligen han gör här? Jo, han bryter mot det rådande kristna paradigmet om att det var Gud som hade skapat alla varelser. Han rentav föder den moderna tankebanan som vi har idag

Darwin kunde inte på djupet förklara hela mekaniken bakom förändringen. Men det går att göra idag. Modern teknik och DNA bekräftar hans teori. Det går nu att se hur alla djur, även människan, är besläktade med varandra och att arvsanlaget förändras. Till exempel har man kunnat visa varför påsmöss (”Chaetodipus intermedius”) som hamnat på mörka stenar skiftat från ljus till mörk päls – för att bättre kunna kamouflera sig och överleva på underlaget. Med hjälp av DNA har man hittat den variation som förklarar de skiftande färgerna. (Nature.com, ”Local adaptation in the rock pocket mouse…” https://www.nature.com/articles/6800600, läst 2019-02-24) Varför nämner jag detta? För att det säger mycket om hur betydelsefulla hans upptäckter och teori faktiskt blivit.

Redan Darwin förstod dock att det krävs mer än 6.000 år, den ålder som Bibeln ger världen, för att förklara den evolutionära processen. Jorden måste vara mycket äldre än så, vilket är ytterligare en slutsats som sätter den kristna världsbilden i gungning. Charles Darwin har rentav blivit något av ateismens förebild, även om hans uttalade syfte inte var att förneka Gud. Han var forskare och naturvetare. Personligen ska han ha kallat sig själv för agnostiker. (University of Cambridge, ”What did Darwin believe?”, https://www.darwinproject.ac.uk/commentary/religion/what-did-darwinbelieve, läst 2019-02-27) Men det var uppenbarligen inte en kreatör, Gud, som hade skapat världen, utan naturen själv, evolutionen. Detta visade Darwin och det som står i boken går emot Bibeln. I inledningen, på sida 5, skriver han att han inte längre ansluter sig till uppfattningen att varje art skapats för sig, utan att arterna ”inte är oföränderliga”. På sida 372 påpekar han:

Men eftersom de nu existerande livsformerna allesammans är direkta avkomlingar till de som levde långt före silurtiden (en geologisk period för cirka 400 miljoner år sedan, min anm.), kan vi vara förvissade om att den ständiga kedjan av generationer aldrig någonsin brutits, och att det aldrig hänt att en katastrof förintat all världens liv.

Vad betyder detta? Det går att belysa med en tidigare svensk översättning (A.M. Sellings, s. 407) av Darwins verk. Där översätts nämligen de sista orden i denna mening till att ”generationsföljden aldrig blifvit bruten och att ingen syndaflod har ödelagt hela jorden”.

Slående är att Darwin är självkritisk och försöker argumentera emot de svårigheter han själv finner med teorin. Han påpekar bland annat att några av bristerna ”är så allvarliga och tungt vägande att jag fortfarande känner mig tyngd till jorden när jag tänker på dem”, men han säger likväl att ”beträffande flertalet av dess invändningar är det min ärliga uppfattning att de bara är skenbara”, och de som är reella anser han inte vara ”dödsbringande” för teorin. (s. 132) Darwin är alltså väldigt medveten i sitt tänkande, och medger också vilken svår uppgift det kunde vara att acceptera teorin:

Ingen kan väl i första ögonblicket verka mer osannolikt än att till och med de mer komplicerade organen och instinkterna inte skulle ha nått sin nuvarande fullkomlighet genom medel som visserligen är överlägsna vårt mänskliga förnuft, men dock analoga med detta, utan i stället utvecklats genom en anhopning av otaliga små förändringar, som allesammans varit den enskilda individen till nytta. (s. 349)

Särskilt allvarliga och svåra att bemöta, menar han, är invändningarna om den geografiska fördelningen av arter. Alla individer av samma art måste nämligen härstamma från samma föräldrar. Men han har samtidigt flera svar på hur detta kan ha gått till, och han ger exempel. Bland annat säger han att istiden haft stor betydelse för spridningen av olika arter. Han påpekar också, insiktsfullt, att människans kunskap om de olika klimatologiska och geografiska förändringar som format jorden är liten, men att sådana förändringar måste ha underlättat djurens vandringar.

För att bevisa sin teori och den långa tidsrymd som krävs för att evolutionen ska fungera, använder han sig bland annat av fossila fynd. Redan på denna tid hade geologin kommit ganska långt, och han var ju även själv geolog. Det finns ett samband mellan vad andra upptäckte och de slutsatser som Darwin skulle komma att dra. Även om detta skriver han metodiskt och tydligt:

Men om vi blickar ut över tillräckligt långa tidsrymder ger geologin förvisso klart besked om att alla arter ha förändrats – och att de har förändrats på just det sätt som min teori kräver, långsamt och gradvis. Den saken framgår klart av att de fossila lämningarna i på varandra följande formationer alltid är närmare besläktade med varandra än fossil från formationer som ligger långt från varandra i tiden. (s. 354)

Att vara kritisk till sitt eget arbete, och själv försöka hitta brister utifrån från andras synsätt, tyder på en intellektuell mognad hos Darwin. Så gör seriösa forskare även idag. Poängen med vetenskap är nämligen inte att ens egen teori till varje pris ska ”vinna”, utan att finna sanningen. Det förutsätter att man är självkritisk och beredd att på egen hand förkasta sådant som man egentligen inte anser stämmer. ”Om arternas ursprung” är faktiskt ett vederhäftigt vetenskapligt urverk, en språngbräda in i den moderna vetenskapen. Detta till skillnad från den tidigare inte fullt så utvecklade vetenskapen, som vi till exempel kunde se under den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet, eller ända tillbaka till antiken, då det mesta verkar ha handlat om oprövade teorier utan metoder och praktiska experiment. Darwins evolutionsteori står sig än idag, även om den utvecklats.

Darwin är inte direkt känd som en filosof, men hans idéer är onekligen bland de viktigaste någonsin. Den amerikanske filosofiprofessorn Daniel Dennett kallar Darwin för ”den allra främsta filosofen, som inte var filosof”. Detta då Darwin lyckades med någonting som ingen annan tidigare gjort, menar Dennett, nämligen att ”förena de mest disparata företeelserna av vårt universum, världen av meningslösa orsakssamband… med världen av mening… Vi går hela vägen från fysik, till etik och poesi och även bortom det, till moral, i ett enda förenat perspektiv”. (Youtube, ”Charles Darwin, The Greatest Thinker”, https://youtube.com/watch?v=SuKa4RfFpQw, sett 2019-03-01)

Det imponerande är att Darwin använder sig av en vetenskaplig metod, med experiment och observation. Det var inte bara en teori utan han prövade om den kunde vara sann. För att förklara hur olika växtarter kunde sprida sig runt jorden hänvisar han bland annat till experiment där han placerade frön i saltvatten, för att se hur länge de överlevde, alltså hur länge de kunde ligga i havsvatten utan att förlora sin livskraft. Så lyckades han visa hur frön kan transporteras. Darwin fann till sin ”häpnad” att av 87 olika sorters frön grodde hela 64 efter 28 dagar i havsvattnet. (s. 273) Men han hade också andra logiska förklaringar till hur frön kunde transporteras över planeten:

Drivved kastas ju upp på de flesta öar, till och med på öar mitt ute i vildaste oceaner… Det är också ett faktum att döda fåglar som flyter omkring på havet inte alltid blir uppslukade genast, och det finns många sorters frön som bevarar sin livskraft länge i en flytande fågels kräva. (s. 273-275)

Så har Charles Darwin en idéhistorisk betydelse? Ja, en av dem som haft allra mest betydelse. Darwin var den som utraderade Gud från naturvetenskapen. Hans idéer skapade en ny vetenskaplig utgångspunkt och ett nytt paradigm för mänskligt tänkande. Detta öppnade dörren för en friare och mer fruktbara vetenskap. Det ledde slutligen in vetenskapen på rätt väg. Det innebär dock inte att alla blev ateister, inte alls. Hela frågan var dock, vilket den även kan vara idag, känslig. Darwin ska länge ha varit tveksam till att publicera sina slutsatser. Denna försiktighet går möjligen även att utläsa av själva boken. Han går nämligen noga in på sådant som människans urval av växter och djur för domesticering eller förädling. Han skriver att urvalet har varit ett kraftigt verktyg i människans händer. Det är så han kommer in på det naturliga urvalet: ”Kan den urvalsprincip som i människans händer avslöjat sig som en mäktig verkande kraft tillämpas också på naturen själv?” (s. 63) Men intressant nog, drar han sig för att gå in på människans ursprung. I slutet av boken skriver han: ”Längre in i framtiden ser jag nya fält öppnas för än betydelsefulla forskningar… Ljus kommer äntligen att spridas över människans egen uppkomst och egen historia.” (s. 371)

Darwin befäster den moderna världsbilden och utvecklar vetenskapen. Han visar även att teorier behöver bevisas empiriskt. Men han var inte ensam. Nästan samtidigt upptäckte en annan biolog, Alfred Russel Wallace, samma sak på i princip samma sätt. Men Wallace kände inte till Darwins idéer, då den senare hållit dem hemliga och länge inte velat publicera dem. Evolutionen var något på väg att upptäckas. Att personer, oberoende av varandra, kan komma fram till samma sak, tyder på en sorts gemensam mänsklig idéutveckling, där idéer, när tiden är inne, uppstår eller förnyas. Darwins bok kom i en tid av förändring, med revolutionsåret 1848. Det fanns en förändringsidé i luften, en tanke att ”allt” är möjligt, något han både tog vara på och befäste. Utvecklingsidéerna under 1800-talet var flera: Hegels teori om att motsättningar mellan tes och antites driver fram en ny syntes (utveckling); Herbert Spencer som redan lanserat idén att arter förändras från färre till fler och mer utvecklade; Peter Kropotkins teori att det är solidaritet, inte hård kamp, som driver evolutionen framåt; Marx och Engels materialistiska historiesyn; John Stuart Mill som menade att individualitet skapar utveckling, och Thomas Malthus befolkningsteori, som Darwin var inspirerad av, som säger att befolkningsökningen alltid överträffar mängden tillgänglig livsmedel, varför kamp om överlevnad måste uppstå. 25 år efter Darwins bok skrev Nietzsche, besjälad av Darwin, att ”Gud är död”, nästa steg var ”övermänniskan”. (Sven-Eric Liedman, ”I skuggan av framtiden”, s. 180)