Detta är en del av en hemtenta jag skrev i idéhistoria. Publicerar inte den kompletta tentafrågan eftersom jag ser den tillhörande universitetet, men det handlar alltså om islams tidiga framväxt.

Islam växte fram på den arabiska halvön i början av 600-talet. Det var där, i en grotta nära Mecka i det som idag är Saudiarabien, som Muhammed ska ha fått sin uppenbarelse av ärkeängeln Gabriel. Muhammed utsågs till profet och det var också via Gabriel som Muhammed förmedlades Koranen, islams mest heliga skrift och som enligt trosläran är Guds fulländade oförvanskade ord. Utöver Koranen finns också sunnah, vilket är traditionen, alltså Muhammeds handlingar och ord som muslimer ska försöka efterlikna, samt haditherna, de nedskrivna delarna av sunnah. Islam är arabiska och kan översättas till underkastelse eller lydnad. Religionen, som likt judendom och kristendom är en monoteistisk abrahamitisk lära, har fem viktiga pelare: trosbekännelsen (”Det finns ingen Gud utom Allah och Muhammed är Guds profet”), bön fem gånger om dagen, allmosan (skatt som ska ges till fattiga, välgörande ändamål eller dylikt), fastan samt vallfärden till Mecka, som är en plikt för varje muslim att genomföra en gång i livet, om det är ekonomiskt gångbart.

Muhammed hamnade i konflikt med de styrande i Mecka, som redan innan islam var den viktigaste
staden på arabiska halvön men som bestod av en stark stamkultur med polyteistisk tro. För islam
var det inte etnicitet eller stam som var det viktigaste, utan religionen; man skilde i stället på
muslimer och ickemuslimer. 622 flydde Muhammed till Medina och grundade den första muslimska
församlingen (622 räknas som år noll i islams tideräkning). Islam spred sig snabbt och inom cirka
tio år hade den arabiska halvön blivit muslimsk. 630 återvände Muhammed till Mecka och erövrade
hela staden, som sedan dess har varit islams viktigaste plats. Där ligger Kaba, en helig byggnad som
fanns redan innan islam och som tros ha varit den plats som de första muslimerna använde för sin
tillbedjan av Gud. Det är till den platsen som muslimers vallfärd ska genomföras en gång i livet.
Muhammed var alltså inte bara profet, utan även krigsherre, politiker, domare med mera.

Efter Muhammeds död 632 uppstod interna konflikter om vem som skulle ta över, vilket bland annat är förklaringen till islams olika inriktningar, shia och sunni. Splittringen har skapat svåra konflikter genom historien, men även påverkat idéutvecklingen då den tvingat grupperna att slipa sina argument. Efter Muhammed erövrade muslimerna enorma landområden, däribland stora delar av det östromerska riket, Bysans. Persien, Syrien, Nordafrika med flera områden hamnade under islams styre. En bidragande orsak till att araberna kunde vinna så mycket mark var att både Bysans och Persien hade försvagats av krig. I början av 700-talet invaderades Iberiska halvön, det som idag är Spanien och Portugal. Enligt Ambjörnsson var det islamska väldet på vissa sätt mer egalitärt än det västerländska feodalsamhället. Islam tillät dock slaveri och rika hushåll kunde ha många slavar.

När abbasiderna tog makten i det islamiska riket runt år 750 flyttades huvudstaden österut från Damaskus till Bagdad. Det innebar att kulturen och religionen skulle få en östlig karaktär, från att tidigare ha varit helt arabisk. Runt kalifen i Bagdad uppstod en hovkultur som kom att präglas mer av den persiska kungakulten än religion. Där samlades bland andra poeter, musiker och sagoberättare. Det bildades en förenande litterär kultur, kallad adab, vilket var ett slags ”mönster för kultiverad samvaro”. (Tankens pilgrimer, s. 76) På grund av att riket var så stort blev geografi, såväl av kulturella, politiska som kommersiella skäl, en viktig kunskap. Muslimerna använde likaså astronomi för att fastställa rikets olika städer. Under denna tid tolkades Koranen som att naturen var Guds ordning, varför naturstudier blev en uppskattad väg för att lära känna naturen. Dock var man samtidigt misstänksam mot den naturvetenskap som uppstått i det antika hedniska Grekland. Därför nådde naturvetenskapen aldrig högre studier i den muslimska världen. Trots det kom Bagdad ändå att bli ett ”globalt centrum för vetenskapliga studier”, som Ambjörnsson uttrycker det, där även judar och kristna tilläts att verka. (Tankens pilgrimer, s. 80) Där utvecklades också medicinska studier som ska ha varit mer praktiska än den filosofiska läkekonst som fanns under antiken. Man ska rentav ha gjort framsteg inom de flesta vetenskapliga områden, som en av kursens föreläsningar säger. Dock baserade man sig på teori som fanns i grekiska skrifter från Galenos, Aristoteles och Hippokrates. Det fanns alltså ett stort utbyte av kunskap som sträckte sig många hundra år tillbaka. En viktig förklaring till bildningen inom islam var Koranen, eftersom det var ett stort litterärt verk som bland annat behövde tolkas, vilket i sin tur utvecklade skriftspråket, grammatiken etc.

Islams guldålder räknas från cirka år 750 till 1250, vilket också var den tid då kalifdynastin abbasiderna styrde i Bagdad. Den andalusiska guldåldern i nuvarande Spanien, lyfts ofta fram som ett exempel på en inneboende tolerans i islam. Detta är dock ingen entydig uppfattning. Enligt Ambjörnsson har den andalusiska guldåldern ”skildrats som mer idyllisk än den verkar ha varit”. (Tankens pilgrimer, s. 110) Det fanns visserligen en etnisk mångfald, skriver han vidare, men den bottnade framför allt ”inte i någon medveten toleranstanke, utan i den segmentering som i allmänhet gällde den muslimska världen”. Kristna hade till exempel inga framträdande roller i de muslimska områdena, vilket också omvänt gällde muslimer i kristna samhällen. Ambjörnsson menar att kristna och muslimer uppfattade varandra som ett hot. Islam ser dock i regel judar och kristna som bokens folk, eller dhimmis, vilket innebär att de ska få leva kvar i sin egen tro om de betalar en viss extra skatt. På detta sätt tjänade muslimerna på att låta dem behålla sin religion, eftersom de fick in extra pengar. Islams erövringar innebar alltså inte per automatik att alla befolkningar tvingades att bli muslimer, det hade varit rentav oekonomiskt för härskarna. Men det betyder inte heller att det var lätt att vara kristen. Ekonomiska skäl kunde tvinga människor att bli muslimer, men det var också svårt att genomföra dopet då det krävde ett överordnat kristet prästerskap, vilket sällan fanns.

En av de stora arabiska filosoferna var Ibn Rushd, eller Averroes på latin, som verkade i Spanien på 1100-talet. Han skrev om en lång rad ämnen och är kanske mest hyllad för sina kommentarer om Aristoteles, som översattes till latin och som spreds vidare till Västeuropa. Enligt Ambjörnsson fick kommentarerna så stor betydelse i Väst att de ansågs som oumbärliga. Averroes blev så inflytelserik att han kallades för ”Kommentatorn”. Han skiljer sig alltså totalt från en religiös fundamentalist. Averroes satte filosoferna, de lärda, allra högst upp. Han menade att en lärd person kommer välja den religion som passar bäst i dennes samtida samhälle. Detta kallar Ambjörnsson för ”märkligt”, eftersom den traditionella tolkningen av islam är att det är den fulländade religionen. (Tankens pilgrimer, s. 116) Averroes idéer kunde alltså, vilket är mycket intressant, tolkas som att det i framtiden skulle komma en annan religion och ersätta islam. Enligt Ambjörnsson fick Averroes aldrig något större inflytande inom islam, däremot för idéutvecklingen i Västeuropa. I det kristna Väst ska han under 1200-talet ha fungerat som en stark influens för filosofer vid flera universitet.

På grund av det islamska väldet blev arabiskan ett viktigt språk över hela riket. Antika läroskrifter och filosofiska verk översattes från grekiska till arabiska, och senare till latin (en onödigt lång väg kan tyckas, men grekiskan var inte längre lika inflytelserik som den tidigare hade varit). Kunskapen fördes bland annat tillbaka till Europa via korsfarare. Från den muslimska världen kom också siffrorna till Europa. Men de ”arabiska siffrorna”, som de kallas, kommer egentligen från Indien, där de utvecklades redan 400 år f.Kr. Matematiken blev dock en vetenskap inom den muslimska världen och araberna vidareutvecklade siffersystemet. Betydelsen av att siffrorna spreds vidare går knappast att överskatta. I medeltidens Europa hade man nämligen använt latinska bokstäver (alltså ”romerska tal”) i stället för siffror, vilket gjorde det mycket svårt och tidskrävande att räkna.

Europa och eftervärlden påverkades även av att judiska tänkare, åtminstone periodvis, tilläts verka i al-Andalus, däribland Maimonides, en av de största judiska filosoferna någonsin. Judar och kristna var som sagt underdåniga skattebetalare i det muslimska styret. Denna ”frihet” kunde dock skifta under olika epoker. Under dynastierna almoraviderna och almohaderna utsattes judarna för så omfattande förföljelser att de var tvungna att fly till länder som Egypten, Italien och Grekland.

Det förekom alltså en förmedling av kunskap från det islamska väldet till Väst, vilken bidrog till den vetenskapliga revolutionen här. Under mer fredliga perioder frambringade kontakten mellan islam, judendom och kristendom direkta ”intellektuella konsekvenser”, som Ambjörnsson kallar det i sin bok. (Tankens pilgrimer, s. 120) Detta eftersom företrädare för de olika troslärorna var tvungna att försvara och motivera sin egen tro i förhållande till de andra, som ju alla egentligen hade samma ursprung. Mellan judar och muslimer eller kristna och judar kunde det anordnas offentliga diskussioner eller disputationer där de medverkande fick vässa sina tungor. Intressant är att tänkare från alla tre religioner hämtade kunskap och inspiration från antika filosofer, så som Platon (och nyplatoniker) och Aristoteles. Historien visar att människor, när de håller fred med varandra och inte fastnar i bokstavstroende fundamentalism, kan ha ett kulturellt och intellektuellt utbyte med varandra.