Kort delfråga jag gjorde i en tenta i idéhistoria.
Med ”zoon politikon” menade Aristoteles att människan är en social varelse, en samhällsvarelse eller ett politiskt djur, som vill tillhöra en större gemenskap. Men människan skiljer sig från andra djur genom sitt förnuft och sin talförmåga. Att delta i det sociala livet, och även i politiska frågor, ligger alltså i människans natur.
Människans förnuft och förmåga att tala gör att den kan skapa något större utanför individen: samhället (på den tiden stadsstaten), som bland annat bygger på gemensamt formade värderingar; normer som uppstår tack vare talet. Samhället är således en produkt av att människan är ett politiskt djur; staten en naturlig skapelse av människan.
Aristoteles gick så långt som att säga att den som ställer sig utanför samhället slutar att vara människa, och i stället antingen är en varelse som står under övriga människor, ett djur, eller någon står över de andra individerna, en sorts gud. (Ambjörnsson, Människors undran, s. 49)
