Detta arbete skrev jag som sluttentamen i en kurs på historieutbildningen:
Mitt första minne av amerikansk utrikespolitik var Gulfkriget 1991. Jag gick nog i lågstadiet och minns det som att vi i klassen var rädda för att kriget skulle sprida sig som ett nytt världskrig. Man var naturligtvis för liten för att förstå någonting om konflikten i sig. Men man behöver faktiskt inte vara ett barn för att förvilla sig i USA:s utrikespolitik. Så invecklad kan den vara.
Inte desto mindre är detta en av de viktigaste frågorna idag. Det talas redan om de pågående krigen i Syrien och Irak som ett tänkbart tredje världskrig.(1)(2) På ena sidan står – direkt eller indirekt – Syrien, Iran, Hizbollah, Ryssland och Kina.(3)(4) De två sista känner sig lurade av väst, som störtade och dödade Libyens ledare Muammar al-Khadaffi 2011 (han sodomerades till döds med en stor kniv(5), något USA:s utrikesminister Hillary Clinton skrattade högt åt strax efter under en intervju med CBS News(6), trots att resolutionen i FN:s säkerhetsråd – som Ryssland och Kina godkände – officiellt bara gällde en humanitär flygförbudszon.(7) På andra sidan står bl.a. USA, Israel och Saudiarabien. Mitt i allt finns dessutom en hänsynslös strid mellan de båda islamska grenarna sunni och shia.
Ja, redan nu märks hur rörigt det är. Därför måste man sätta Mellanöstern i en historisk och bredare kontext, och fokusera på den största spelaren i området: USA. Och det är precis vad jag tänker göra: en tidsresa i amerikansk mellanösternpolitik.
På 1800-talet och i början av 1900-talet var USA:s relation till Mellanöstern helt annorlunda än idag. Människor förknippade Amerika med handel och mission. Amerikanska missionärer startade en rad skolor och universitet i området. Vissa av lärosätena finns fortfarande kvar, som det välrenommerade Amerikanska universitetet i Beirut grundat 1866. Monroedoktrinen garanterade att USA inte skulle blanda sig Europa eller Osmanska riket, samtidigt som Europa inte skulle lägga sig i Sydamerika. Woodrow Wilson, USA:s president mellan 1913-1921, var kritisk mot kolonialismen och förespråkade självbestämmanderätt för folken.(8)
Men successivt förändrades USA:s politik i området, och därmed också människors syn på USA. Woodrow Wilson uttryckte sitt stöd till Balfourdeklarationen, grunden för att upprätta ett judiskt hemland i Palestina (något flera arabländer motsatte sig).(9) Stegvis ökade också intresset för regionens olja. 1933 bildades Saudi Aramco när Standard Oil of California slöt ett exploateringsavtal med Saudiarabien. Det tog företaget fyra år att hitta olja i landet. Saudi Aramco är idag världens största oljebolag, och ägs sedan 1980 helt av den saudiska staten.(10)
Ännu mer förändrades USA:s relation till Mellanöstern efter andra världskriget. USA inledde ett nära samarbete med Saudiarabien när Franklin D. Roosevelt träffade landets kung Abdel Aziz Ibn Saud på militärfartyget USS Quincy den 14 februari 1945. Detta samarbete har fortsatt fram till idag. Efter 1945 kunde USA på riktigt träda fram som en stormakt. Storbritannien och Frankrike, som tidigare dominerat och ritat om Mellanöstern, stod barskrapade och sönderbombade efter kriget. USA var så ekonomiskt överlägset att man genom Marshallplanen hjälpte till att bygga upp Europa igen. En stor del av pengakvoten gick till just Storbritannien och Frankrike.(11)
Efter andra världskriget antog USA två viktiga doktriner som starkt kom att prägla landets utrikespolitik: Trumandoktrinen (1947) och Eisenhowerdoktrinen (1957). Med dessa doktriner kom också Kalla kriget, det okonventionella krig och den militära kapprustning mellan USA och Sovjet som till stor del utspelade sig i Mellanöstern. Doktrinerna gick ut på stötta regeringar som man menade hotades av kommunismen.
USA och Sovjetunionen skaffade sig frontstater i Mellanöstern. Eisenhowerdoktrinen antogs efter Suezkrisen 1956, då Israel, Storbritannien och Frankrike hade anfallit Egypten sedan landets president Gamal Abdel Nassers nationaliserat Suezkanalen. De tre allierade tvingades dock retirera efter starka påtryckningar från USA. Sovjet hade hotat med att bomba London och Paris.(12) Suezkrisen förändrade hela läget i Mellanöstern. Nasser steg fram som en stark försvarare av arabisk nationalism. Storbritannien och Frankrike förlorade på ett förnedrande sätt sitt inflytande i området. USA hade genom sina påtryckningar visat vem det är som bestämmer, och reste sig som västvärldens enda stormakt. I Eisenhowerdoktrinen kan man läsa att fienden var ”den internationella kommunismen”, ledd av Sovjetunionen.(13) Men doktrinens syfte var inte bara att bekämpa kommunismen för sakens skull, utan för att skydda västvärldens och USA:s oljeintressen i Mellanöstern. Detta påpekade Eisenhower uttryckligen i ett tal till den amerikanska kongressen 1957:
The Middle East provides a gateway between Eurasia and Africa. It contains about two thirds of the presently known oildeposits of the world and it normally supplies the petroleum needs of many nations of Europe, Asia and Africa. The nations ofEurope are peculiarly dependent upon this supply, and this dependency relates to transportation as well as to production! […]These things stress the immense importance of the Middle East. If the nations of that area should lose their independence, if theywere dominated by alien forces hostile to freedom that would be both a tragedy for the area and for many other free nationswhose economic life would be subject to near strangulation.(14)
Kalla kriget var kanske mer ett krig om olja och ekonomiska intressen än om ideologi (kapitalism mot kommunism). Carterdoktrinen från 1980, som var ett svar på Sovjets invasion av Afghanistan 1979, klargjorde detta ytterligare. Så här sade Jimmy Carter i sitt kongresstal den 23 januari 1980:
The region which is now threatened by Soviet troops in Afghanistan is of great strategic importance: It contains more than twothirdsof the world’s exportable oil. The Soviet effort to dominate Afghanistan has brought Soviet military forces to within 300miles of the Indian Ocean and close to the Straits of Hormuz, a waterway through which most of the world’s oil must flow. TheSoviet Union is now attempting to consolidate a strategic position, therefore, that poses a grave threat to the free movement ofMiddle East oil […] It demands the participation of all those who rely on oil from the Middle East and who are concerned withglobal peace and stability. And it demands consultation and close cooperation with countries in the area which might bethreatened.(15)
Carterdoktrinen var hotfull, då den klargjorde att USA skulle använda ”alla tillgängliga medel” för att bekämpa någon som försökte kontrollera oljan i Persiska viken. Jimmy Carter i sitt tal igen:
Let our position be absolutely clear: An attempt by any outside force to gain control of the Persian Gulf region will be regardedas an assault on the vital interests of the United States of America, and such an assault will be repelled by any means necessary,including military force.
USA försökte organisera Mellanöstern utifrån sina intressen. Syftet med Eisenhowerdoktrinen var också att bekämpa Nassers arabiska nationalism som sökte frigöra arabvärlden från västerländsk kontroll. Nassers officiella policy till USA och Sovjetunionen var tidvis en ”positiv neutralitet”, vilken innebar att han kunde tänka sig bra relationer med båda sidor. Men USA ansåg att Egypten var en kommunistisk lydstat och fiende till väst. 1958 sade Eisenhower i ett privat samtal att Nasser ”är en marionett [till Sovjet]”.(16)
USA såg på Egypten genom Saudiarabiens ögon. Nasser var inte bara en egyptisk nationalist, utan främst en arabisk nationalist som ville ena arabvärlden. Detta hotade den saudiska regimen och statsideologin, den bokstavstrogna islamistiska wahhabismen. För att motverka den arabiska nationalismen försökte USA stärka konservativa arabstater som Irak, Saudiarabien, Libanon och Libyen.(17) Nasser var mycket kritisk till Israel, något som också försvårade relationen till USA. Nasser hade varit stabsmajor vid sjätte bataljonen under 1948 års arabisk-israeliska krig. Under hans tid som president, 1956-1970, deltog Egypten i två krig med Israel: Suezkriget och Sexdagarskriget. Efter förlusten i Sexdagarskriget förklarade Nasser att han avgick, men då gick det egyptiska folket ut på gatorna och krävde att han skulle sitta kvar. Så populär kunde han vara, även om det också förekom kritik mot honom. Nassers regering var diktatorisk, men hans politik präglades av sekularism, modernisering, industrialisering och arabiska värderingar snarare än muslimska.(18)(19) Nasser dog 1970. Efterträdaren Anwar Sadat raserade medvetet nasserismen, började privatisera ekonomin (”Infitah”), bröt med Sovjetunionen, allierade sig med USA och slöt slutligen fred med Israel.(20) Han blev alltmer impopulär och mördades den 6 oktober 1981. USA:s kamp mot den arabiska nationalismen stärkte – ironiskt nog – den radikala islamismen i Mellanöstern samt allierade länder som Saudiarabien – ett av regionens mest odemokratiska och fundamentalistiska länder.
Detsamma blev resultatet efter inblandning i Afghanistan. USA beväpnade och finansierade militanta afghanska islamister, ”mujahedin”, under kriget mellan Sovjet och Afghanistan 1979-1989. Detta skapade en hel armé av islamister som levde kvar efter kriget – tränade och beväpnade av USA. I slutet av 1980 var Pakistans premiärminister Benazir Bhutto så oroad över den växande islamistiska rörelsen att han sade till USA:s dåvarande president George H.W. Bush: ”Du skapar en Frankenstein”.(21) Under samma period stödde USA Saddam Husseins sekulära regim i Irak,som krigade mot Iran, som blivit USA-fientligt efter den islamska revolutionen 1979.(22) Detta påvisar USA:s cyniska och motsägelsefulla politik. Man kunde stödja såväl militanta islamister mot kommunister som sekulära diktaturer mot islamister, så länge USA såg en ögonblicklig vinst med det.
På grund av det mycket kostsamma (i både pengar och amerikanska liv) Vietnamkriget förordade Nixondoktrinen att USA:s allierade själva skulle stå för sitt militära försvar och att USA främst skulle stödja dem på mer indirekta sätt. Detta var en form av militär ”outsourcing”. Nixon sade att länderna själva skulle ”tillhandahålla huvuddelen av de krafter som krävs för deras eget försvar från sina egna reserver”. Men USA skulle t.ex. fortfarande ”tillhandahålla en försvarssköld, om en kärnvapenmakt hotar friheten för en allierad nation, eller mot en nation vars överlevnad vi anser avgörande för vår egen säkerhet”.(23)
Ett exempel på detta är Iran under Shah Mohammad Reza Pahlav, alltså innan den islamska revolutionen. CIA hade installerat shahen genom en statskupp 1953 mot den folkvalde premiärminister Mohammad Mosaddeq, eftersom denne nationaliserat landets olja och kastat ut de amerikanska oljebolagen.(24) Shahen störtades genom revolutionen 1979 och flydde till USA. Men under tiden han regerade fick han ansvara för sitt eget försvar – med hjälp av USA:s vapen. Iran blev den största utländska köparen av amerikanska vapen. Dr Stephen McGlinchey vid University of the West of England, menar att detta var “[the] grand test of Nixon’s idea of outsourcing containment”.(25)
1990 var det dags för krig igen. Mot Irak, som hade invaderat Kuwait. Precis som det andra Irakkriget 2003, lanserades det första med hjälp av påståenden som inte var sanna. Den mest kända exemplet är Nayirah-vittnesmålet, där en flicka vid namn Nayirah gav ett falskt vittnesmål om att hon sett irakiska soldater mörda spädbarn vid ett sjukhus i Kuwait city genom att ta ut barnen ur deras kuvöser och lämna dem att dö. Flickan visade sig senare vara dotter till Saud Nasser Al-SaudAl-Sabah, Kuwaits ambassadör i USA. Den påhittade berättelsen var del av en större propagandakampanj för krig ledd av PR-bolaget Hill & Knowlton, och betald av den kuwaitiska regeringen. Företaget ledde 20 andra PR-bolag i kampanjen och tjänade 10,8 miljoner dollar på arbetet.(26) Det falska vittnesmålet fick stor effekt. Samma kväll sågs det av tiotals miljoner amerikaner. Flera senatorer citerade Nayirah i sina tal för krig. President George H.W. Bush upprepade berättelsen gång på gång. New York Times skriver att vittnesmålet ”hjälpte övertyga flera senatorer att rösta för en militär aktion mot Irak”.(27) Kriget motiverades alltså på humanitära grunder, men även här fanns djupare motiv för att skydda oljan och Saudiarabien, som hotades av Saddam Husseins arméer.(28) Detta motiv pratas det kanske sällan om, men det är ingen hemlighet. I Columbia Encyclopedia kan man t.ex. läsa att “Den 7 augusti flyttades amerikanska trupper till Saudiarabien för att skydda saudiska oljefält.”(29) Som jag visat hade USA tidigare öppet deklarerat motivet att skydda oljeintressen militärt. Men Bush sade inget om olja. Nu handlade det om humanitär hjälp, påstod man. I Bushs tal till nationen den 16 januari 1991 kan man läsa frågan: ”Some may ask: Why act now? Why not wait?”, samt hans teatraliska svar:
”While the world waited, Saddam Hussein systematically raped, pillaged, and plundered a tiny nation, no threat to his own. He subjected the people of Kuwait to unspeakable atrocities and among those maimed and murdered, innocent children. […] Listen to Hollywood Huddleston, Marine lance corporal. He says, “Let’s free these people, so we can go home and be freeagain.” And he’s right. The terrible crimes and tortures committed by Saddam’s henchmen against the innocent people ofKuwait are an affront to mankind and a challenge to the freedom of all. (30)
Ett annat intresse för USA i Mellanöstern har under lång tid varit Israel. USA:s så kallade ”speciella relation” till Israel uppkom under John. F. Kennedy, som grundade USA:s säkerhetsallians med den judiska staten. Det var Kennedy som myntade uttrycket en ”speciell relation” mellan de båda länderna. Dwight D. Eisenhower och Harry S. Truman hade varit mer kyliga mot Israel, och bl.a. infört ett vapenembargo mot landet. Kennedy avslutade embargot och beskrev försvaret av Israel som ett nationellt och moraliskt engagemang.(31)
Israel blev en av USA:s viktigaste frontstater i Mellanöstern. Historikern Douglas Little menar att det var Kalla kriget som motiverade USA:s relation med Israel.(32) De högt ansedda akademikerna John Mearsheimer och Stephen Walt, som författat den kontroversiella artikeln och boken ”The Israel Lobby and US Foreign Policy”, skriver också att Israel bidrog med att förhindra Sovjetunionens utbredning i området. Men de båda påpekar att Israel under Gulfkriget 1991 istället blev en ”strategisk börda” för USA, då risken fanns att relationen skulle skapa stark arabisk upprördhet och rasera alliansen mot Irak.(33) Men relationen till Israel har fortsatt oavsett vad. Även om USA använde Israel som en strategisk frontstat, finns det fler förklaringar till relationen. Yaacov Bar-Siman-Tov, professor i internationella relationer vid Hebrew University of Jerusalem, menar att den beror på både ”hårda och mjuka faktorer”, där den mäktiga israeliska lobbyn placeras i den mjuka kategorin och USA:s strategiska intressen (egenintressen) i den hårda.(34) Enligt Bar-Siman-Tovs är de hårda faktorerna avgörande, alltså utan dem skulle det inte finnas någon ”speciell relation”. Jag håller med om att det finns flera olika faktorer bakom relationen, dock inte att USA:s egenintressen nödvändigtvis är avgörande. En lobby kan ha som funktion att genom manipulation få igenom sin vilja. Jag tror att en tillräckligt mäktig lobby visst kan ha mer avgörande inflytande än direkt ”hårda” faktorer.
USA:s “speciella relation” till Israel har fortsatt sedan Kennedy, men den har inte varit absolut. Israel stoppades från en total seger över Egypten under Oktoberkriget 1973, eftersom USA ville att Egypten skulle bryta med Sovjetunionen, något som också skedde.(35) Kriget förorsakade oljekrisen samma år, då oljan tydligt visade sig som den viktiga maktfaktor den är. Oljepriset i världen steg till chockerande nivåer eftersom OPEC-länderna vägrade sälja olja till de stater som hjälpt Israel.
Sedan finns det andra, ibland absurda, exempel som visar på en mycket stark relation mellan USA och Israel. Under Sexdagarskriget den 8 juni 1967 attackerade Israel USA:s spionfartyg USS Liberty med stridsflygplan och u-båtar. Israel hade spanat på skeppet i flera timmar. Fartyget hade dessutom en stor synlig amerikansk flagga hissad. I november 2014 publicerade Al Jazeera English en dokumentär, “The Day Israel Attacked America”, där tv-kanalen presenterar uppgifter som sägs bevisa att Israel kände till att skeppet var amerikanskt, men ändå attackerade. Bl.a. har Al Jazeera kommit över kompletta inspelningar av den israeliska kommunikationen före och under attacken.(36) Oavsett så tystades händelsen ned av USA:s regering och journalister förbjöds tillträde till de som överlevt, trots att 34 amerikaner dödats och 171 skadats – av israeliska händer. Detta vittnar överlevarna själva om.(37) Enligt Al Jazeera var USA:s dåvarande president Lyndon B. Johnson rädd för att kritisera Israel och förlora stödet från den judiska lobbyn, varför han slöt en överenskommelse om att tysta ned händelsen och förteget gå vidare. Attacken mot USS Liberty visar hur ”speciell” relationen mellan USA och Israel verkligen är. Det är svårt att tro att något annat land skulle kommit undan med något liknande på ett så tystlåtet sätt, oavsett om det var ett misstag eller inte.
Relationen mellan den amerikanska eliten och det judiska folket går tillbaka längre än man kan tro. Även om det förekommit antipati mot judar i Amerika, inträffade inga så kallade pogromer som i Europa och Ryssland. I själva verket flydde miljoner judar till just USA för att undvika motstånd på andra håll. Mellan 1881 och 1920 invandrade cirka 3 miljoner judar från Östeuropa till Amerika.(38) Det finns flera tidiga exempel där den amerikanska eliten uttryckt sympati med judarna.
John Adams, Amerikas andre president, sade:
I will insist that the Hebrews have done more to civilize man than any other nation.(39)
Woodrow Wilson jämförde de första amerikanska nybyggarna med den judiska nationen:
Recalling the previous experiences of the colonists in applying the Mosaic Code to the order of their internal life, it is not to bewondered at that the various passages in the Bible that serve to undermine royal authority, stripping the Crown of its cloak ofdivinity, held up before the pioneer Americans the Hebrew Commonwealth as a model government. In the spirit and essence ofour Constitution, the influence of the Hebrew Commonwealth was paramount in that it was not only the highest authority for theprinciple, ”that rebellion to tyrants is obedience to God,” but also because it was in itself a divine precedent for a puredemocracy, as distinguished from monarchy, aristocracy or any other form of government.(40)
President Calvin Coolidge hedrade judarnas roll i det Amerikanska frihetskriget:
The Jews themselves, of whom a considerable number were already scattered throughout the colonies, were true to the teachingsof their prophets. The Jewish faith is predominantly the faith of liberty.(41)
Många fler exempel ges i boken “The Elected and the Chosen: Why American Presidents Have Supported Jews and Israel: from George Washington to Barack Obama” av Denis Brian.
Mearsheimer och Walt går längre än många andra i sin analys om USA:s relation till Israel. Författarna menar att USA:s utrikespolitik i Mellanöstern på ett avgörande sätt beror på den mäktiga sionistlobbyn i USA, ledd av ”American Israel Public Affairs Committee”, AIPAC, och egentligen går emot amerikanska intressen. De båda författarna skriver bl.a. att sedan Sexdagarskriget 1967 “mittpunkten i USA:s Mellanösternpolitik har varit relationen med Israel”.(42) De påpekar vidare att ”USA kommer till undsättning i krigstid och tar Israels sida vid fredsförhandlingar”. Mearsheimer och Walt säger visserligen att USA och Israel är allierade i ”kriget mot terrorismen”, men understryker att ”USA har problem med terrorismen till stor del på grund av att de är så nära allierade med Israel”. Mearsheimer och Walt hävdar att invasionen av Irak 2003 var en direkt följd av trycket från Israellobbyn och den neokonservativa rörelsen, två grupper som mer eller mindre överlappar varandra. Motivet ska ha varit att utradera fiender till Israel. De neokonservativa hade bestämt sig för att störta Saddam Hussein redan innan George W. Bush blev president, skriver författarna:
They caused a stir early in 1998 by publishing two open letters to Clinton, calling for Saddam’s removal from power. The signatories, many of whom had close ties to pro-Israel groups like JINSA or WINEP, and who included Elliot Abrams, John Bolton, Douglas Feith, William Kristol, Bernard Lewis, Donald Rumsfeld, Richard Perle and Paul Wolfowitz, had little trouble persuading the Clinton administration to adopt the general goal of ousting Saddam. But they were unable to sell a war to achieve that objective. They were no more able to generate enthusiasm for invading Iraq in the early months of the Bush administration. They needed help to achieve their aim. That help arrived with 9/11.
Den sionistiska lobbyns inflytande ska ha varit ”avgörande” för kriget:
There is little doubt that Israel and the Lobby were key factors in the decision to go to war. It’s a decision the US would havebeen far less likely to take without their efforts … Pressure from Israel and the Lobby was not the only factor behind thedecision to attack Iraq in March 2003, but it was critical.
Enligt Walt och Mearsheimer är Israel t.o.m. ”immunt från kritik” i den amerikanska kongressen. ”Detta är i sig anmärkningsvärt, eftersom kongressen sällan skyggar bort från kontroversiella frågor”, skriver de.(43)
Det finns starka argument för att Israel till stor del format USA:s mellanösternpolitik. Men det går uppenbarligen inte att bortse från länder som Saudiarabien samt oljans betydelse. Saudiarabien är världens största oljeproducent och olja är den viktigaste energikällan i världen. Det finns flera anledningar för någon att vilja kontrollera oljan. Dels att säkra tillgången till billig olja, så att det egna landet inte står utan drivmedel och stannar upp. Så skedde till viss del under oljekrisen 1973, då oljepriset som sagt sköt i höjden. Detta leder oss till en annan viktig anledning: priskrig. Den som kontrollerar oljan kan bestämma världspriset på olja genom att reglera produktionen, och därmed skada andra statsekonomier som är beroende av ett högre pris. I skrivande stund är oljepriset på mycket låga nivåer, och en del menar att detta är ett medvetet förfarande från Saudiarabien och/eller USA:s sida, för att skada Ryssland och Iran. Det skulle i så fall inte vara första gången något liknande sker. Yegor Gaidar, Rysslands premiärminister 1992, har uttryckligen sagt att Saudiarabiens ökade oljeproduktion på 1980-talet gjorde att Sovjet ”förlorade ca 20 miljarder dollar per år, pengar som landet helt enkelt inte kunde överleva utan”.(44) SvD Näringsliv skriver den 23 december 2014:
Men det finns en faktor som det talas mindre om i västerländska medier. Det är att både Iran och Ryssland är på kollisionskurs med Saudiarabien, som stör sig på de båda ländernas Mellanösternpolitik. Makthavarna i Riyadh har stort inflytande på alla strategiska beslut om oljan. […] Manövern har hittills bara lett till att länder som Ryssland och Iran drabbats hårt. Men det passar saudierna utmärkt som gärna ser att fallande oljeinkomsterna utlöser politiska kriser i Teheran och Moskva. […] Den typen av spel är inte nytt. Det finns experter som tror att saudiernas manipulation av oljepriset 1991 var en viktig länk i händelsekedjan som ledde fram till Sovjetunionens kollaps. Saudierna mättade då marknaden med så mycket billig olja att Sovjetunionen gick mot bankrutt. Också efter 1979 fanns saudiska oljepengar med och stöttade Afghanistans mujahedin i kampen mot Sovjets invasion.(45)
Det kan dessutom finnas ännu mer krassa intressen bakom USA:s utrikespolitik: rent privat-kapitalistiska. Forskare på Sipra, Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, har granskat hur mycket krigen under de senaste decennierna kostat. Tilman Brück, chef för Sipri, konstaterar att ju längre krigen pågår, ju fler tjänar på att de fortsätter. Betydande delar av den amerikanska krigsmakten har nämligen lagts ut på privata företag. Det handlar bl.a. om säkerhet, bevakning, försörjning och transporter. ”Sådana företag, inte minst det ökända bevakningsföretaget Blackwater, har gjort stora vinster på krigen i Irak och Afghanistan”, kan man läsa i en artikel om Brück. Han kallar företagen för ”profitörer på krig”. Men ur ett makroekonomiskt perspektiv är krigen mycket negativa, konstareras det också. För räkningen hamnar tids nog alltid på skattebetalarna.(46)
Lawrence Wilkerson, besökande professor vid College of William & Mary och stabschef till USA:s utrikesminister Colin Powell (ja, han som övertygade FN att stödja invasionen av Irak 2003(47)) 2002-2005, går så långt som att säga att det är amerikanska oligarker som i grund och botten styr USA:s utrikespolitik. Detta kan låta konspiratoriskt, men det finns substans till påståendet. En studie vid Princeton University från 2014 hävdar att USA de facto är en oligarki styrd av de rika, inte en demokrati.(48) I en intervju med journalisten Paul Jay får Wilkerson frågan “Where are the centers of power for making U.S. foreign policy? ’Cause it seems to me it’s not just the president.” Wilkerson svarar:
I think the answer today is the oligarchs, which would be the same answer, incidentally, ironically, if you will, for Putin inRussia, the people who own the wealth, the people who therefore have the power and who more or less (and I’m not beingtoo facetious here, I don’t think) buy the president and thus buy American foreign policy. So that’s as succinct an answer as Ican give you and touch on a few historical points. […] But I would submit to you that certain oligarchs, anyway, big food,big pharmacy, big energy, oil, real estate, things like that, they like it this way because then they can flow into the void in theparticular region or function or both that they want to control, that they want to manipulate, and do so effectively, whetherit’s subsidies from the federal government for oil companies or whether it’s massive efforts by the government, clandestinelyor otherwise, to influence someone like Monsanto being able to operate in Latin America and do the things that it does. Soit’s incredibly complex, difficult to analyze from a strictly governmental standpoint.(48b)
Under Kalla kriget var kommunismen det stora hotet enligt USA, men idag handlar det om ”kriget mot terrorismen”, som officiellt lanserades efter den 11 september 2001.(49) USA:s mellanösternpolitik har alltså fortsatt på liknande sätt som innan, men man har bytt etikett på den.
USA:s olika doktriner genom åren är ett bra sätt att förstå landets utrikespolitik, eftersom de ofta åtföljts ganska konsekvent. Irakkriget 2003 byggde på Bushdoktrinen som antogs efter terrorattackerna 9/11. Doktrinen var mer radikal än tidigare. Den förespråkar nämligen krig mot ”terrorister” och ”skurkstater” i förebyggande syfte och saknar stöd i FN-stadgan. I Bushdoktrinen kan man bl.a. läsa att ”vi måste vara beredda att stoppa skurkstater och deras terrorklienter innan de kan hota oss, våra allierade eller våra vänner” samt att ”vi måste kunna avskräcka från och försvara oss mot hotet innan det är utlöst”.(50) Detta stämmer överens med hur amerikansk utrikespolitik formats sedan 2001. Obamadoktrinen är något som sällan nämns, men kan sägas vara en fortsättning på Bushdoktrinen och förebyggande terrorbekämpning. Barack Obama har t.ex. trappat upp ”kriget mot terrorismen” genom användandet av drönare i olika länder. Han har t.o.m. tagit sig rätten att döda amerikanska medborgare utomlands utan rättegång.(51)
Ivar Arpi, uppskattad ledarskribent på Svenska Dagbladet, uttrycker det så här i en artikel rubricerad ”Obamadoktrinen ändrades när Obama blev president”:
Redan innan Barack Obama blev presidentkandidat 2008 började man prata om Obamadoktrinen, som avvek frånBushdoktrinen. Obama pratade om att sluta med unilateralismen, avsluta Irakkriget, stänga Guantanamo men främst om ett USA fritt från Bushdoktrinen. Det var därför han hyllades i Europa, och även i USA. För att han inte var Bush. Men Obama var inte den knäsvaga fredsduva som en del i den amerikanska högern utmålade honom som. Tvärtom har han trappat upp kriget motterrorismen under sitt presidentskap, till hans europeiska fans stora besvikelse.(52)
USA:s eget argument för inblandning i Mellanöstern, att man vill sprida demokrati(53), håller inte alls eftersom man är nära allierat med flera brutala antidemokratier i världen, däribland Saudiarabien. Istället kan man – som jag försökt visa – identifiera USA:s intressen i Mellanöstern i: olja, Israel, strävan efter regional hegemoni (som man lanserat under förslagna reklamfraser som ”kampen mot kommunismen” och ”kriget mot terrorismen) och t.o.m. kanske rent privatkapitalistiska begär. Utifrån detta har man försökt organisera regionen på olika sätt, genom frontstater som Israel, genom omfattande finansiellt och militärt stöd till allierade (som Egypten(54)), genom direkta invasioner, genom statskupper (som i Iran 1953), genom militärbaser(55) m.m.
”9/11-attackerna gav USA en idealisk förevändning för att använda våld för att säkra sin globala dominans”, hävdar Michael Meacher, Storbritanniens miljöminister under Tony Blair.(56)
Enligt författaren Gunnar Lindstedt har ockupationen av Irak “radikalt stärkt USA:s strategiska positioner iregionen”.(57)
I en intervju från 2005 med Hans Blix, chef för FN:s vapeninspektörer som undersökte Irak innan invasionen 2003, menar Blix att ”det fanns flera olika drivkrafter” bakom Irakkriget. Där står också att Blix tror att ”under retoriken spelade oljan en viktig roll”.(58)
Nu talas det om ett nytt kallt krig mellan framför allt USA och Ryssland. Men det går också att tala om ett ”proxykrig” mellan länderna. Under det pågående inbördeskriget i Syrien har t.ex. Ryssland stöttat Syrien med vapen(59) och USA har utbildat och beväpnat de så kallade rebellerna.(60)
USA:s försök att kontrollera Mellanöstern har alltså fortsatt ända fram till idag. Man har bara använt olika doktriner och metoder. Slående är politikens till synes irrationella natur. Några exempel som kan ges, av vilka jag redan nämnt vissa, är: USA beväpnade och tränade militanta islamister i Afghanistan på 1980-talet som sedan bildade al-Qaida och började strida mot USA, en strid som ännu pågår; amerikanska vapen i Syrien har i praktiken hamnat i terrorgruppen Islamiska statens (IS) händer(61); USA:s allierade rebeller i Syrien har slutit nonaggressionspakter med IS(62); de så kallade moderata rebellerna i Syrien är inte mer moderata än att tusentals av dem gått över till al-Qaida och IS(63)(64); USA har infört sanktioner mot Iran och Ryssland och försökt störta Bashar al-Assad i Syrien, samtidigt som man i praktiken stått på samma sida som dessa länder i kampen mot Islamiska staten (med Iran har man t.o.m. öppnat för officiella samtal(65)); USA står också på ”samma sida” som fem listade terrorgrupper i kampen mot IS, skriver Washington Post under rubriken ”How the U.S. and five ‘terrorist groups’ are on the same side in war against the Islamic State”(66); USA har ena stunden stöttat brutala regeringar (bl.a. Saddam Hussein(67), Khadaffi(68)) för att i nästa stund störtat dem; USA förordar krig av demokratiska och humanitära skäl, t.ex. i Libyen 2011(69), men skapar i verkligheten ännu värre samhällen (ett av många exempel: Libyen lider av fruktansvärt och kaotiskt våld sedan 2011,(70) där både medborgare och officiella rapporter vittnar om ett blodigt inbördeskrig och en ”mycket värre” humanitär situation än under Khadaffi, (71)(72) Libyen brukade vara en rik och stark oljenation men klarar nu inte ens av att producera tillräckligt med olja(73)); USA tillät Israels skoningslösa attack mot USS Liberty 1967 att gå i princip obemärkt förbi; och trots att det finns starka argument för att ”kriget mot terrorismen” egentligen skapar mer terror tillåts det fortgå på samma linje.(74)
Men bakom denna märkliga irrationalitet kanske det ändå finns en dolsk rationalitet: att skapa kaos för att kunna motivera sina krig, för att vapenindustrin och andra privata företag ska kunna tjäna pengar, för att inhemska resurser som olja i invaderade länder ska kunna säkras och exploateras utan enade nationella protester, för att bevara USA-Israel-relationen, för att förhindra starka stater att resa sig och hota USA:s och Israels hegemoni i regionen. Oavsett så betalas priset av mänskligheten: bara i Irak kan en miljon människor ha dött till följd av invasionen 2003.(75) Vem kan säga att priset är värt det? Möjligen beslutsfattarna i USA. Under 1990-talet införde USA och FN fruktansvärda sanktioner mot Irak, som bl.a. fick till följd att en halv miljon irakiska barn dog.(76) USA:s dåvarande FN-ambassadör, Madeleine Albright, fick i CBS 60 Minutes frågan ”Vi har hört att en halv miljon barn har dött. Jag menar, det är fler barn än som dog i Hiroshima. Och, du vet, är priset värt det?” varpå Albright svarade ”vi anser att priset är värt det”.(77) Jag undrar: Är priset fortfarande värt det?
(Jag har bara översatt engelska citat till svenska där jag inte känt någon risk för att förlora textens rätta innebörd.)
Richard Langéen
Källor:
1 The Guardian, 2014, This is the third world war – and this time we are on the fringes, http://www.theguardian.com/commentisfree/belief/2014/sep/12/this-third-world-war-this-time-we-on-fringes
2 Mirror, 2014, ISIS: Terror experts fear ’World War Three’ if Kobane falls to Islamic State, http://www.mirror.co.uk/news/world-news/isis-terrorexperts-fear-world-4424562
3 Al Arabiya, 2014, Report: Iran building ‘new Hezbollah’ in Syria, http://english.alarabiya.net/en/News/middle-east/2014/11/06/Report-Iranbuilding-new-Hezbollah-in-Syria.html
4 CNN, 2014, Syria allies: Why Russia, Iran and China are standing by the regime, edition.cnn.com/2013/08/29/world/meast/syria-iran-china-russiasupporters/
5 Huffington Post, 2014, Gaddafi Sodomized? Video Shows Libyan Leader Attacked By Captors, http://www.huffingtonpost.com/2011/10/24/gaddafi-sodomized-video_n_1028970.html
6 Youtube/CBSNews.com, 2011, Clinton jubilant over Gaddafi’s death: ”We came, we saw, he died, http://www.youtube.com/watch?v=J_x04Gn3-2g
7 RT, 2011, Russia accuses NATO of going beyond UN resolution on Libya, http://rt.com/news/russia-nato-un-resolution-libya/
8 Föreläsning ”Översikt av USAs relationer till Osmanska imperiet före första världskriget”
9 Föreläsning ”Översikt av USAs relationer till Osmanska imperiet före första världskriget”
10 University of Virginia, A Brief History Of Major Oil Companies In The Gulf Region, E. Thompson, http://www.virginia.edu/igpr/APAG/apagoilhistory.html
11 Palgrave Macmillan, M. Schain, 2001, The Marshall Plan Fifty Years Later
12 Oxford: Oxford University Press, 2008, Vaughan, Lowe; A. Roberts, J. Welsh, D. Zaum, The United Nations Security Council and War, s. 291
13 The Eisenhower Doctrine, 1957, http://history.state.gov/milestones/1953-1960/eisenhower-doctrine
14 Public Papers of the Presidents of the United States: Dwight D. Eisenhower, 1957, s 8
15 The State of the Union Address Delivered Before a Joint Session of the Congress, Jimmy Carter, http://www.presidency.ucsb.edu/ws/?pid=33079
16 University of North Carolina Press, 2003, S. Yaqub, Containing Arab Nationalism, http://uncpress.unc.edu/browse/page/122
17 University of North Carolina Press, 2003, S. Yaqub, Containing Arab Nationalism, http://uncpress.unc.edu/browse/page/122
18 Wikipedia, Secularism in Egypt, http://en.wikipedia.org/wiki/Secularism_in_Egypt
19 Real News, The History of Military Dictatorship in Egypt, http://therealnews.com/t2/index.php?option=com_content&task=view&id=31&Itemid=74&jumival=6250
20 Taylor & Francis, 1985, Marvin G. Weinbaum, Egypt’s ”Infitah” and the Politics of US Economic Assistance
21 Newsweek, 2010, War on Terror: The Road To September 11, http://www.newsweek.com/war-terror-road-september-11-151771
22 Foreignpolicy, 2013, Exclusive: CIA Files Prove America Helped Saddam as He Gassed Iran, http://www.foreignpolicy.com/articles/2013/08/25/secret_cia_files_prove_america_helped_saddam_as_he_gassed_iran
23 Wikipedia, Nixondoktrinen, http://sv.wikipedia.org/wiki/Nixondoktrinen
24 International Business Times, 2012, Iran’s Feared SAVAK: Norman Schwarzkopf’s Father Had Greater Impact On Middle East Affairs, http://www.ibtimes.com/irans-feared-savak-norman-schwarzkopfs-father-had-greaterimpact-middle-east-affairs-976502
25 The National Interest, How the Shah Entangled America , 2003, How the Shah Entangled America, http://www.academia.edu/6950842/How_the_Shah_Entangled_America
26 PR Watch, How PR Sold the War in the Persian Gulf, http://www.prwatch.org/books/tsigfy10.html
27 The New York Times, Congressman says girl was credible, 1992, http://www.nytimes.com/1992/01/12/world/congressman-says-girl-wascredible.html
28 Föreläsning “The U.S. and the Persian Gulf”
29 The Columbia Electronic Encyclopedia, 6 uppl. 2012, Persian Gulf Wars, http://www.infoplease.com/encyclopedia/history/persian-gulf-wars.html
30 George H. W. Bush: Address to the Nation on the Invasion of Iraq -January 16, 1991, https://greatspeeches.wordpress.com/2009/01/04/georgeh-w-bush-address-to-the-nation-on-the-invasion-of-iraq-january-16-1991/
31 Houghton Mifflin Harcour, 2013, I. Stoll, JFK, Conservative, s.69-70
32 Föreläsning ”USA och Israel”
33 The Israel Lobby, 2006, J. Mearsheimer och S. Walt, http://www.lrb.co.uk/v28/n06/john-mearsheimer/the-israel-lobby
34 Föreläsning ”USA och Israel”; även Frank Cass Publishers, 2001, Vital D., Global Politics: Essays in Honour of David Vital, kap 11. Dynamics of theUS-Israel Special Relationship
35 SvD, 2013, Oktoberkriget blev en vattendelare, http://www.svd.se/nyheter/utrikes/oktoberkriget-blev-en-vattendelare_8638342.svd
36 Youtube/Al Jazeera English, Special Series – The Day Israel Attacked America, 2014, https://www.youtube.com/watch?v=tx72tAWVcoM
37 Youtube/Al Jazeera English, Special Series – The Day Israel Attacked America, 2014, https://www.youtube.com/watch?v=tx72tAWVcoM, 27:23 min
38 Wikipedia, History of antisemitism in the United States, Immigration from Eastern Europe, http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_antisemitism_in_the_United_States#Immigration_from_Eastern_Europe
39 ReadHowYouWant, 2013, S. Boteach, Judaism for Everyone: Renewing Your Life Through the Vibrant Lessons of the Jewish Faith, s. 9
40 Gefen Publishing House, 2012, D. Brian, The Elected and the Chosen: Why American Presidents Have Supported Jews and Israel, s. 179
41 CreateSpace Independent Publishing Platform, 2012, D. Pietrusza, Calvin Coolidge on The Founders: Reflections on the American Revolution & the Founding Fathers, s.94
42 London Review of Books, 2006, J. Mearsheimer and S. Walt, The Israel Lobby, http://www.lrb.co.uk/v28/n06/john-mearsheimer/the-israel-lobby
43 London Review of Books, 2006, J. Mearsheimer and S. Walt, The Israel Lobby, http://www.lrb.co.uk/v28/n06/john-mearsheimer/the-israel-lobby
44 Johns Hopkins University Press, 2013, Stoner K., McFaul M., Transitions to Democracy: A Comparative Perspective, s. 43
45 SvD, 2014, Saudisk oljesmäll sänker Ryssland och Iran, http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/saudisk-oljesmall-sanker-ryssland-ochiran_4198629.svd
46 NyTeknik, 2013, Vad kostar kriget?, http://www.nyteknik.se/popular_teknik/kaianders/article3764203.ece
47 DN, 2003, Ödesstämning när Powell talade, http://www.dn.se/nyheter/varlden/odesstamning-nar-powell-talade/
48 BBC, 2014, Study: US is an oligarchy, not a democracy, http://www.bbc.com/news/blogs-echochambers-27074746
48b Real News, Who Makes US Foreign Policy? – Lawrence Wilkerson on Reality Asserts Itself, http://therealnews.com/t2/index.php?option=com_content&task=view&id=31&Itemid=74&jumival=11839
49 The White House, 2001, Presidential Address to the Nation, http://georgewbush-whitehouse.archives.gov/news/releases/2001/10/20011007-8.html
50 SvD, 2003, Nu tillämpas Bushdoktrinen, www.svd.se/nyheter/utrikes/nu-tillampas-bushdoktrinen_84916.svd
51 SVT, 2013, Obamas rätt att låta döda större än man trott, http://www.svt.se/nyheter/varlden/obamas-ratt-att-doda-storre-an-man-trott
52 SvD, 2013, Obamadoktrinen ändrades när Obama blev president, http://blog.svd.se/ledarbloggen/2013/07/03/obamadoktrinen-andrades-narobama-blev-president/
53 The Johns Hopkins University, 2005, J. Monten, The Roots of the Bush Doctrine: Power, Nationalism, and Democracy Promotion in U.S. Strategy, https://muse.jhu.edu/login?auth=0&type=summary&url=/journals/international_security/v029/29.4monten.html
54 Reuters, 2011, Factbox: Most U.S. aid to Egypt goes to military, www.reuters.com/article/2011/01/29/us-egypt-usa-aid-idUSTRE70S0IN20110129
55 Helsingborgs Dagblad, 2009, USA:s imperium av militärbaser, hd.se/kultur/blogg/2009/07/07/usas-imperium-av-militarbaser/
56 The Guardian, 2003, This war on terrorism is bogus, http://www.theguardian.com/politics/2003/sep/06/september11.iraq
57 Bokförlaget DN, 2005, G. Lindstedt, Olja : jakten på det svarta guldet när världens oljekällor sinar
58 Trots Allt, 2005, Hans Blix: Att söka sanningen. Och att säga den, www.folkpartiet.se/lokalt/goteborg/hemsidor/helena-holmberg/andraartiklar/hans-blix-att-soka-sanningen-och-att-saga-den-trots-allt-4-5-2005/
59 SVT, 2013, Ryska vapen göder kriget i Syrien, http://www.svt.se/nyheter/varlden/ryska-vapen-goder-kriget-i-syrien
60 SVT, 2014, USA: Klart med vapen till rebeller, http://www.svt.se/nyheter/varlden/usa-klart-med-vapen-till-rebeller
61 The Washington Post, 2014, U.S.-backed Syria rebels routed by fighters linked to al-Qaeda, http://www.washingtonpost.com/world/us-backedsyria-rebels-routed-by-fighters-linked-to-al-qaeda/2014/11/02/7a8b1351-8fb7-4f7e-a477-66ec0a0aaf34_story.html
62 Huffington Post, 2014, ISIS Strikes Deal With Moderate Syrian Rebels: Report, http://www.huffingtonpost.com/2014/09/12/isis-dealsyria_n_5814128.html
63 The Guardian, 2013, Free Syrian Army rebels defect to Islamist group Jabhat al-Nusra, http://www.theguardian.com/world/2013/may/08/freesyrian-army-rebels-defect-islamist-group
64 RT, 2014, 1,000-strong Syrian rebel brigade defects to Islamic State – report, http://rt.com/news/171952-thousand-strong-defect-islamic-state/
65 Fox News, 2014, Enemy of My Enemy: Are airstrikes against ISIS putting US on same side as Assad?, http://www.foxnews.com/politics/2014/08/21/enemy-my-enemy-are-airstrikes-against-isis-putting-us-on-same-side-as-assad/
66 The Washington News, 2014, How the U.S. and five ‘terrorist groups’ are on the same side in war against the Islamic State,
www.washingtonpost.com/blogs/worldviews/wp/2014/11/07/the-5-u-s-listed-terrorist-groups-in-the-fight-against-the-islamic-state/
67 The Guardian, 2010, Manuel Noriega – from US friend to foe, http://www.theguardian.com/world/2010/apr/27/manuel-noriega-us-friend-foe
68 Justia, 2011, When Qaddafi Was Our Friend, http://verdict.justia.com/2011/08/31/when-qaddafi-was-our-friend
69 U.S. Department of State, 2011, Obama Addresses U.S. Security Interests in Libyan Crisis, http://translations.state.gov/st/english/article/2011/03/20110328211445elrem0.5259603.html#axzz3OWAljjaS
70 DN, 2014, Våldet får Libyen att falla samman, http://www.dn.se/nyheter/varlden/valdet-far-libyen-att-falla-samman/
71 Inter Press Service, 2012, Human Rights Worse After Gaddafi, http://www.ipsnews.net/2012/07/human-rights-worse-after-gaddafi/
72 The Sydney Morning Herald, 2014, Libya unrest ’worse than under Gaddafi’, http://www.smh.com.au/world/libya-unrest-worse-than-undergaddafi-20140802-zzv28.html
73 RT, 2014, ‘Libya instability, disruption of oil production – price for NATO intervention’, http://rt.com/op-edge/218703-libya-conflict-oil-economyblaze/
74 Foreignpolicy, 2010, It’s the Occupation, Stupid,http://www.foreignpolicy.com/articles/2010/10/18/it_s_the_occupation_stupid
75 Reuters, 2008, Iraq conflict has killed a million Iraqis: survey, http://www.reuters.com/article/2008/01/30/us-iraq-deaths-surveyidUSL3048857920080130
76 The New York Times, 1995, Iraq Sanctions Kill Children, U.N. Reports, www.nytimes.com/1995/12/01/world/iraq-sanctions-kill-children-unreports.html
77 60 minutes, Youtube, https://www.youtube.com/watch?v=x4PgpbQfxgo; Wikipedia, Albright interview,http://en.wikipedia.org/wiki/Sanctions_against_Iraq#Albright_interview
