Jur kand Richard Langéen

En blogg om juridik, politik och historia

Gaius Octavius Thurinus. Augustus. Foto: Alexander Z. / Wikimedia

Så tog Augustus makten och förvandlade Rom

Från en tenta jag skrev i en kurs om antiken.

Augustus, född Gaius Octavius Thurinus, är en av de viktigaste personerna i Roms historia. Detta eftersom det var han som etablerade kejsardömet, alltså övergången från republik till envälde. Sådant totalitärt styre hade varit absolut förbjudet i Rom under flera hundra år. Att inte styras av en enskild härskare var grunden för dåtidens Rom. Det var därför man hade övergått från monarki till republik cirka 500 år tidigare. Man ville, en gång för alla, göra sig fri från den typen av tyranni. Men med Augustus skulle makten återigen övergå till en person, en imperator, en kejsare.

Det hela började egentligen med Julius Caesar, som mördades av senatorer år 44 f.Kr. just på grund av att han hade tillskansat sig all makt och utropat sig själv till diktator. Så allvarligt såg Roms andra maktelit, senaten, på personer som försökte bli enväldiga härskare.

Men innan sin död hade Caesar utsett sin adoptivson, Octavius, till arvtagare över Rom. Tillsammans med Caesars general Marcus Antonius och fältherren Marcus Aemilius Lepidus, bildade han det andra triumviratet. På så sätt lyckades de omintetgöra Caesars mördare och motståndare. Men vänskapen varade inte särskilt länge utan övergick till en blodig rivalitet. Ett avgörande krig uppstod mellan Octavius och Marcus Antonius, som hade förälskat sig i Egyptens härskare Kleopatra. Octavius besegrade dem båda i slaget vid Actium år 31 f.Kr. Därmed tog det romerska inbördeskriget slut. (A History of World Societies, nionde upplagan, s. 154)

Riket var dock tyngt av andra allvarliga problem. Octavius var därför tvungen att försöka ena och återuppbygga Rom. Han rekonstruerade den romerska konstitutionen, organiserade statens funktioner, styrde upp armén och lyckades bevara välståndet i provinserna. Detta var han mycket framgångsrik med, vilket bäddade för att hans tid vid makten skulle fortsätta. Han återställde helt enkelt fred och ordning i Rom. (A History of World Societies, nionde upplagan, s. 149, 154)

Samtidig kvarstod dilemmat att som enskild person tillskansa sig all makt. Detta innebar bevisligen en risk att mördas av sina motståndare, av den aristokratiska elit som ogillade när makten gled ur dess händer. Men enligt Octavius fanns det ändå skäl att ta makten. Och det kan ha funnits flera orsaker till det. Vid denna tid hade romarriket vuxit sig allt större. Det gick alltså – för den som ville – att motivera varför det behövdes ett annat styrelseskick än tidigare. Tanken kunde vara att ett stort rike bättre skulle styras med en stark ledare än av en massa olika stridande röster.

Dock visste han att senaten inte ville göra sig av med det rådande styrelsesättet. Det hade funnits i ett halvt millennium. Därför var han tvungen att motivera sina reformer på ett genomtänkt och listigt sätt. Han påstod att de gick ut på att återupprätta och rädda republiken – det som senaten ville – inte störta den. Men för att göra det behövde han ändå förändra delar av republikens form. Det var nödvändigt för att den skulle fungera under de nya omständigheter som uppstått, hävdade han.

Bland annat anförtrodde han senaten med tunga administrativa uppdrag, men undanhöll dem samtidigt tillräcklig makt för att den verkligen skulle kunna genomföra dem. Därmed övergick många av senatens befogenheter i stället till Octavius själv. Stegvis tog han därefter över sådana uppdrag som förut hade varit utdelade på flera personer. Syftet var helt enkelt att det utåt sett skulle se ut som att republiken fortsatte, medan han styrde i bakgrunden. Således lyckades han behålla både den politiska makten och sitt liv. (History of World Societies, nionde upplagan, s. 154-155)

I ett tal inför senaten den 13 januari år 27 f.Kr. ska han ha låtit påskina att han ville överlåta all makt till senaten. Det är också från och med detta år som det romerska kejsardömet ofta anses ha börjat. Talet höll han för att undanröja varje misstanke om att han avsåg tillskansa sig makten själv. Talet nämns av den romerske historikern Cassius Dio. Senaten ville dock inte ha all makt, och därför nåddes en kompromiss, men Octavius fick alltså egentligen som han ville. Efteråt lades i stället en stor arbetsbörda på honom, vilket i praktiken gav honom mer och mer makt. I tio års tid skulle han regera över Egypten, Gallien, Spanien, Syrien, Sicilien och Cypern. Därmed fick han också kontrollen över nästan hela armén, eftersom den framför allt var utplacerad i dessa områden. Att kontrollera den mäktiga militären var något av det absolut viktigaste i det romerska riket, som ju byggde på dess framgångar. Att överta armén var alltså bara det en central seger för Octavius. Men senaten trodde alltså att han höll på med att restaurera republiken. Därför föreslog den bland annat att Octavius skulle föräras med titeln Augustus (den upphöjde), något han själv välkomnade. Med andra ord fick han senaten att ge honom makt under förespegling att han egentligen inte ville ha den. Han fick dem att tro att han inte var något hot mot dem, och att han inte ville bli någon envåldshärskare. Så startade kejsardömet. Man skulle kunna säga att Octavius genom tålmodighet, hårdhet, intelligens och manipulation lyckades skaffa sig makten av en diktator. (Pat Southern, ”The Roman Army: A Social and Institutional History”, Oxford University Press, 2007, s. 58)

Förutom hans listiga politiska maktspel kunde han även uppfattas som en populär ledare, som löste flera av Roms allvarliga samhällsproblem. Augustus lyckades skapa stabila politiska institutioner, expanderade riket och bland annat fullgjorde erövringen av Spanien, han gjorde Rhenfloden till imperiets nya gräns mot ”barbarerna” i Germanien, han etablerade nya städer och byggde ett stort nätverk av vägar som knöt ihop erövrade områden med Rom. Man brukar räkna den 200 år långa romerska freden, Pax Romana, från och med Augustus regeringstid. (History of World Societies, nionde upplagan, s. 159-160) Augustus regerade i 40 år och lade grunden för hur romarriket sedan skulle komma att utvecklas. Detta i kombination med hans politiska fyndighet, gjorde att han kunde omforma staten på det sätt han ville, och att riket förvandlades till ett kejsardöme.

Richard Langéen • 22 jan-2020


Tidigare artikel

Nyare artikel

Lämna ett svar

Your email address will not be published / Required fields are marked *