Grekland och den romerska republiken – likheter och skillnader

Foto: Pixabay

Del av en hemtenta jag skrev om likheter och skillnader mellan de grekiska stadsstaterna och den romerska republiken.

De grekiska stadsstaterna

Den historiska bakgrunden

För att placera in det antika grekiska respektive romerska samhället i en begriplig kontext ger jag först en kortare historisk överblick över perioden. Det antika Grekland och romarriket var både lika och olika. De låg geografiskt nära varandra vid Medelhavet, som var västvärldens centrum på denna tid. Havet gjorde det enkelt att handla med andra folk och statsbildningar som låg runt hela havet. Det innebar att Nordafrika var nära sammanbundet med det som vi idag kallar Europa. Västra Medelhavet kontrollerades länge av Karthago, som låg i dagens Tunisien. Denna dominerande sjömakt förintades dock av Rom år 146 f.Kr. Sedan erövrades Grekland av Rom. Därmed blev romarriket den förhärskande kraften fram till det västra rikets fall år 476 e.Kr.

Det antika Grekland var ingen odelad politisk enhet. Tvärtom bestod det av en mängd stadsstater. Det var en heterogen politisk maktstruktur, där de olika städerna styrde över sig själva. Det fanns hundratals stadsstater utspridda inte bara över det som idag är Grekland utan runt Medelhavet och Svarta havet, till exempel i det som numera är Turkiet och Syrien. Det fanns även greker på den italienska halvön. Stadsstaterna spred sig genom kolonisation, beroende på befolkningsökning och ett växande behov av mark att odla på. (Wiesner-Hanks et. al., A History of World Societies, nionde upplagan, Bedford, 2012, s. 121) Likt romarna expanderade de alltså, men mer på ett kulturellt sätt. Under Alexander den store på 300-talet f.Kr. skedde visserligen även en krigisk expansion, som spred den grekiska kulturen genom hellenismen. Men Alexander var från Makedonien, och den epoken inleddes med att hans far, Filip II, underkuvade de grekiska stadsstaterna. Filip II besegrade dem och tvingade in dem i en militärallians, korinthiska förbundet. (Philip II, Encyclopaedia Britannica, https://www.britannica.com/biography/Philip-II-king-of-Macedonia, läst 2019-11-05)

Demokrati, oligarki och tyranni

I de grekiska stadsstäderna fanns det olika politiska maktsystem, som också kunde skifta i form. I Aten rådde demokrati, även om den på flera sätt skiljde sig från den demokrati som västerländska stater idag tillämpar. Det var fria män, medborgarna, som fick rösta, inte kvinnor eller slavar. Att kvinnor inte sågs som likvärdiga medlemmar avslöjar en del om tänkesättet i stadsstaten. Bara kvinnans söner kunde bli medborgare, och därmed få kliva in i maktens korridorer. Kvinnan hade visserligen ensam makt över hemmet och hushållet, men det tilldelades hon främst för att bevaka sin mans intressen. (A History of World Societies, nionde upplagan, s. 140, 126)

Man kan kalla stadsstaterna för småriken. Det innebär dock inte att de var helt främmande för varandra. Tvärtom fanns det en gemensam identitet som skapades genom en mer enhetlig kultur och religion. Till exempel dyrkade de samma gudar och tävlade mot varandra i idrott genom de olympiska spelen, som är ett grekiskt påfund. Stadsstaterna kunde tävla mot varandra så som världens nationer tävlar mot varandra idag. Det fanns en gemensam arkitektur, litteratur, teaterscen och inte minst ett gemensamt språk, grekiskan. Det var alltså ett kulturellt rike, som spred sig, och som vid behov kunde sätta politiska skillnader åt sidan. När yttre motståndare hotade fungerade den grekiska kulturen som ett förenande kitt mellan stadsstaterna. Det var så grekerna till slut lyckades besegra perserna och behålla sin kulturella och politiska suveränitet. Det antika Grekland blev dock aldrig en stor politiskt enad stat. Tvärtom uppstod det krig och rivalitet mellan de olika stadsstaterna. Makten i städerna kunde som sagt, trots den kulturella gemenskapen, skilja sig mycket åt. Själva grunden till detta beror på flera faktorer, bland annat rent geografiska hinder, som höll grekerna åtskilda. Grekland är än i dag ett område av mycket berg, vatten och öar, viket präglade människorna som bodde där. Detta bidrog till att grekerna utvecklades på olika sätt, med allt vad det innebar. Barriärer kan lätt skapa skillnader, och det gjorde de. Medan Aten var en demokrati, var till exempel Sparta mer av en diktatur besatt av krigarideal och stenhård uppfostran genom livet. I Sparta levde kvinnor och män mer åtskilda, vilket stärkte kvinnornas roll i jämförelse med de som levde i Aten. (A History of World Societies, nionde upplagan, s. 119)

Längre tillbaka i tiden bestod området av monarkier. Ordet monarki kommer rentav från grekiskan monos (en) och archo (styre). Men i stadsstaterna utvecklades senare andra styrelseskick. Stadsstaterna i Grekland, som innefattade själva staden samt omkringliggande landsbygd, kallas polis på grekiska. Stadsstater hade funnits även i äldre civilisationer, men det som skilde dem från grekiska var att de senare var mer än bara en politisk institution; polis var hela samhället inklusive sådant som lagar och seder. Generellt hade stadsstaterna ingen stående armé. I stället möttes människor, när det krävdes, som en krigande samling. Viktiga inslag var den förhöjda stadsdelen kallad acropolis, där folket uppförde offentliga monument och tempel, samt agora, torget, som var ett annat allmänt rum där offentliga byggnader och domstolar fanns. Tusentals medborgare kunde samlas vid demokratiska politiska möten. Alla medborgare hade ju då rätt att delta i det politiska livet och fatta beslut. ”Polis” var alltså ett större samhällsliv som genomsyrade det allmänna. Att stadsstaterna var så små gjorde också att det i dem, åtminstone i vissa av dem, skapades en unik möjlighet för individualiteten hos folket att utvecklas. Att individen kunde frodas befrämjade sådant som filosofiskt tänkande, vilket är ett av de största arven som det antika Grekland givit till eftervärlden. Det var individerna som skapade helheten. Men, som sagt, alla stadsstater tog inte vara på individen på samma sätt, och inte någonstans vara alla lika fria. Kvinnor och barn ingick inte i politiken. Sparta var mer kollektivistiskt, även om kvinnan som sagt kunde ha en starkare roll på grund av männens frånvaro. (A History of World Societies, nionde upplagan, s. 119)

Alla stadsstater var alltså inte demokratier. De vanligaste styrelseskicken var demokrati och oligarki. Demokrati var inte detsamma som att folket styrde, utan att medborgare styrde; som sagt fria vuxna män. Oligarki, fåmannavälde, innebar att ett fåtal rika människor i staden härskade. Många såg detta styre som fördelaktigt, dels för att det ansågs ge bättre politisk stabilitet, dels för att de styrande oligarkerna ofta lyssnade på folkets vilja. Men det fanns också ett tredje styrelseskick: tyranni, som uppstod när någon utan legal grund lyckades roffa åt sig makten. Även då hände det att de nya härskarna faktiskt försökte gynna folket. Stadsstaterna utgjordes alltså av en brokig skara styrelsesätt, som inte var helt hållfasta, utan kunde skifta beroende på plats och omständigheter. Det var inte heller självklart vilket politiskt system som människor ansågs vara bäst, även om demokrati kanske låter mest lockande för oss idag. (A History of World Societies, nionde upplagan, s. 119)

Aten och Sparta

Aten var en av viktigaste stadsstaterna. Syftet med den atenska demokratin var att alla fullvärdiga medborgare skulle rösta och bestämma. Detta fungerade dock inte fullt ut i praktiken eftersom folk också kunde ha arbeten. Därför kunde makten delegeras genom ett institut som kallades arkonter. Detta var ämbetsmän som valdes ett år i taget och som hanterade rättsliga och militära frågor. Den lagstiftande församlingen delades i två, det så kallade femhundramannarådet, eller boulen, som bestod av fem hundra medlemmar som kontinuerligt lottades fram, samt ekklesia, folkförsamlingen, som alla stadsstatens medborgare hade tillgång till. Den främsta kammaren var boulen, som tog fram de lagförslag som folkförsamlingen sedan skulle rösta om. Det var dock folkförsamlingen som hade det slutliga ordet. Detta var alltså en form av direktdemokrati, där deltagarna fick rösta genom handuppräckning. Genom att ge medborgarna direkt inflytande och fri åsiktsbildning förebyggdes missnöje och uppror. Aten blev ett exempel på att många människor kunde regera ihop. Arkonterna skulle sedan se till att folkförsamlingens beslut genomfördes. Det fanns också en militär ledning med tio så kallade strateger. Den atenska demokratin saknade dock en tydlig maktdelning. Det var i princip folket som bestämde allt. (A History of World Societies, nionde upplagan, s. 122)

Sparta är ett exempel på en oligarki, även om där fanns inslag av monarki och demokrati. Där var det två kungar, eller militära överhuvuden, från olika stammar som styrde tillsammans med ett råd av adliga män. När ”Lycurgus regim” rådde, gavs alla medborgare samma politiska rättigheter. De fick också möjlighet att välja fem representanter med samma makt som rådet som skulle övervaka det politiska systemet. Längst ned i den spartanska maktstrukturen stod slavarna, heloterna, ett folk som Sparta hade erövrat för att få ekonomin att fungera. Slavarna sköttet allt arbete, medan spartanerna själva, männen, lade all sin fokus på militär träning. I Sparka fick individen helt och hållet underkasta sig stadsstatens, det kollektivas, bästa. Spartanerna var de ultimata krigarna, den tidens mest fruktade elitsoldater. (A History of World Societies, nionde upplagan, s. 120)

Den romerska republiken

Stadsstaten som blev ett militärt rike

Rom, som låg väster om det antika Grekland, hade en rad likheter och olikheter med de grekiska stadsstaterna. Rom uppstod också som en stad i det som idag är Italien redan på 700-talet f.Kr. Rom utvecklades alltså samtidigt som det antika Grekland, men kom att delvis ta en annan väg. Grekland erövrades av Rom under 100-talet f.Kr. Det innebar dock inte att grekerna eller deras kultur förintades, i likhet med Karthagos öde. Vad som skedde var att Rom anammade stora delar av den grekiska kulturen. Men Rom hade blivit mer av ett enat militärt, rättsligt och politiskt rike, som omfamnade och förde vidare den grekiska kulturen. Och denna utveckling är kanske inte så konstig. Den grekiska kulturen hade ju kommit så långt, inte minst inom filosofin. Därmed kunde romarna fokusera på annat, delvis baserat på den kunskap som kom genom grekerna. Förutom filosofin var geometrin grekernas intellektuella storverk. Romarna blev i sin tur genialiska ingenjörer. Detta var ett fundament för deras enorma expansion. De kunde snabbt uppföra broar, försvarsmurar och annat. På detta var de övermäktiga andra och blev också överlägsna militärt. Samspelet mellan den grekiska och romerska kulturen är ett bra exempel på hur utveckling hänger samman.

Det som skapade den expansiva krigiska kulturen i Rom, liksom enheten i riket, var bland annat yttre hot. Redan 390 f.Kr. belägrades Rom av en gallisk stam. (A History of World Societies, nionde upplagan, s. 147) Detta förmådde romarna att utveckla en armé och ett skydd runt sitt område. Ytterligare en faktor var den rivalitet som fanns i området, främst med Karthago, som alltså länge dominerade västra delen av Medelhavet. De tre krigen mellan makterna kallas för de puniska krigen. Karthago var mer av en handelsmakt än en krigarmakt. Dock dominerade man länge haven med en långt utvecklad flotta. Konflikten handlade i princip om vem som skulle styra handeln på Medelhavet, som inte ansågs vara tillräckligt stort för båda. Det utvecklades ett bestående hat mellan rikena, och slutade alltså med Karthagos förintelse år 146 f.Kr. (A History of World Societies, nionde upplagan, s. 151) Detta kan sägas vara ett avgörande ögonblick i mänsklighetens historia. Hade utgången blivit annorlunda, alltså om Karthago besegrat och underkuvat Rom, hade vår värld kunnat se mycket annorlunda ut. Karthago hade nämligen inte samma intresse av att expandera militärt som Rom. Deras fokus låg mer på handel än krigisk erövring. Med andra ord hade vi inte haft något romarrike. Rom hade inte erövrat Europa och där byggt infrastruktur och spridit sin rättsliga och politiska tradition. Kristendomen hade kanske aldrig blivit en stor religion som spreds över världen, eftersom det var kejsare Konstantin den store som framkallade detta, osv.

Även om Rom från början också var en stadsstat, expanderade och spred den sedan sitt politiska system genom militär erövring. Detta gjorde att en sammanhängande politisk maktstruktur tog form. Styret i det antika Grekland var samtida heterogent, dvs. olika stadsstater hade samtidigt olika styrelseskick. Rom bestod av ett samtida homogent styre, som dock över århundraden skiftade och kan delas in i tre olika styrelsesätt: monarkin (753-509 f.Kr.), republiken (509-27 f.Kr.) och kejsardömet (cirka 27 f.Kr.-476 e.Kr.). Tentafrågan fokuserar på den romerska republiken.

Motviljan mot envälde

Rom styrdes av etruskiska kungar fram till år 509 f.Kr., då dessa störtades och styret omvandlades till en republik. Själva syftet var att komma bort från envälde, att makten skulle delas mellan institutioner: senaten, två konsuler som valdes per ett år, samt en folkförsamling. Maktdelningen var republikens ideal, dess kärna. Detta är en tydlig skillnad från antikens Grekland, där det saknades motsvarande delning av makten och det i grunden var folket som bestämde allt. (A History of World Societies, nionde upplagan, s. 147) Roms historia är i mångt och mycket en historia av olika samhällsklasser. Den bestod av plebejer, den stora arbetande massan, och patricier, adeln. De rikaste hade mest makt. Denna klassindelning är central för att förstå maktstrukturen i Rom. Det var den som formade politiken i den romerska republiken. Plebejerna räknades som fria medborgare med rösträtt, men kunde varken nå högre positioner inom politiken eller gifta in sig bland patricierna. Med andra ord hade den romerska medborgaren inte alltid samma inflytande som i den atenska stadsstaten. Klasstillhörigheten avgjorde var i den politiska strukturen en person kunde befinna sig. Patricierna stod högst upp på den politiska stegen, medan plebejerna stod längst ned, och tilläts inte klättra upp. Atenarna var mer jämlika som individer och som röstberättigade medborgare. Där lottades ämbetena ut bland alla medborgare. Så skedde inte i Rom. Dessa starka klasskillnader är en förklaring till att Rom fick en annan maktstruktur än de grekiska stadsstaterna. Men, som sagt, det fanns även klasser i de grekiska stadsstaterna, där medborgarna, fria män, stod över kvinnor och slavar, som i sin tur saknade makt. (A History of World Societies, nionde upplagan, s. 148)

Klassamhället och politiken

Klassindelningen i Rom var väldigt strikt. Det var patricierna som stiftade lagar och satt på den reella makten. Men i praktiken uppstod det en form av avgörande beroendeställning mellan de båda grupperna. När plebejerna tröttnade på patriciernas maktmissbruk kunde de tvinga fram förändringar genom att gå i strejk eller helt enkelt lämna republiken. Plebejerna var ju många fler och stod för mycket arbete inom Rom. De var bland annat hantverkare, bönder och köpmän. De utgjorde också militären. När de inte fick som vill, lämnade de alltså Rom och vägrade medverka i armén. På detta sätt kunde de tillskansa sig en förhandlingsposition med patricierna. Till slut lyckades de tvinga igenom omfattande reformer, som att det blev tillåtet för plebejer att gifta sig med patricier. Plebejerna fick också möjlighet att välja egna politiska företrädare, tribuner, som både kunde ta fram lagförslag samt lägga in veto mot konsulernas beslut. Patricierna hade länge kontrollerat lagen, den viktigaste maktinstansen. Men plebejerna fick även igenom en reform som kodifierade lagen i tolv bronsplåtar. Likaså blev rättegångshandlingar offentliga, vilket gjorde att plebejerna kunde strida för sin sak i domstol. Därmed framtvingade plebejerna en förändring av maktstrukturen i Rom. Lagen och samhället blev gradvis mer jämlikt, och det var så här den romerska rätten utvecklades. (A History of World Societies, nionde upplagan, s. 149)

Senaten var Roms viktigaste institution och härstammade från etruskernas tid, då adeln hade fungerat som rådgivare till kungarna. I den romerska republiken utövade senaten sin makt över de båda tillsatta konsulerna. Initialt kunde bara patricier vara konsuler. Senaten bestod av permanenta medlemmar, medan konsulerna byttes ut varje år. Detta fick olika följdverkningar. Dels hjälpte det senaten att bli en stabil politisk institution, men det gjorde också att senaten genom åren kunde förkovra sin makt, vilket innebar en stark vilja att behålla makten och risk för korruption. Systemet gjorde också att åldersskillnaden i senaten kunde variera mycket kraftigt. Ordet senator härstammar rentav från latinets senex, som betyder den äldre, eller äldre man. Det ledde även till att det bildades en hierarki inom senaten beroende på hur länge medlemmarna hade suttit, hur erfarna de ansågs vara. De som sällan eller aldrig fick möjlighet att tala kallades för pedarii, och satt längst bak i samlingen. (Francis X. Ryan, Rank and Participation in the Republican Senate, Franz Steiner Verlag, 1998, s. 59) Det var bara vissa medlemmar som kunde kalla till möte, vilket krävdes för att få igenom en lag. Även på dessa sätt var alltså den romerska politiken mindre jämlik än maktskiktet i den grekiska demokratin. Senaten hade ansvar för utrikespolitiken och relationen med andra statsmakter. Konsulerna hanterade bland annat armén och övervakade ekonomiska frågor. Även om senaten inte tekniskt sett kunde driva igenom lagar själv, fick den så pass högt anseende och blev så pass inflytelserik, att dess förslag i praktiken förvandlades till lagstiftning. (A History of World Societies, nionde upplagan, s. 148) Antalet medlemmar i senaten varierade mellan åren. Runt år 300 f.Kr. var det 300 medlemmar, år 81 f.Kr. var det 500 medlemmar, under Julius Caesar blev det 900 medlemmar, för att under Augustus tid reduceras till 600. (Ancient History Encyclopedia, Roman Senate, https://www.ancient.eu/Roman_Senate/, läst 2019-11-04)

Folkförsamlingen i Rom, comitia, kunde skifta i form och inflytande under perioder. Folket röstade efter sin respektive tribus, krets, eller stam. Till skillnad från antikens Grekland handlade det inte om individens röst. Den romerska republiken var ett form av representativt system. Ett mindre antal personer skulle representera den stora massan. Så var inte fallet i Aten, som tvärtom var en direkt demokrati där den stora massan, medborgarna, hade den politiska makten. Församlingen Comitia Populi Tributa, från år 357 f.Kr., inkluderade hela folket, så väl plebejer som patricier, och kunde ta fram lagar. (Comitia, Encyclopaedia Britannica, https://www.britannica.com/topic/comitia, läst 2019-11-05) Men folkförsamlingen hade inte samma möjligheter att debattera förslag och saknade i praktiken samma inflytande som senaten. Den skulle rösta ja eller nej på frågor som senaten presenterade. (Nora Sánchez Gassen, Germany’s future electors: Developments of the German electorate in times of demographic change, Springer VS, 2015, s. 24) Så fungerade den romerska maktdelningen. Det fanns alltså demokratiska inslag även i den romerska politiken, men folkförsamlingens inflytande varierade över tid. Under församlingen Comitia Centuriata från 450 f.Kr. nominerades konsulerna av senaten och valdes av ”folket”. Därmed uppstod också ett tänkbart inflytande. Om nominerade konsuler behövde vinna förtroende utanför senaten, kan man tänka sig att de var villiga att ge efter för krav från plebejerna. (Consul, Encyclopaedia Britannica, https://www.britannica.com/topic/consul-ancient-Roman-official, läst 2019-11-06)

Överlag var den romerska folkförsamlingen svagare än den i Aten, där alla kunde föreslå lagar och röstade som individer. I Aten var det folkförsamlingen som hade den yttersta makten, i Rom konsoliderades i realiteten makten till senaten och även konsulerna, och efter republikens fall till framför allt kejsaren. Under svårare perioder, exempelvis inbördeskrig, kunde senaten föreslå att en diktator skulle styra Rom. Detta ämbete var verksamt under sex månader, men skulle alltså bara användas i nödfall. (Dictator, Encyclopaedia Britannica, https://www.britannica.com/topic/dictator-Roman-official, läst 2019-11-06) Den expansiva militära kulturen i Rom gjorde att behovet av en enhetlig politisk maktstruktur blev stort. Rom slukade upp andra områden och folk, medan grekerna stred inbördes mellan sina stadsstater och samarbetade om nöden krävde det.

Familjen, rätten och slavarna

Det unika med den romerska maktstrukturen var också dess utveckling av ett rättssystem, ius civile, som vår moderna juridik fortfarande bygger på. Detta reglerade livet i det romerska samhället, vilket skapade ordning och reda och möjliggjorde för en långvarig fungerande stat. Rom utvecklade likaså en lag för sin kontakt med andra folk, ius gentium, som bland annat reglerade frågor om fredsfördrag och krigsfångar. (A History of World Societies, nionde upplagan, s. 149)

Inom familjen, som också kan säga något om hur romarna såg på hur makt skulle utövas, var det paterfamilias, den äldre dominante mannen, som styrde. Han hade i princip total makt över fru och barn fram till sin död. När viktiga frågor stod på agendan, tillkallade han ett råd med familjens vuxna män. Så fungerade strukturen där. Kvinnorna fick inte medverka, men hade överlag en relativt stor självständighet inom äktenskapet jämfört med andra samhällen. De hade rätt till arv och kunde även äga egendom. Både mannen och kvinnan hade rätt att ta ut skilsmässa, och det var inte helt ovanligt att så skedde. (Johan Söderberg, Vår världs ekonomiska historia – Den förindustriella tiden, SNS Förlag, 2007, s. 88-89; A History of World Societies, nionde upplagan, s. 151)

De grekiska stadsstaterna var mer etniskt homogena, inriktade på de sina, medan romarriket skulle komma att omfatta en stor mängd folkslag. Rom tillät andra att bli medborgare. På så sätt var riket heterogent, även om Rom hade en förhärskande närvaro. Både i Rom och Grekland fanns slavar. Ju mer Rom expanderade, ju fler slavar tog riket. Men det romerska slaveriet baserades inte på ras utan på att de inte var romerska medborgare. Rom använde slavarna till så gott som allt arbete, så som att bygga broar, byggnader, vägar, jobba i silvergruvor etc. Den romerska ekonomin var rentav en militariserad sådan och baserades länge på erövringar, plundringar, slavarbete samt även handel med slavar, krigsskadestånd m.m. Efter hand utvecklades ett skattesystem i provinserna som finansierade riket. Totalt hamnade miljontals människor i romerskt slaveri. Det förekom slavuppror, varav det mest kända är det som Spartacus ledde. Samtidigt fanns en möjlighet för slavarna att bli fria män. I Aten kunde slavarna få betalt och bestod oftast av utlänningar, av människor som inte talade grekiska. Slavarna i Sparta hade det betydligt sämre. Spartanterna hade problem med överbefolkning och brist på odlingsbar mark. Detta löste de genom att ockupera grannområdet Messenia och gjorde folket, heloterna, till sina slavar. Heloterna gjorde sedan uppror. Slaveriet var ett sätt för makten att få samhället att fungera, och det gjorde det till exempel möjligt för grekerna att ägna sin tid åt annat, så som filosofi. På den tiden rådde inte samma kapitalistiska konkurrensmässiga ekonomiska system som idag. Slaveri är dock i längden ohållbart, bland annat eftersom det hämmar teknisk utveckling. Men under antiken kunde det under lång tid fungera som en samhällsbärande funktion. (Johan Söderberg, Vår världs ekonomiska historia – Den förindustriella tiden, s. 71-79; A History of World Societies, nionde upplagan, s. 120-126, 153)

Lämna ett svar