Hur martyrdöden ”besegrade” det hedniska Rom

Konstantin den store. Foto: Sakena/Flickr

En uppgift jag gjorde i en historiekurs om antiken. Det är en analys av hur påve Leos I:s text om Sankt Laurentius martyrdöd kan påvisa hur synen på kristendomen förändrades i romarriket efter ediktet i Milano.

För det första: vad var ediktet i Milano? Det tillkom år 313 och stoppade förföljelserna av kristna i
romarriket. Det utfärdades av kejsare Konstantin den store. Det innebar alltså en ny epok. Sankt
Laurentius martyrium, själva händelsen, ska ha inträffat många år innan dess. Laurentius dog år
258. Han ska ha dödats efter att den dåvarande romerske kejsaren Valerianus utfärdat ett annat edikt
om att alla kristna präster och diakoner skulle avrättas. Laurentius var en av dem. Men hur visar då
Påve Leo I, som dog år 461, i sin skrift att kristendomens roll i romarriket hade förändrats?

Detta syns spå flera sätt. Allra tydligast avslöjas det kanske under rubriken ”Laurentius has conquered his persecutor”. Bara detta säger alltså att Laurentius genom sin martyrdom har ”besegrat sin förföljare”. Och vem var hans förföljare? Det dåvarande styret i Rom. Han förföljdes och dödades som sagt för att han var kristen. Här behöver det sägas lite om den historiska kontexten. Innan Konstantin den store var romarna mycket skeptiska mot kristna. Romarna kunde ha större respekt för religiösa grupper som exempelvis judarna, eftersom deras religion var gammal och antik. Kristendomen var ny och förespråkade bland annat att vända andra kinden till – även mot fiender. Detta var något krigarkulturen i Rom inte förstod sig på. Dessutom hade de kristna slutna församlingar och försökte sprida sin religion, vilket gjorde romarna misstänksamma. (Janson, s. 205) När Påve Leo skrev sin text hade däremot kristendomen, och indirekt Laurentius, erövrat Rom. Laurentius ska enligt Påve Leo sakta ha eldats upp levande på ett grillgaller, eller ”iron framework”, som det står i texten. Men denna eld lyckades inte släcka elden inombords, skriver Påve Leo. Rom rentav tjänade martyren genom att döda honom. Belöningen förstärkes bara genom plågan som Laurentius utsattes för. Med andra ord, kristendomen triumferade. Påve Leo skriver:

The flame of Christ’s love could not be overcome by your flames, and the fire which burnt outside was less keen than that which blazed within. You but served the martyr in your rage, O persecutor: you but swelled the reward in adding to the pain.

Laurentius martyrdom var alltså starkare än det hat och våld som han mötte, är budskapet. Hela kristendomen var mer själsstark än Rom, som i sin tur inte vann någonting på att döda Laurentius. Tvärtom, när Laurentius kom till himlen var belackarna ”övervunna” (”vanquished”):

You gain nothing, you prevail nothing, O savage cruelty. His mortal frame is released from your devices, and, when Laurentius departs to heaven, you are vanquished.

Enligt Påve Leo har Laurentius martyrdom rentav gjort Rom lika känt i världen som kristendomens första martyr efter Jesus, Sankt Stefan, gjorde Jerusalem. (”…Rome is become as famous in Laurentius as Jerusalem was ennobled by Stephen.”) Avrättningen har också stärkt de kristna i sin tro, kärlek samt förmåga att motstå frestelser, skriver han sedan:

By his prayer and intercession we trust at all times to be assisted; that, because all, as the Apostle says, who wish to live holily in Christ, suffer persecution… we may be strengthened with the spirit of love, and be fortified to overcome all temptations by the perseverance of steadfast faith.

Möjligen kan man också tolka själva språkbruket i texten som att situationen i Rom förändrats. Tonen är nämligen väldigt aggressiv gentemot Laurentius mördare, alltså den tidigare statsmakten. Den lyser av en form av skrytsam överlägsenhet, en förmäten segrares hämnd mot en bitter fiende. Hade påven varit så gränslöst frispråkig om kristendomens förtryckare fortfarande hade styrt? Han beskriver bland annat Laurentius motståndare som en girig förvirrad rånare:

The baffled plunderer, therefore, frets, and blazing out into hatred of a religion, which had put riches to such a use, determines to pillage a still greater treasure by carrying off that sacred deposit , wherewith he was enriched, as he could find no solid hoard of money in his possession.

Den kristna martyrdomen som Laurentius genomled utmålas som något av början på det hedniska Roms fall. Och genom tålmodighet lyckades kristendomen sedan ta över riket. Kristendomen segrade, det dåvarande förtryckande Rom förlorade. Texten utmålar en kamp mellan de rika eller giriga romarna och de anspråkslösa kristna, där de senare slutligen vinner. Omtanken för de fattiga och svaga utgör kärnan i kristendomen. Påve Leo vill visa att det är rätt väg att gå, att det budskapet är det rätta. Laurentius martyrdom görs till ett bevis på kristendomens inneboende storhet och lovande framtid. Distinktionen mellan det hedniska Rom och kristendomen görs uttryckligen i texten, där romarna bland annat kallas för ”hedniska potentater” (”gentile potentates”).

… when the fury of the gentile potentates was raging against Christ’s most chosen members, and attacked those especially who were of priestly rank, the wicked persecutor’s wrath was vented on Laurentius the deacon…

Enligt Påve Leo är martyrdomen den viktigaste lärdomen av Laurentius död; det är den som kan leda till förändring, stora förändringar. Detta står uttryckligen i rubriken ”The example of the martyrs is most valuable”. Texten hyllar i princip martyrdomen som en kristen modell, eller metod, för att övervinna motståndare och föra religionen vidare till mänskligheten. Man får inte glömma att Jesus själv dog martyrdöden, och därmed är den yttersta martyren. Och redan Jesus visade ju att romarna, som var de som dömde även honom till döden, inte kunde besegra kristendomen. Enligt Påve Leo kommer den som lider martyrdöden närmare Jesus än någon annan. Martyrerna visar också andra följeslagare att martyrdöden inte behöver vara så hemsk som den verkar. Det hävdas att den kan leda en stor mängd människor bort från mörkret, i detta fall det hedniska Rom. Martyrdomen besegrade Rom. Den blev en metod att bekämpa förtrycket. Vältalighet för all del men exempel är starkare än ord, står det om martyrdöden i texten. Rom verkar ha haft ett problem med att hantera de kristna, och staten kan ha tagit stryk varje gång grymhet visade sig inte fungera.

If therefore no good man is good for himself alone, and no wise man’s wisdom befriends himself only, and the nature of true virtue is such that it leads many away from the dark error on which its light is shed, no model is more useful in teaching God’s people than that of the martyrs.

I beskrivningen av Laurentius lidande står det rakt ut att martyrdöden var så stark att hans mördare, romarna, själva fick känna av den. Detta när den resulterade inte i att krossa kristendomen, utan tvärtom i att stärka många andra kristna. Martyrdöden lät Laurentius visa exempel på sådant mod, uthållighet och kärlek till Jesus, att den hjälpte till att lyfta kristendomen, menar påven:

And how gloriously strong in this most excellent manner of doctrine the blessed martyr Laurentius is, by whose sufferings today is marked, even his persecutors were able to feel, when they found that his wondrous courage, born principally of love for Christ, not only did not yield itself, but also strengthened others by the example of his endurance.

Hur trovärdig är texten som historisk källa? Syftet är uppenbarligen att framhäva kristendomen och misskreditera det icke-kristna Rom, som utmålas i minst sagt dålig dager. Källan är partisk då den är skriven av en kristen påve, som står på samma sida som den avrättade Laurentius. Påve Leo hade all anledning att svartmåla Laurentius banemän. Den är likaså tendentiös, ensidig, och berättar bara den ena sidans version. Därmed inte sagt att den behöver vara helt påhittad, men den bör kanske användas som komplement till andra källor. Finns det andra vittnesmål som bekräftar vad som står där? Hur brukar sådana här avrättningar gå till? Att avrättningarna kunde vara grymma bekräftas i andra källor. Bland annat kunde kristna kastas till vilda djur. (Janson, s. 212) Grymheten som Påve Leo beskriver är alltså inte en omöjlighet. Texten är dock skriven ett par hundra år efter att händelsen skulle ha ägt rum. Tidsaspekten är således inte till Påve Leos fördel. Det handlar inte om någon förstahandskälla. Leo var inte närvarande vid Laurentius död, och hans uppgifter kan således vara beroende av många andra. Historien kan ha berättats i många led, genom andra kristna som är lika partiska som påven. Men framför allt tjänar texten kristendomens syfte; att hylla martyrdöden, sin tro och även det hedniska Roms fall. Källan har en kristen historiesyn och lyfter bland annat fram Jesus korsfästelse som en sanning. Den är också normativ i den mening att den vill påverka mottagaren genom kristna ideal. Det går att ifrågasätta källans trovärdighet när det gäller det faktiska händelseförloppet om Laurentius död. Däremot kan källan ses som mer trovärdig för att förstå kristendomen som sådan, till exempel hur viktig martyrdöden (oavsett om och hur den inträffade) ansågs vara, samt hur kristna ledare ville framställa religionen. Kristendomen hade faktiskt på sätt och vis erövrat Rom – även om det var kejsare Konstantin den store som tillät den och banade väg för att den senare blev statsreligion – och i påvens text tar kristendomen själv äran för det.

Lämna ett svar