Antik receptionshistoria

En kort uppgift jag skrev om receptionshistoria i en kurs om antiken.

Det mest slående exemplet på receptionshistoria om antiken, alltså hur den kan tolkas och användas i moderna kulturella uttryck, är kanske filmer. Det senaste halvseklet har det kommit en uppsjö sådana, såväl gällande det antika Grekland, romarriket som den tidiga kristendomen. Ett av de mest kända exemplen de senaste 20 åren är Gladiator (2000). Där används en mängd element och inslag från antiken: slavsamhället, kläder, svärd och rustningar, gladiatorspelen i Colosseum, krigarkulturen osv. Det finns ett populärkulturellt syfte, att skapa en actionfilm som många vill betala för. Det är en blandning av verklighet och fiction, som vill underhålla. Filmen stämmer alltså inte helt med verkligheten. Commodus dödade till exempel inte sin far, kejsare Marcus Aurelius, som det påstås. Inslaget att det kunde uppstå maktstrider i Rom, även mellan familjemedlemmar, är dock i sig korrekt. Samtidigt kan det stämma att Commodus deltog i gladiatorspelen (Cassius Dio, Roman History, http://penelope.uchicago.edu/Thayer/E/Roman/Texts/Cassius_Dio/73*.html). Enligt den samtida grekiske historikern Herodian ska Commodus till slut ha strypts till döds av en gladiator kallad Narcissus, och inte som i filmen dödats under gladiatorspel. (Herodian 1.17, http://livius.org/sources/content/herodian-s-roman-history/herodian-1.17/) Russel Crows karaktär, Maximus, är också fiktiv, men uppenbarligen baserad på verkliga personer, så som Spartacus, som startade en slavrevolt mot Rom. Det stämmer också att slavar användes som gladiatorer i Rom. I filmen förför Commodus sin egen syster. Sådana rykten fanns det på riktigt om kejsare Caligula, men de verkar ha haft föga verklighetsförankring. (Aloys Winterling, Caligula, 2015, s. 3)

Det finns många fler exempel på liknande filmer, däribland 300 (2007) och Alexander (2004). Dylika filmer är onekligen nöjsamma att se, men den historiska betydelsen kan såklart ifrågasättas eftersom huvudsyftet inte är att informera utan underhålla och tjäna pengar. Gladiator spelade in närmare en halv miljard dollar när den gick upp på bioduken. Antika händelser tolkas på ett sätt som ger så mycket ”action” som möjligt. Därmed inte sagt att antiken helt missbrukas. Det kunde onekligen vara en mycket våldsam tid, inte minst i Rom med alla inbördeskrig, maktkamper och kejsarmord. Perioden var, i verkligheten, en mycket spännande sådan. Netflix har gjort en dramatiserad dokumentärserie – som jag sett och som ännu pågår – kallad ”Romarriket”. Den berättar om Rom utifrån riktiga källor. Dramatiserade scener varvas med kommentarer från historiker. Serien är händelserik, äventyrlig och dramatisk. Antiken kan faktiskt vara som klippt och skuren för att användas till just actionfilmer. Man kan möjligen säga att epoken i realiteten var så dramatisk att påhittade inslag i moderna filmer inte är nödvändiga för att locka biobesökare.

Även om Hollywood kan skriva om historien för sitt eget syfte, ska man inte underskatta den historiska effekten av filmer med realistiska inslag. Tiden som Gladiator utspelar sig i känner vi till tack vare källor som den samtida senatorn Cassius Dio, som ska ha författat ett 80-tal böcker om romersk historia. (Encyclopedia Britannica, https://www.britannica.com/biography/Dio-Cassius) Man kanske kan se dessa filmer som starkt kryddad historia. De bygger ofta på verkliga händelser, men överdrivs. Filmen 300, som baseras på Herodotos skildring av Slaget vid Thermopyle år 480 f.Kr, är ett annat exempel. Även den har historiska felaktigheter, men stämmer likaså med delar av vad vi känner till om samtiden. Till exempel skildras kvinnornas roll som relativt stark, vilket stämmer jämfört med andra grekiska stadsstater. Samtidigt kan den svart-vita bilden av själva slaget ifrågasättas. Iran kallade filmen för ”kulturell krigföring” när den släpptes, beroende på att den framställer perserna som ondskefulla. (Reuters, https://www.reuters.com/article/us-iran-film-300/iran-calls-hollywood-blockbuster-cultural-warfare-idUSL13725820070313)

Filmatiserade skildringar av antiken gynnas av modern teknik, som har förändrat möjligheten att rekonstruera historia. Tittarna får uppleva antiken på ett realistiskt sätt. Ett tydligt exempel är gladiatorspelen i Colosseum i Gladiator, som delvis gjorts med datoranimationer. Tekniken gör att sådant som storslagna byggnader och massiva arméer kan återskapas relativt billigt på digitalt sätt.

Den amerikanske historieprofessorn Harold Marcuse vid University of California definierar receptionshistoria som det sätt som ”deltagare, observatörer och historiker och andra retrospektiva tolkar har försökt att förstå händelser, både när de utvecklades, och över tiden sedan dess, för att göra dessa händelser meningsfulla för sin nutid där de bodde och levde”. (Reception History: http://marcuse.faculty.history.ucsb.edu/receptionhist.htm#def) Filmer används för att återskapa antiken på ett för dagens människor meningsfullt sätt, och genom modern teknik kan upplevelsen bli storslagen. Filmerna ska väcka intresse och spänning hos tittare, men oavsett filmskaparens syfte kan de också lära ut historia. Det behöver inte handla om actionfilmer, utan kan också, som jag nämner längre upp, handla om mer seriösa dokumentärserier som vill sprida kunskap om antiken.

Att hitta mer allvarliga receptionshistoriska exempel på antiken är svårare, åtminstone i Sverige. Antiken är ingen vanlig referenspunkt i politisk eller kommersiell reklam. Jag tror det kan finnas en viss rädsla eller fientlighet till antika ideal. Det tydligt manliga och krigiska rimmar illa med dagens jämställdhet och feminism. Det är inte politiskt korrekt att hänvisa till antiken. Däremot passar den bra när Hollywood vill tjäna pengar. Det som händer i sådana filmer är trots allt spännande aktion. Våld, maktspel och sex lockar människor i alla tider. Antiken är ett smart sätt att utnyttja sådant utan att nödvändigtvis ta ställning. Det blir en fantasifylld hedonistisk exploatering för den moderna människan. Men antiken passar inte lika bra i alla sammanhang. Att posera som romersk gladiator på en politisk affisch, är det nog ingen svensk politiker som idag skulle göra. När det gäller svenska byggnadsverk är romersk eller grekisk arkitektur inte heller så vanligt längre. Numera uppförs ofta byggnader utifrån postmodern stil, helt utan kopplingar till antiken. På våra torg placeras knappast manliga statyer skapade utifrån antika grekiska kroppsideal, utan snarare abstrakt modern konst. Samtidigt ska man komma ihåg att antik arkitektur länge varit dominerande i Väst. Exempelvis är statliga amerikanska byggnader, däribland Kapitolium och Vita huset, starkt influerade av romersk byggnadskonst. New Yorks stadshus är nästan en kopia av Pantheon i Rom.

På vissa sätt fortsätter antiken att fascinera i dagens kultur, men på andra sätt är den mindre populär. Västvärlden är betydligt fredligare, åtminstone inbördes, än den tidigare har varit. Genom storslagna filmer om antiken kan den krigiska sidan få leva ut igen, men utan blodspilla.

Lämna ett svar