Jur kand Richard Langéen

En blogg om juridik, politik och historia

Foto: Magnus Bäck/Public domain

Bildningen i Sverige under 1800- och 1900-talet

Från en tenta jag skrev i idéhistoria.

Bildning och utbildning i Sverige har en väldigt bred bakgrund. Dels kan man tala om den vanliga skolutbildningen från grundskola eller folkskola till högre utbildning som universitet och högskolor. Dels kan man tala om den frivilliga folkbildningen, som kan knytas till bland annat folkrörelserna.

1842 brukar ses som en milstolpe i svensk skolundervisning. Det var då som folkskolan infördes och blev obligatorisk för alla barn. Det innebar att varje socken skulle ha en skola och en lärare. Svenskarna var dock inte helt obildade innan dess. Enligt David Wästerfors, universitetslektor i sociologi, har skolreformen ibland utmålats som en övergång från ett oförståndigt mörker till ett bildat ljus. Men det är en överdrift. Han påpekar att folkskolan kom till under ett dramatiskt århundrade med stor befolkningsökning. Det ledde till ett jordbruksproletariat, som sågs som en potentiell fara för ordningen i landet. Syftet med folkskolan var inte bara att bilda, utan också, som han uttrycker det, ”kontrollera denna växande befolkning för att undvika uppror eller oroligheter”. (Populär Historia, David Wästerfors, https://popularhistoria.se/samhalle/utbildning/skolstart-den-svenska-folkskolans-historia, läst 2019-05-28) De flesta vuxna var läskunniga redan innan folkskolan infördes, vilket går att se av husförhörslängderna. Sedan slutet av 1600-talet hade nämligen kyrkan utbildat svenskarna genom sin hemundervisning. Denna grundade sig på reformationen och lutheranismen, som anser att alla människor själva ska kunna läsa och förstå Guds ord. Därmed blev det något av en plikt att lära sig läsa. Folkets bibelkunskaper och läskunnighet kontrollerades sedan genom kyrkans årliga husförhör.

När folkskolereformen skulle införas uppstod en debatt med skiftande argument. Alla var nämligen inte överens om att utbildning var något bra, vilket delvis speglar samtidens tänkesätt. Erik Gustaf Geijer menade till exempel att vissa grupper i samhället inte behövde utbilda sig. Han hyllade i stället bonden, vilket syns i dikten Odalbonden: ”De lärde, de rike de bråka sitt vett, Att röna vars rätt som är god. Mig ren är den rätt, som man värvt med sin svett.” (Litteraturbanken, Odalbonden, https://litteraturbanken.se/skolan/poesi-forfattare-erik-gustaf-geijer-odalbonden/, läst 2019-05-29) Denna uppfattning kunde också delas av bönder själva, som ansåg att deras barn behövdes hemma på gården. Esaias Tegnér menade att kunskap rentav kunde vara farlig om den ledde till så kallad halvbildning. Han varnade för risken att bönderna inte skulle kunna ta till sig kunskapen, fastna i ett gagnlöst mellanting mellan högre och lägre klass, och därmed kasta bort det yrke som de faktiskt var duktiga på. På andra sidan fanns dock argument om att utbildning var både nödvändig och nyttig. Redan på 1800-talet kom idéer om att skolan skulle användas för att motverka klasskillnader. Frängsmyr säger att det fanns en tanke om att utbildningen skulle fungera som en ”stabiliserande faktor i samhället”, vilket påminner om det Wästerfors skriver om att man ville stilla befolkningen. (Svensk idéhistoria – Del II, s. 78) Folkskolestadgan från 1842 skulle genomföras på fem år, men det lyckades inte myndigheterna med och processen tog lång tid. Enligt Frängsmyr var folkskolan inte ens enhetlig vid sekelskiftet. Men även om processen gick långsamt, fick folkskolan stor betydelse på längre sikt. Och reformen sade, åtminstone som princip, att alla barn i landet skulle ha rätt till samma utbildning. Det fanns alltså en jämlikhetstanke långt innan folkhemmet. 1894 knöts folkskolan samman med dåtidens så kallade läroverk. Tre år på folkskolan blev inträdeskrav för läroverken. Detta parallella system fortsatte till grundskolereformen 1962, då riksdagen beslutade om en nioårig obligatorisk grundskola som delades in i låg-, mellan- och högstadiet.

Under 1800-talet uppstod också ett bildnings- och forskningsideal på universiteten. Forskningen fick ett verkligt genomslag. Forskaren skulle även undervisa studenterna, som i sin tur skulle bilda och förkovra sig som individer. Universitetens utveckling har sedan fortsatt. Efter andra världskriget fick forskningen ännu större betydelse. ”Kunskapssamhället”, som Jenny Eklöf uttrycker det i sin föreläsning om forskningspolitik, hade nått en ny nivå. Samhället blev beroende av forskningen, och vice versa. Man bedrev en aktiv forskningspolitik som man menade skulle gagna samhället. 1977 genomfördes 1900-talet största förändring för högre utbildning. Den innebar bland annat att fler skulle få ta del av utbildningen och det infördes en ny kvalitetskontroll. Forskningen skulle vara relevant. Därmed uppstod frågan om en balansgång mellan oberoende forskning och politiskt styrd forskning. Man stärkte också principerna om vad adekvat vetenskap skulle vara. Dessa förändringar gjorde att kunskap än mer kom att utgöra grunden för världsbilden i samhället. Under den borgerliga regeringen på 1990-talet ökade trycket på att studenterna verkligen tog examen. Pengar som universitet fick kopplades således till hur elever presterade. Utbildning har också på senare år blivit alltmer globaliserad och teknikinriktad, inte minst på grund av internet, som saknar gränser.

En annan förändring på universiteten under slutet av 1900-talet var inflytandet från postmodernistiska idéer. Postmodernismen förkastar upplysningens idéer om objektiva sanningar och talar i stället om subjektiva, relativa sådana. Framför allt har feministiska idéer och genusteorier fått stort inflytande. De kom med ett nytt synsätt på historien och samhällsutvecklingen, enligt Frängsmyr, som menar att genusforskningen har varit ”mycket drivande och expansiv”. (Svensk idéhistoria – Del II, s. 387) Genusperspektivet förekommer numera i så gått som alla discipliner och fakulteter, och påverkar även kurser utan direkt koppling till ämnet. Går man in på 2000-talet, kan man se hur samma idéer genomsyrar politiken. Sverige har numera en regering som kallar sig för ”världens första feministiska regering”. (Regeringen, https://www.regeringen.se/regeringens-politik/feministisk-regering/, läst 2019-05-30) Detta växande inflytande har också tagit sig in i den bredare samhällsdebatten. Genus rentav ”tar över svenska universitet” och är politiskt styrd, hävdade Ivar Arpi i en stor granskning 2017. (SvD, ”Genusvetenskapen tar över svenska universitet”, https://www.svd.se/genusvetenskapen-tar-over-svenska-universitet, läst 2019-05-30)

Men all utbildning har alltså inte varit organiserad av myndigheter, och för att beskriva denna mer folkliga form av bildning, som varit minst lika viktig för samhällsutvecklingen, behöver jag återvända till 1800-talet. Det var nämligen då som folkbildningen uppstod. Folkbildning är ett brett begrepp men enligt Frängsmyr handlar det i grunden om två idéströmningar, som ofta verkade tillsammans. Dels folkrörelserna, dels kulturradikala föreningar vid universiteten. Man kan säga att olika grupper i samhället själva hade börjat inse fördelen med att bilda sig. Folkbildningen i Sverige beskrivs som något av ett ”unikt fenomen”. (Svensk idéhistoria – Del II, s. 147) Den kunde ta sig uttryck genom bland annat sockenbibliotek, folkrörelser, studieförbund och studiecirklar, arbetarförbund som utbildade arbetare m.m. 1868 kom den första folkhögskolan i Sverige. Folkhögskolan skulle komma att ha nära samröre med de framväxande folkrörelserna. Den uppstod på landsbygden och blev viktig för att bilda människorna som bodde där. Enligt Frängsmyr var det genom folkhögskolorna som landsbygdens ungdomar fick sin ”medborgerliga insikt” i samhället. (Svensk idéhistoria – Del II, s. 147) Folkbildning kan också översättas till en sorts frivillig vuxenutbildning, och det var just denna betydelse som begreppet fick under slutet av 1800-talet.

De stora folkrörelser som uppstod på 1800-talet är svåra att överskatta. De viktigaste formationerna var nykterhetsrörelsen, väckelserörelsen och arbetarrörelsen. Under århundradet hade svenskarna börjat konsumera stora mängder brännvin, något som fick en destruktiv inverkan på samhället. Därav uppstod nykterhetsrörelsen, som upplyste människor om faran med alkohol och hjälpte dem därifrån. Ett nyktert folk är onekligen mer mottagligt för bildning än ett onyktert. Gruppen var djupt förankrad i väckelserörelsen, som kan beskrivas som allmänhetens egna religiösa uppvaknande. Genom väckelserörelsen skapades fristående samfund, så som pingströrelsen. Man studerade bibeln och kallades för ”läsare”. Under 1800-talet uppstod också icke-religiösa bildningscirklar. Skråväsendet hade upphört 1846 vilket skapade ett bildningsbehov både hos arbetare och medelklass. På detta sätt formades en betydande föreningsrörelse i landet. Föreningsrörelsen fortsatte robust under 1900-talet och existerar än idag, inte minst genom idrottsrörelsen (som också påverkat samhället genom att vara hälsobringande och främja meningsfullhet).

Folkrörelserna var en stark folklig strömning som förändrade både samhälle och idéer. Folket organiserade och utbildade sig, vilket enligt Frängsmyr även skapade oro bland myndigheterna. Ju mer medvetna folk blev, ju fler krav ställde de. Ju mer politiska rörelserna blev, ju farligare blev deras röster. Detta gällde inte minst arbetarna. Arbetarrörelsen sammanfogade landets arbetare och gjorde dem medvetna om de krav som behövde ställas i ett alltmer industrialiserat och urbaniserat Sverige. Att exploatera arbetare var kanske tillfälligt gynnsamt för de som ägde produktionen, men i längden var det ohållbart för samhället. Därmed såddes frön till tanken att arbetare och arbetsgivare behöver samverka, något som långt senare på 1930-talet skulle leda fram till Saltsjöbadsavtalet. Arbetarrörelsen krävde allmän och lika rösträtt, vilket i sin tur främjade bildandet av kvinnorörelsen. Människor fick ett annat tänkesätt. Enligt Frängsmyr ”bildade kunskapen en grundval för hur man uppfattade världen”. (Svensk idéhistoria – Del II, s. 148) Arbetarrörelsen frambringade dels fackföreningarna, som 1898 bildade Landsorganisationen, LO, dels den politiska grenen med partier som Socialdemokraterna, grundat 1889. Båda dessa organisationer är tongivande än idag, vilket säger en del om hur starkt förankrade de var i folkmassorna. Till viss del tog folkets intressen över landet genom politiska partier och arbetarrörelser. De förändrande i grunden idén om vad Sverige skulle vara och hur det skulle styras. Här kan dock tilläggas att det idag finns kritik mot politikerna som en ny sorts adel, ”den härskande klassen”, med vilket hävdas att de skulle ha förlorat sin folkliga förankring. (bland annat i Bengt Ericsons ”Den härskande klassen : en bok om Sveriges politiska elit”, https://akademibokhandeln.se/bok/den-harskande-klassen-en-bok-om-sveriges-politiska-elit/9789174615562/) Men det som skedde under 1800-talet och början av 1900-talet var en form av kunskapsmässig revolution, som gick hand i hand med demokratiseringen. Tidigare världsbild, som formats av kyrkan och religion, ersattes av vetenskap, humanism och samtida ideologier. Med detta kom genomtänkta krav från arbetare, kvinnor och individer. Det blev aldrig någon revolution som i Ryssland, utan politikerna lyssnade till folket och införde viktiga reformer som allmän rösträtt 1919. Med andra ord har svenskarna bildats både genom traditionella skolor och universitet, och genom sin egen driftighet och folkbildning.

Richard Langéen • 6 jul-2019


Tidigare artikel

Nyare artikel

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *