Detta är från en tenta jag skrev i idéhistoria.
Det skedde överlag en försvagning av kvinnans position under medeltiden. Enligt Niklas Olaison existerade det inte någon större idéutveckling alls gällande kön och sexualitet under 1000 år, mellan år 400-1400. Kvinnan förknippades med det kroppsliga, något kristendomen bidrog till, och kunde ofta ”demoniseras”. (Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, s. 55) Enligt den aristoteliska medicinen, som anammades på medeltiden, var kvinnor kallare och därmed undernärda i överkropp och huvud, varför de också kunde anses vara mer svagsinta. Det fanns också ett kristet synsätt om att kvinnan skulle vara underställd mannen på grund av Evas synd i Bibeln. Detta var dock ingen totalt genomgripande uppfattning, utan det fanns även de som såg det som ”ovärdigt förtal” att ge sig på kvinnor. (Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, s. 52) Stegvis kom dock progressiva förändringar som i sin tur banade väg för allt mer kvinnligt inflytande, om än i långsam fart. Redan under senmedeltiden fanns röster som den franska filosofen Christine de Pisan. Under renässansen kom både män och kvinnor som talade för kvinnan och lyfte fram hennes goda förmågor. Enligt Bosse Holmqvist deltog kvinnor själva i diskussionen ”under hela perioden”. (Från Sapfo till Cyborg, s. 69) Det ska ha funnits kvinnor i så gott som alla europeiska länder som både debatterade filosofi, litteratur och religion samt även publicerade egna verk i dessa ämnen. Kvinnorna letade i såväl antika källor som i Bibeln för att hitta kvinnliga förebilder och argument som de kunde använda för att sabla ned misogyna uppfattningar. De gick också till motangrepp mot filosofiska storheter som de ansåg ha felaktiga åsikter om kvinnan, däribland Aristoteles.
Men även om det fanns kvinnor som berörde kvinnans ställning så hade de svårare att göra sin röst hörd. De var såklart inte heller lika många som de utbildade männen. Man måste ta i beaktande att det krävs bildning för att förstå och sätta sig in i komplexa frågor, och för att kunna föra fram dem i skrift. På den här tiden fanns det knappast grundskolor som idag där alla lärde sig läsa och skriva. Utbildning var vanligare bland män, som därmed hade andra intellektuella verktyg till sitt förfogande. Bland kvinnorna var det framför allt sådana som var högt uppsatta i samhället, exempelvis drottningar och grevinnor, som kunde införskaffa den utbildning som behövdes.
Men det fanns sätt även för mindre välbemedlade kvinnor att kringgå de hinder som existerade gällande utbildning. Det vanliga på den här tiden var att människor levde livet genom äktenskap. Flickor kunde giftas bort tidigt. Alternativet till äktenskap var att gå i kloster. Där kunde flickor även skaffa sig utbildning och lära sig läsa och skriva. Att bli nunna kunde alltså fungera som ett frivilligt alternativ för de som ville leva utanför äktenskap och allt vad det innebar. Det var också ett sätt att undvika graviditet. I klostren kunde kvinnor göra sig självständiga och bli oberoende av männen. Men flickor kunde också placeras där av ekonomiska skäl; att hemgiften var för dyr för familjen att betala. Det är intressant att kristendomen, som går att kritisera för sin kvinnosyn, även var som en tillflyktsort för kvinnor. I samband med reformationen hände det dock att protestantiska länder, så som England, stängde klostren och att kvinnor återigen utestängdes från utbildning.
Kvinnan kom även till uttryck i den höviska litteraturen, närmare bestämt i den höviska kärleken, som skedde på kvinnans villkor. Detta var ett resultat av att kvinnor fick mer makt när männen till exempel var på korståg. Historierna kretsar kring en kärleksrelation mellan en man och en gift kvinna. Relationen fullbordas aldrig uttryckligen, men implicit. En kvinna kunde även stärkas av att hon blev änka. Kvinnor levde nämligen ofta betydligt längre än män, och då var det hon som fick ärva mannens tillgångar och inflytande. Det kunde gälla så väl hans verksamhet som konstnärliga eller intellektuella traditioner inom familjen. Av vissa sågs dock detta om onaturligt.
Enligt Holmqvist dominerade ”misogyna uppfattningar” om kvinnan under medeltiden. (Från Sapfo till Cyborg, s. 59) Dock fick de alltså mothugg av samtida personer, både män och kvinnor. En av dem under senmedeltiden som jag finner mest intressant är Christine de Pisan. Hon hade ett religionsfilosofiskt sätt att angripa den rådande kvinnosynen. Hon levde mellan 1364-1430 men kunde redan då, efter att hon blivit just änka, försörja sig som författare. Holmqvist menar att Pisan rentav ”med rätta kan betecknas som feminist”. (Från Sapfo till Cyborg, s. 54) Syftet med hennes mest kända verk, Kvinnostaden, var nämligen att systematiskt bemöta rådande misogyna uppfattningar. Hon gick till direkt motangrepp mot vissa mäns kvinnofientliga synsätt, och lade bland annat fram argument för att det egentligen är männen som orsakat många av de problem som kvinnor anklagas för. Hon var dock ingen likhetsfeminist som helt utraderade biologiska skillnader. Hon var religiös och använde kristendomen som språngbräda för sina argument, vilket är det snillrika. I Kvinnostaden går hon i argumentation med Gud och använder honom för att försvara kvinnan. Bland annat påpekar hon för Gud att det är han som har skapat kvinnan, och givit henne alla hennes egenskaper, och hur skulle hans, Guds skapelse kunna vara ett misstag?
På 1600-talet, alltså i renässansens slutskede, stärktes kvinnors röster ytterligare. De blev fler. Under denna period fanns det kvinnliga regenter och särskilt då blev kvinnors positiva egenskaper en del av den intellektuella diskussionen. De kvinnliga regenternas inflytande påverkade alltså innehållet i det intellektuella samtalet. Detta mötte dock på motstånd från de som såg kvinnlig makt som något onaturligt och farligt. Men överlag fick kvinnan ett större och större utrymme i det offentliga. Detta gäller dock inte majoriteten av kvinnor. Holmqvist påpekar att kvinnor överlag inte upplevde någon renässans. Men, klargör han, det gjorde inte heller ”den stora majoriteten män”. (Från Sapfo till Cyborg, s. 74) Man får nämligen inte glömma att livet på den här tiden ofta kunde vara oerhört tufft och fattigt både för män och kvinnor. Välfärdssamhället, det som vi lever så bekvämt i nu för tiden, är en mycket sen företeelse i världshistorien. Medeltida kvinnor hade dock ännu sämre förutsättningar och var mer styrda av äktenskapet och familjesituationen. Denna roll var också något som förespråkades av både katolicism och protestantism. De skulle vara mor, maka etc. Det var bara ett kön som kunde föda barn, och att skaffa många barn ansågs inte sällan nödvändigt. Sjukdomar, pesten och andra besvär i samhället gjorde att många dog i tidig ålder. Det fanns såklart ingen sjukvård som idag. Samtidigt kunde kvinnor aktivt stängas ute från utbildning och yrken.
Under 1600-talet uppstod en annan företeelse där kvinnor kunde hitta intellektuell tillfredsställelse: salongsväsendet. Holmqvist jämför dessa salonger med akademier och så kallade lärda sällskap, där bland annat vetenskap diskuterades. Men även här var det framför allt kvinnor av högra rand, adliga kvinnor, som i praktiken deltog i det bildade umgänget. Det var dock ingen lätt match för kvinnor att medverka i offentligheten. Deras närvaro skulle noga motiveras. I regel var det alltså familjen som kvinnan skulle sköta. Hon kunde även vara verksam i annat praktiskt som jordbruk och handel, samt tillverkning textilier (åtminstone så länge detta inte specialiserades och krävde utbildning). Särskilt under perioder med social och religiös oro ska kvinnor ha fått chans att kliva fram, till exempel under reformationen, men sedan ska situationen ha återgått till den gamla.
Under 1600-talet framträdde också kvinnliga filosofer, så som den engelska grevinnan Anne Conway. Hon gav ut ett helt filosofiskt verk om Gud, själen och materien. Conway, som räknas till de så kallade Cambridgeplatonikerna, var en stark kritiker av den mekaniska naturfilosofin och menade att alla ting har en själ. Ingenting är dött utan naturen är en levande kropp. Kropp och själ går samman. Hon var religiös och menade att man inte kan skilja på filosofi och religion; de hör ihop. Hennes idéer är metafysiska och hon framhäver att den materiella världen är uppbyggd av så kallade monader, som kan liknas vid små byggstenar. Men den fysiska världen är inte den sanna verkligheten. Likt Platon talar hon om en annan reell verklighet. Den består av Gud, menar hon, och han skiljer sig därmed från människan eftersom han inte är uppbyggd av monader. Dock kan människan nå närmare Gud genom sin själ. Hon motsatte sig också en hierarkisk indelning inom kyrkan och menade att ingen människa är av naturen undergiven andra. Conways filosofi ska bland annat ha inspirerat den tyske filosofen Gottfried Wilhelm von Leibniz monadlära.
Överlag kan man ändå säga att det sker en utveckling för kvinnor, särskilt under senmedeltiden och renässansen, där kvinnliga röster träder fram. Dock verkar utvecklingen ha varit svajig, med misogyna uppfattningar ofta närvarande under ytan. Häxhammaren från 1487, som var en handbok i hur man undersöker häxeri, exemplifierar en period när synen kunde vara som allra värst. I den finns ”ingen hejd på kvinnans ondska”, som Holmqvist uttrycker det. (Från Sapfo till Cyborg, s. 62) Men jämför man med antiken, tycker jag skillnaden är påtaglig. Kvinnan blev nu trots allt, både direkt och indirekt, en del av kulturen och det intellektuella samtalet. Nu kan man läsa djupa filosofiska och litterära texter av kvinnor som Anne Conway och Christine de Pisan som på riktigt blev del av idéutvecklingen.
