Seminarieinlägg jag skrev i idéhistoria om skillnader i de utvecklingsidéer som John Stuart Mill, Karl Marx och Peter Kropotkin presenterade på 1800-talet.

John Stuart Mill förespråkar i princip fullständig yttrandefrihet. Han menar bland annat att förbjudna tankar mycket väl kan vara sanna, och att så inte sällan varit fallet. Därmed måste alla idéer vara tillåtna. Han menar också att människor avskräcks från att tänka själva om det sker ett ”obegränsat tadel från den härskande meningens sida”. I det tredje kapitlet i ”Om friheten” skriver han om individens betydelse och människans rätt att också handla efter sina åsikter. Det är bland annat här som han definierar den så kallade skadeprincipen, rätten att använda sina åsikter och ”tillämpa dem i levnadsförhållanden, utan vare sig fysiskt eller moraliskt hinder från hans medmänniskors sida, så länge risken och faran endast kan drabba honom själv”. Alltså, en människa ska inte bara få tänka och uttrycka sig fritt, utan även begå handlingar fritt, så länge han inte skadar någon annan än sig själv. Mill menar dock att det ska gå att bestraffa sådant tal som uppmanar till brottslig handling, så som uppvigling av en ”uppretad folkhop” som försöker stjäla från en spannmålshandlare, vilket är det samtida exempel han ger. John Stuart Mills idéer torde alltså stå i rak motsats till de andra texterna, som är kommunistiska, och som vill avskaffa den privata äganderätten, vilket skadar andra än den egna personen. Mill jämställer individualitet med utveckling och menar att det bara är ”individualitetens odling” som kan skapa välutvecklade människor. Utveckling för individen gynnar alla, menar han. ”I samma mån som individualiteten utvecklas, får var och en större värde för sig själv, och är därigenom i stånd att bliva av större värde för andra.” Han fokuserar alltså på individen, medan kommunismen, som vi ska se, snarare fokuserar på kollektivet, gruppen och kampen mellan grupper.

I ”Det kommunistiska manifestet” menar Marx och Engels att de kommit på hur historien fungerar. Baserat på Hegels idéer har de tagit fram en egen form av dialektik, eller historisk materialism, som det kallas. De hävdar att det är materiella företeelser, inte personers eller gruppers handlingar eller idéer, som för utvecklingen och världen framåt. Historien är i stället en kamp, en rad motsättningar, om det materiella tillståndet och arbetet:

Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp. Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp, som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång.

På detta sätt trodde de sig kunna förutse framtiden.

De hävdar att arbetaren skulle få det så dåligt, att ”bourgeoisin måste nära honom i stället för att näras av honom”. Med andra ord skulle arbetarna resa sig och störta kapitalismen. Detta var oundvikligt, menar Marx och Engels. ”Den producerar framför allt sin egen dödgrävare. Dess undergång och proletariatets seger är lika oundvikliga”, lyder den sista meningen i kapitlet.

Det är svårt att dela deras slutsatser, eftersom historiens facit motbevisar dem. Genom sociala reformer skapades det i stället en form av balans, en samverkan, mellan de som äger produktionen och de som arbetar, och alla har blivit rikare. Globaliseringen, och de nyliberala regelverk som införts internationellt, har visserligen under senare decennier ökat klyftorna i Västvärlden igen. (Är globaliseringen hållbar?, http://nationalekonomi.se/sites/default/files/NEFfiler/46-5-ab.pdf) Detta är dock något politiker kan reglera. Historien handlar inte om klasskamp. Tvärtom har andra värden, så som religion, kultur, nationer etc., visat sig ha stor tyngd. Människor enades inte över gränserna som arbetare i världskrigen, utan som nationer.

Pjotr, eller Peter, Kropotkin var anarkokommunist, vilket innebär att han motsatte sig statlig övermakt för att genomföra de socialistiska idéerna. Samhället skulle i stället byggas underifrån. I ”Inbördes hjälp” tar han sig an de så kallade socialdarwinisterna, som menar att världen bygger på en tävlan mellan individer och nationer, och att det är den starkaste som vinner. Att försöka lyfta svaga grupper genom politiska beslut skulle snarare försvaga nationen, menade de. Kropotkin hävdar tvärtom att det är solidaritet och samarbete mellan individer och grupper som är drivkraften i evolutionen, både för djur och människor, alltså motsatsen till vad Charles Darwin säger i ”Om arternas ursprung”. Han menar, precis som bokens rubrik antyder, att det uppstår en naturlig inbördes solidaritet som driver evolutionen framåt. Han skriver till exempel:

Alla dessa föreningar, samfund, brödraskap, förbund, institut etc., som nu finns i tiotusental enbart i Europa och som var och en representerar en mängd frivilligt, anspråkslöst, oavlönat eller illa avlönat arbete – utgör de inte allesamman sidor av samma odödliga inbördes-hjälp-tendens? Under nära trehundra år förbjöd man människor att sluta sig samman till och med för litterära, konstnärliga och pedagogiska syften. Samfund kunde bildas enbart under statens eller kyrkans skydd eller i form av hemliga sällskap som frimureriet. Men nu när motståndet brutits växer de upp överallt, de finns inom alla former av mänsklig verksamhet, börjar fungera internationellt och bidrar utan tvivel i en omfattning som man ännu inte kan bedöma till att riva ner de murar som staten byggt upp mellan folken. Trots all avund som den kommersiella konkurrensen föder och trots allt hat som finns kvar i skuggorna från det förflutna växer känslan av solidaritet både mellan världens ledare och mellan arbetarmassorna, sedan även de kämpat sig till rätten till internationella kontakter; och när det gällt att förhindra ett europeiskt krig under de senaste tjugofem åren har denna känsla helt säkert spelat en betydande roll.

Detta skrev han alltså 1902. Hans ord rimmar dock ganska illa med vad som faktiskt skulle ske bara några år senare, 1914, då första världskriget bröt ut. Hela 1900-talet präglades rentav av konflikter. Så även idag. Naturligtvis hjälper människor och länder varandra, men till en viss gräns. Anarkister menar dock att staten ska upplösas och att människor ändå kommer hjälpa varandra, vilket är det som teorin om ”inbördes hjälp” bygger på. Kropotkin hävdar att det var ”staten” som höll tillbaka människor från att samarbeta, att de var på väg att ena sig genom ”tiotusentals” rörelser och att ”arbetarmassorna” hade en solidaritet över gränserna. Men folken samlade sig som sagt inte som arbetare i första världskriget, utan under sina nationella identiteter. Naturligtvis är samarbete en viktig del av samhället, om det sker av ömsesidighet och respekt för andra viktiga värden. Men människan är nog inte så osjälvisk som jag uppfattar att Kropotkin verkar tro. Modern vetenskap visar också att individselektion är den starkaste drivkraften inom evolutionen. (The group selection controversy, https://onlinelibrary.wiley.com/doi/full/10.1111/j.1420-9101.2009.01876.x)

När man studerar historia, ser man snarare att det är konflikter som präglar utvecklingen. Detta eftersom de tar aldrig slut. Solidaritet verkar vara en sekundär och mer sporadisk drivkraft. Dagens värld är knappast heller fri från konflikter. Den är visserligen, åtminstone för tillfället, mindre blodig än under till exempel världskrigen. Nietzsche drog den mindre gladlynta slutsatsen att ”Början på allt stort på jorden är noga och under lång tid dränkt i blod.” (Friedrich Nietzsche on the necessity of war, https://www.stephenhicks.org/2013/03/10/friedrich-nietzsche-on-the-necessity-of-war/)