Seminarieinlägg jag skrev i idéhistoria om Per Albin Hansson ”Folkhemstalet” från 1928 och paret Myrdahls ”Kris i befolkningsfrågan”.
Temat i Per Albin Hanssons tal är social jämlikhet. Det var det folkhemmet handlade om, och det var där det började ta form. Med begreppet, som egentligen myntades av statsvetaren Rudolf Kjellén, avsågs att Sverige skulle bli ett land, ett hem, för hela folket och inte bara för de privilegierade. Sverige skulle inte längre vara ett samhälle präglat av stora klasskillnader, eller som Per Albin Hansson själv uttrycker det i texten: ekonomiskt skulle det inte råda ”fåtalets diktatur”. Man ska komma ihåg att Sverige på denna tid såg väldigt annorlunda ut. Bara omkring tio år tidigare hade första världskriget avslutats, vilket även påverkade Sverige genom stränga matransoner, kravaller och oro för revolution. Inte förrän strax därefter infördes lika röst rösträtt, säkert mycket för att lugna massorna. Sverige var ingen välfärdsstat. I början av 1900-talet kan Sverige nog snarare kallas för ett fattigt och problemfyllt u-land, även om den industriella utvecklingen hade börjat ta fart på riktigt. Men en miljon svenskar flyttade ju utomlands, framför allt till Amerika, på grund av alla de sociala problem som fanns här. Och det är dessa problem som så tydligt präglar Per Albin Hanssons tal:
Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.
För inte ens hundra år sedan var alltså välfärdsstaten ännu inte verklighet. Saltsjöbadsavtalet låg tio år bort och fientligheterna mellan arbetsmarknadens partner fanns kvar. Per Albin Hansson förklarar hur låga arbetarnas löner var och påpekar att ”ändock ropas det från många håll på lönesänkningar och Svenska Arbetsgivareföreningen svänger lockoutklubban i syfte”. Det var alltså en tid av konflikter. Enligt den socialdemokratiske partiledaren fanns det extrema klyftor i landet, och dessa ville han jämna ut:
Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.
Man skulle kunna tolka detta som rent socialistiskt, men man skulle också kunna se talet som socialkonservativt. Han talar nämligen mycket om folket, och tycks vilja mildra klasskampen, inte eskalera den. Han ville skapa nya ekonomiska och kulturella värden – för hela folket. Tanken var att det svenska folket var det mest värdefulla som fanns, och därför skulle man ta hand om det på bästa möjliga sätt. Så hade man inte tänkt innan, varför många hade lämnat landet. Han fortsätter:
Inom den socialistiskt skolade delen av arbetarklassen är det en ganska allmän mening, att det nya och bättre samhället säkrast och bäst reses under fredlig utveckling. Vi betrakta arbetet som den förnämsta källan till rikedom och kultur. Vi se i det ostörda värdeskapandet en av de viktigaste betingelserna för allmänt väl och enskildas bästa. Under senare år har man även bland arbetarna börjat fundera över om icke förhållandet på arbetsmarknaden skulle kunna nöjaktigt regleras på ett bättre sätt än genom öppna förödande strider…Vilja vi leva måste vi skapa nyttigheter och värden och ju större tillgången på dessa äro desto rikare kan livet bli. Men det skall skapas för folket, icke för några privilegierade.
”Kris i befolkningsfrågan” är den bok, som jag förstår det, vilken mer än någon annan format det moderna Sverige under 1900-talet och som lade grunden för välfärdsstaten. Den följer i samma fotspår som Per Albin Hanssons tal och det var efter dessa idéer som socialdemokratiska regeringar på allvar skulle införa en rad genomgripande sociala reformer i landet. Paret Myrdal lyfter fram att Sverige led av en allvarlig befolkningskris med låg nativitet, som i sin tur skulle leda till en låg produktivitet för landet. Problemet berodde bland annat på att familjer inte fick tillräckligt med socialt stöd från staten. De kallar familjen för samhällets ”urcell”, men den tidigare ”patriarkala” familjen skulle omkullkastas och kvinnan skulle också arbeta. Att ha kvinnan i hemmet var nämligen inte längre ändamålsenligt. Den moderna familjen såg annorlunda ut jämfört med äldre samhällen och ”än orimligare blir det i takt med att det övriga hemarbetet rationaliseras och minskar”, som författarna uttrycker det på sida 303. Tider förändras alltså och samhället måste hänga med i denna utveckling, var uppenbarligen tanken. Att kvinnan skulle ”ägna sin dag åt hemmet för att där valla ett eller två barn” ansågs inte längre vara rimligt, påpekar de. Barnen skulle i stället lämnas över till det allmänna, till pedagogiska institutioner, eftersom det var mer ekonomiskt gynnsamt för samhället. Då skulle barnen ”mindre ’vara i vägen'”, och särskilt viktig var denna reform för kvinnor i städerna:
Inom denna nya familj skall – liksom i den gamla patriarkaliska – hustrun stå vid mannens sida såsom kamrat även i det produktiva arbetet, och barnens rätt till en för deras framtida liv ändamålsenligt fostrande existens skall ånyo vara tryggad. Under arbetstiden, de sju-åtta timmarna mittpå dagen, skall i anpassning till det industrialiserade samhällets vidgade arbetsfördelning familjen vara splittrad: de vuxna arbetande människorna måste vara på sina arbetsplatser; barnen leka, äta, sova och gå i skola på sitt håll.
Bostäderna skulle också bli fler och större. De skulle komma alla till del. Detta var avgörande. Länge hade svenskarna levt trångt och under dåliga förhållanden. Utan egna bostäder kunde människor inte växa som individer eller familjer. Dessutom var det fysiskt och psykiskt skadligt.
Överhuvudtaget bör man vid diskussionen av bostadsnöden i högre grad än tidigare skett beakta de psykiska och moraliska verkningarna av trångboddheten och ej blott de fysiologiska… För psykiskt labila barn betyder trångboddhet regelbundet en väsentlig fara. För det stora flertalet barn betyder den lika regelbundet om inte en uppenbar hälsofara så åtminstone en onaturlig, psykiskt och moraliskt snedvridande uppväxtmiljö.
Det finns alltså likheter med Per Albin Hanssons tal, en social och bred jämlikhetstanke. Både S-partiledaren och paret Myrdal såg på Sverige som en helhet, kan man säga. Det moderna Sverige, folkhemmet, skulle byggas och alla skulle få det bättre. Samhället som enhet skulle resa sig, växa sig starkt och förberedas för att möta framtiden. Och för detta krävdes att folket tilldelades bättre och annorlunda levnadsförhållanden. Fast jämlikhetstanken var inte total. Socialpolitikens ”direkta uppgift” skulle nämligen också vara, menar paret Myrdal, att ”framskapa ett bättre människomaterial”, vilket bara det är en mening som avslöjar ett helt annat tänkesätt än vad vi har idag. Författarna talar om rashygien och förespråkar sterilisering, helst frivillig sådan. Någon allomfattande jämlikhetstanke mellan högre och lägre ”människomaterial” var det således inte tal om. I stället skulle bristfälliga människor i möjligaste mån hållas utanför den växande samhällskroppen. Men man höll det ändå på en individnivå, och författarna påpekar att ”Ingen socialgrupp äger den enhetlighet, den biologiska över- eller undervärdighet, som man ibland i sitt folkförbättringsnit velat antaga.”
