Ytterligare text från en hemtenta. Handlar alltså om Platons filosofiska system.

Det allra mest centrala i Platons filosofiska system är hans uppfattning att det finns olika verkligheter, den som vi ser, sinnevärlden, men också en abstrakt verklighet, idévärlden, som existerar bortom tid och rum. Det är den senare som är den äkta verkligheten, enligt Platon. Sinnevärlden är endast skuggor av den senare, en skuggbild. Det är detta som Platon menar med sin kända allegoriska grottliknelse. Vi människor sitter som i en grotta och tittar på skuggor av den riktiga värld som finns bakom oss. Solen, som skapar skuggorna på grottväggen, symboliserar idévärlden, den riktiga världen, som skulle blända många som tittade på den. Men det går att upptäcka idévärlden, menar Platon, genom filosofi och vetenskap. Det som ligger bortom ”skuggorna” är enligt honom förnuftets värld. Det som får oss att ta titta mot ”ljuset” är bland annat matematik och geometri eftersom dessa följer en viss regelbundenhet. Platon menar till exempel att den som löser ett geometriskt problem berikas med en otvetydig insikt, en sanning så klar att den tycks komma från en annan värld; idévärlden, som alltså enligt Platon är verklig.

Det exempel som ofta tas för att närmare förklara Platons idévärld, är en cirkel. I sinnevärlden finns det cirklar, men ingen som är perfekt. Den perfekta cirkeln finns bara i idévärlden. Den är perfekt rund, utan minsta lilla fel. Men detta gäller alltså alla ting. De finns perfekt avbildade i idévärlden, medan sinnevärlden består av mer eller mindre dåliga kopior av tingets sanna form eller idé. Det perfekta kan alltså bara existera som en abstraktion och kan aldrig vara materiellt, men vi kan förstå det perfekta tack vare vårt förnuft, menar Platon. Idéerna tillhör alltså en egen värld, och våra sinnen en annan. ”Idéerna är något vi ser med tankens öga”, som Ambjörnsson uttrycker det. (Människors undran, s. 105) Denna idé fick Platon troligen av pytagoréernas naturfilosofi, vars idévärld motsvarades av matematiken. Matematiken sågs som en högre stående och evig värld, likt Platons ideala värld. Matematiken följer ett regelverk där problem går att lösa, vilket ju kan ses som idealiskt. Sinnevärlden består däremot av brister och motsägelser, till exempel lögn och sanning.

Platon framför sina idéer i dialogform, där Sokrates dialog i Staten är den mest kända. Platons idealistiska tanke om en perfekt idévärld återspeglas i hans idéer om idealstaten. Även där var han ute efter det perfekta, det perfekta samhället. Men samhället i Staten är inget existerande samhälle, utan ett imaginärt sådant. Platons syn på samhället och människan, som beskrivs i Staten, tillhör också bland det mest centrala i hans idéer. Han talar där om människans och samhällets väsen.

Enligt Platon ska samhället byggas utifrån mänsklighetens behov, samtidigt som människans strävan ska vara rättrådighet. Makten och arbetet ska fördelas mellan olika människor. För att uppnå detta måste varje människa ha sin plats i samhället. Demokrati var inget Platon förespråkade. Han fastslog tvärtom att människor är olika och att samhället därmed måste delas in klasser: en näringsklass, en krigarklass och en styrande väktarklass av filosofer. Det var bara filosoferna som var lämpade att styra ett samhälle. Väktarna var alltså de som hade gått ur grottan och sett ljuset; upptäckt de sanna idéerna, för att använda hans egen grottliknelse. Även kvinnor kunde dock vara väktare. Enligt Platon finns det inga skillnader i intelligens mellan män och kvinnor. Tanken med att låta kvinnor vara väktare var också att kunna avla fram den bästa avkomman för framtida generationer filosofer. Man kan kalla Platons idealstat för en form av meritokrati. Mångsyssleri förkastade han. Han menade att alla människor har en dominerande fallenhet och att det är den som ska styra en människas roll i samhället. En fysiskt klen människa skulle inte vara lantbrukare. Den som uppnådde rättrådighet, skulle precis som en arbetare som var avsedd för ett visst yrke, till fullo leva upp till denna dygd genom att låta förnuftet styra och modet vakta. Statens rättrådighet bestod i att lyckas upprätthålla samhället enligt Platons ordning. För Platon var staten, helheten, det viktiga, och människan, individen, skulle underordnas denna. Därför behövdes den styrande väktarklassen, filosoferna, för att bevara ordningen. Denna klass skulle dock vara asketisk och avstå från materialism. Väktare fick till exempel inte äga mark, då detta skulle korrumpera klassen. De skulle leva återhållsamt. I stället för privat ägande så skulle allt ägas gemensamt. Väktare fick inte ha familj. Platon ville göra sig av med själviskheten och skapa en stat byggd på sammanhållning, något som i sin tur, enligt honom, skulle motverka konflikter. Därför skulle barn och föräldrar inte heller få känna till varandra; barnen skulle tas ifrån föräldrarna direkt efter födseln. Det var bättre att alla brydde sig om varandra, menade Platon, i stället för att en förälder brydde sig mer om sitt eget barn än andras. Staten skulle inte heller få förändras, eftersom en sådan förändring bara kunde leda till det sämre. Staten var ju redan ideal, en fulländad skapelse. Detta påminner starkt om till exempel kommunistiska idéer. Enligt Ambjörnsson har Platons idéer faktiskt legat till grund för just den ”utopistiska” traditionen, vilken återfinns i totalitära stater i modern tid, så som Sovjetunionen. (Människors undran, s. 218) Sådana diktaturer baseras också på det evigt ”ideala” och precis som i Platons idealstat, är det de påstått mest lämpade som styr.

Men Platons samhälle var som sagt inte taget ur verkligheten, det existerade aldrig på riktigt. Man kan kanske se dialogen i Staten som en form av abstrakt intellektuell respons på den demokrati som vuxit fram i Grekland och som hotade just de ideal som Platon ansåg var viktiga: behovet av ett beslutsfattande präglat av förnuft och skarpsinne, i motsats till den stora massans mer urlakade inflytande över samhället. Det är både dialogen i sig, argumentationen, samt idéerna om samhället och människan som gjort Staten så viktig för eftervärlden. Även om hans samhälle är imaginärt, förs tanken vidare hos den som läser dialogen. Enligt Ambjörnsson är Platons stat ett ”ideal att sträva efter”. (Människors undran, s. 218) Idealstaten finns inte på jorden, precis som hans idévärld inte är den verklighet som vi lever i. Men det är en strävan; det är en abstraktion som intellektuellt vill uppnå något större. Precis som alla människor inte kommer gå ut ur grottan och se ljuset, förnuftet, så kommer kanske inte heller idealstaten att bli verklighet – lika lite som alla människor kommer uppnå den rättrådighet som Platon pratar om. Men det är något att sträcka sig efter, något att försöka nå fram till. Idévärlden, abstraktionen, är det mest grundläggande i Platons filosofi.

Utmärkande för hans världsbild är också att allt hade en mening, ett syfte, det var inte slumpartat. I Platons andra tongivande dialog, Timaios, beskriver han till exempel hur världen skapats av Demiurgen, som förenklat betyder ”hantverkare” på grekiska. Det var Demiurgen som organiserade den kaosartade materian i kosmos. För att göra detta hade ”hantverkaren” olika verktyg, där det viktigaste var den geometriska proportionen. Platons värld är alltså en intellektuell skapelse av proportion och struktur. Även han uppfattade kosmos som ett klot, vars form han såg som den allra mest fulländade (vilket kanske förklarar varför, som jag skrev ovan, cirkeln ofta används för att beskriva Platons idévärld av perfekta former). Platons idévärld lyser igenom i Timaios. Demiurgens natur förklarar varför sinnevärlden inte är perfekt. Sinnevärlden består nämligen av materia, vilket begränsade Demiurgen i det denne skapade. Demiurgen kunde alltså, oavsett vilja, inte fullt ut följa den tänkta planen, ritningen, eftersom materian satte gränser.