Från en hemtenta jag skrev i idéhistoria.

Upplysningstiden var en idé- och kulturhistorisk epok under 1700-talet. Den föregicks av andra epoker och händelser, framför allt den så kallade vetenskapliga revolutionen på 1600-talet. Därför bör det kort nämnas något om denna omvälvning, som jag gick djupare in på i förra frågan. Den vetenskapliga revolutionen handlade inte om en fullödig vetenskap. Men man kan ändå säga att naturvetenskapen omdanades, med flera viktiga framsteg. Personer som Galileo Galilei och Isaac Newton förändrade sättet att se på världen. De rev ner den gamla världsbilden. Galilei var en av dem som fastslog att jorden snurrade runt solen och inte tvärtom, som man trott i 2000 år. Newton, onekligen en av historiens viktigaste matematiker och vetenskapsmän, presenterade mekaniken och gravitationen, grunden för den moderna fysiken. Det uppstod en världsbild av att det var naturlagar, inte Gud, som styrde. Detta bidrog till strömmen av nya idéer, det som skulle bli upplysningen. Man kan säga att människan även fick en ny syn på livet. Livet på jorden blev viktigt, inte bara livet efter döden. En annan bidragande orsak var reformationen och de förödande religionskrig som därpå följde i Europa. Detta fick tänkare att prioritera naturliga rättigheter, rättigheter som alla människor av naturen är givna, så som rätten till liv, privat egendom och religiös frihet. Utifrån detta uppkom det under upplysningen flera centrala idéer som format det västerländska samhället ända sedan dess: individuell frihet, kritik mot monarkin, delad politisk makt, tron på det mänskliga förnuftet och rationalismen. Detta senare, människans förnuft, var själva kärnan i upplysningen. Man skulle inte ta för givet det som överheten sade, utan tänka själva. Detta är väl en revolutionär tanke i sig, varför det kanske inte är så konstigt att den amerikanska och franska revolutionen vilade på just upplysningens idéer. Det var ur rationalismen som den deduktiva metoden uppstod, alltså att man drar slutsatser utifrån givna premisser. Detta förespråkades av den franske filosofen René Descartes, som kom på den kanske mest kända deduktiva utgångspunkten i historien: ”Jag tänker, alltså är jag.” (”Cogito ergo sum.”) Han tvivlade på allt, men det var en sak han inte kunde förneka när han kom på detta: att han tänkte. Förnuftet var, ansåg han, enda säkra sättet till kunskap.

Upplysningen var dock inte, precis som den vetenskapliga revolutionen inte var det, detsamma som ateism. Den kom betydligt senare, på 1800- och 1900-talet. Under upplysningen rådde snarare en kluven inställning till religion. En av de tidigaste, viktigaste och mest kända upplysningsfilosoferna var Voltaire. Bland hans idéer fanns en mycket stark kritik till kristendomen och han angrep den hårt. Voltaire ansåg att Bibeln bestod av motsägelser och påhittade historier. Flera upplysningstänkare var i stället anhängare av deismen, tron på att det någonstans finns en Gud som skapade världen och universum, men som inte längre påverkar händelsekedjan; en Gud som bara hade tryckt på startknappen. Rousseau och Voltaire är exempel på deister.

Även kring andra frågor fanns det, kanske inte oväntat, olika uppfattningar. Demokrati var ingen självklarhet. Voltaire var en av dem som förespråkade så kallad upplyst despotism. Han menade att vanliga människor var för okunniga för att styra. Detta kunde endast en upplyst monark göra – med hjälp av vägledning från filosofer. Han ville alltså se ett samhälle som styrdes av ett slags bildat envälde, likt Platons idealsamhälle med en styrande klass filosofer, väktare. Fredrik den store av Preussen var en upplyst despot som levde samtidig som Voltaire. Voltaire bjöds in att arbeta vid det preussiska hovet och de båda brevväxlade också med varandra. Voltaire var en av de mest frispråkiga och styvnackade tänkarna under upplysningstiden. Han landsförvisades senare till London under två år, en vistelse som inverkade på honom då han insåg att England var friare än hans eget hemland. Och ett friare samhälle var det han ville ha: mer tolerans, jämlikhet och tryckfrihet. Men friheten skulle alltså inte vara total, utan upplyst despoti skulle styra.

En annan viktigt tänkare var John Locke som även brukar ses som liberalismens fader. Han lade grunden för empirismen, att kunskap härrör från människans sinneserfarenheter. Empirismen är utgångspunkten i den vetenskapliga induktiva metoden, alltså att man utifrån upprepade observationer anser sig kunna dra fortsatta sannolika slutsatser. John Locke var också en dem av dem som formulerade det så kallade samhällskontraktet, vilket är en upplysningsidé om att makten utgår från ett kontrakt mellan folk och makthavare. Folket har rätt – medelst revolution om så krävs – att avsätta de styrande om dessa inte följer sin del av avtalet. Samhällskontraktet grundar sig i en annan upplysningstank, det mänskliga förnuftet. Eftersom varje individ har en egen förmåga att tänka och fatta beslut, behövs inget absolut överhuvud, som en monark. Tanken är också att det finns en gemensam vinning i att samarbeta, eftersom hänsyn tas till allas intressen. Samtidigt skall det motverka maktmissbruk. Även Rousseau förespråkade ett samhällsfördrag. Han menade att det aldrig är legitimt med en härskare, utan makten ska alltid utgå från folket, från ”allmänviljan”, och genom direktdemokrati. De upplysta despoterna skulle däremot vara influerade av upplysningen men samtidigt behålla makten själv. Den svenske kungen Gustav III var en annan sådan monark. Han såg själv som en fritänkare, men var inte sen att genom lagar inskränka oppositionella krafter.

Ytterligare en betydande filosof var Montesquieu, som låg bakom maktdelningsläran och som bland annat den amerikanska konstitutionen bygger på. Hans kloka tanke var att makt korrumperar och leder till maktmissbruk om den inte delas upp mellan skilda delar av staten, så som den verkställande, lagstiftande och dömande makten. USA bygger på en stark maktdelning, medan den i Sverige är betydligt svagare, bland annat då här inte finns någon författningsdomstol.

Tysken Immanuel Kant försökte förena det bästa från både rationalism och empirism. Han menade att båda behövs för att uppnå riktig kunskap. Enbart förnuftet säger inte så mycket om verkligheten, utan behöver sinnesupplevelser för att kunna dra slutsatser. Likaså är sinnesintryck inte särskilt meningsfulla om det inte finns något förnuft som kan tolka dem. Under denna tid fanns en sorts spänning mellan dessa båda filosofiska läror, och Kant utforskade dem. Han menade att förnuftet borde ”utvecklas så långt det är möjligt”, men varnade samtidigt för ”socialt, religiöst och politiskt kaos” om förnuftet gränslöst ifrågasätter och omdefinierar det som är samtida värdefullt i samhället. (Dorinda, The Enlightenment, s. 2) Kant skrev en intressant essä kallad ”Vad är upplysningen?”. Epoker kan ju namnges efter de ägt rum, men upplysningen fick sitt namn redan av rådande filosofer. De visste att de gjorde något speciellt. Där förklarar han (fritt översatt av mig):

Upplysning är människans uppstigning från sin självpåtagna omogenhet. Omogenhet är oförmågan att använda sin förståelse utan vägledning från någon annan. (Uppsala universitet, http://www2.idehist.uu.se/distans/ilmh/Ren/idehist-enlighten-kant02.htm, läst 2019-01-10)

Upplysningen präglades alltså av krav på frihet och jämlikhet. Men kritiska röster höjdes för att detta i praktiken inte omfattade kvinnor. En av de mest kända feministiska rösterna under denna tid var den brittiska filosofen Mary Wollstonecraft. Hennes reaktion på upplysningen var att även kvinnor var rationella och förnuftiga människor. Däremot fanns det missuppfattning om att så inte var fallet. Men detta var falska fördomar, menade hon, som kom av att kvinnor inte hade haft samma möjligheter att utbilda sig som män (dock var ju knappast heller majoriteten av män utbildade på denna tid). Kvinnorna blev uppfostrade både på ett antiintellektuellt sätt och på ett sätt som gjorde dem beroende av sina män. Det var dags för en intellektuell revolution även bland kvinnor, menade Wollstonecraft, och det skulle gynna inte bara dem själva utan världen, det skulle ”starta en stor spiralrörelse, där kvinnornas höjda bildningsnivå skulle leda till hela mänsklighetens utveckling mot all större fullkomning”. (Från Sapfo till Cyborg, s. 88). Vad jag förstår så är hennes ”Till försvar för kvinnans rättigheter”, där hon argumenterar kring det jag nämner ovan, en av den moderna feminismens viktigaste texter, en inspirationskällan som levde vidare. Även svenskan Hedvig Charlotta Nordenflycht stred för kvinnors rätt till frihet och utbildning, vilket enligt henne skulle gynna samhället. Båda argumenterade mot Rousseaus negativa kvinnosyn.

Upplysningen kunde spridas på olika sätt och olika platser. Den höjde sig i Västerlandet, men inte bara i Europa. Den amerikanska revolutionen har sin utgångspunkt i upplysningen. Idéerna syns tydligt i Thomas Paines pamflett ”Common Sense”, som spreds i stor omfattning i kolonierna. Den inverkade på resningen mot det brittiska imperiet. På ett enkelt, logiskt och förnuftigt sätt argumenterade Paine för varför kolonierna skulle resa sig mot Storbritannien. Argumenten är mycket övertygande och texten är skriven på ett revolutionärt sätt som alla människor kunde förstå. ”Common Sense” är ett tydligt exempel både på hur upplysningens idéer kunde spridas och hur de kunde få direkt konkret inverkan på samhället. Idéerna var inte alltid reserverade för den vita eliten eller för intellektuella tänkare och filosofer. De kunde spridas genom samhällsskikt och hos olika folkslag. Den haitiska revolutionen 1791, är ett annat sådant exempel. Ronny Ambjörnsson kallar ex-slaven Toussaint Louverture, som ledde upproret, för en ”okänd upplysningshjälte”. (”Han var den svarte upplysningsmannen som ledde kampen mot slaveriet”, DN, https://www.dn.se/kulturnoje/han-var-den-svarte-upplysningsmannen-som-ledde-kampen-mot-slaveriet/, läst 2019-01-08)

Jag skulle säga att upplysningens konsekvenser var enorma och ännu lever. Den demokratiska tanke som uppstod stoppades inte, utan vidareutvecklades. Säkert bland annat på grund av att den amerikanska revolutionen och senare franska revolutionen lyckades. Utan dessa hade kanske monarkin i stället stärkts och hållit tillbaka sådana idéer som vi idag ser som självklara, så som naturliga rättigheter, rätten till egendom, religionsfriheten och maktdelning i politiken, som tidigt bidrog vid skapandet av Förenta staternas konstitution, som präglat landets politik och kultur ända sedan dess. Så sent som i den svenska valrörelsen 2018 och den efterföljande regeringsprocessen har ordet ”samhällskontrakt” använts flera gånger. (Se till exempel https://moderaterna.se/vi-villateruppratta-samhallskontraktet, läst 2019-01-14) Upplysningens idéer är alltså ännu högst levande.