Ännu en del av en hemtenta i idéhistoria. Publicerar inte den kompletta tentafrågan, men det handlar om de ”första filosoferna”, försokraterna, alltså de som verkade före Sokrates.

Naturfilosoferna var en intressant grupp. De kan ses som Västvärldens första filosofer, de som satte igång allt. Naturfilosoferna kallas också för försokrater, just på grund av att de föregick de senare och mer välkända filosoferna, Sokrates, Platon och Aristoteles. Naturfilosofin och den ”sokratiska” filosofin, som alltså inleddes med Sokrates, skiljer sig tydligt åt. De förra studerade naturen och ville ta reda på hur den fungerade rent materiellt; de ville veta vad världen och kosmos bestod av och hur allt uppstått. Detta var det centrala. Man skulle kunna se naturfilosofin som ett slags naturvetenskap, den allra första, även om det inte fanns någon utvecklad vetenskaplig metod som idag. Naturfilosofin lade grunden för framtida filosof. Den undersökte naturen, vilket känns grundläggande för att senare placera människan i filosofins centrum, vilket Sokrates började med.

Vid den här tiden präglades den mänskliga tillvaron av myter, det var så den förklarades. Den insiktsfulla och kloka människan var den som kunde återberätta myterna och tolka världen utifrån dem. Men naturfilosoferna tog det ett steg längre, och ville förstå världen bortom dessa myter. Man övergick från ”mythos” (berättelser) till ”logos” (förnuft och argumentation). Denna övergång och utgångspunkt är en sak som förenar naturfilosoferna. De gick bortom det gudomliga, som tidigare varit den dominerande förklaringsmodellen. De utgick dock från myterna, som ett slags arketyper som bar på viktiga sanningar. Ambjörnsson nämner uttrycket ”förnuftiga myter” för att beskriva naturfilosofin; en form av spekulationer med utgångspunkt i myterna. Han liknar den också vid en ”byggnadsställning” som behövdes för att kunna övergå till andra tankekonstruktioner. (Människors undran, s. 49) Det var alltså en blandning av myt och rationalitet, kan man säga. Detta gäller åtminstone de allra första naturfilosoferna. De hade också sitt grekiska ursprung gemensamt. Att filosofin uppstod i just Grekland kan förklaras av att det där fanns förutsättningar för filosofi och ett friare mänskligt tänkande. Den grekiska civilisationen bestod av stadsstater utan någon centralmakt eller överstepräster som kunde bestämma över vad människor skulle tro på. På detta sätt kunde förnuftet till slut ta överhand. Likaså är troligen Greklands geografiska placering med hela Medelhavet som handelsrutt också av central betydelse, eftersom det gjorde att grekerna genom en omfattande handel oundvikligen träffade på en rad andra folk och kulturer, och på detta sätt kunde ifrågasätta eller åtminstone få perspektiv på sin egna myter i relation till andra. Man kan till exempel tänka sig att det är lättare att konfrontera sina egna gudar om man inser att andra folk har andra gudar; varför skulle någons då vara sanna? Det skedde också en inflation bland grekiska gudar eftersom de kunde vara halvmänniskor och fela precis som människor.

Enligt Ambjörnsson var de första naturfilosoferna inriktade på en och samma fråga: den varaktiga beståndsdelen i naturens myckenhet. De ville förstå naturens växlingar, och detta gick att förstå tack vare det mänskliga förnuftet, eller ”vårt inre öga”, ansåg de. (Människors undran, s. 50) De menade att om de kunde urskilja tingens innersta väsen (fysis), så kunde de förstå alltings början (arche).

De första naturfilosoferna var de joniska naturfilosoferna, som de kallas eftersom de kom från staden Miletos i Jonien i dagens Turkiet, som då var grekiskt. Ambjörnsson nämner Thales, Anaximenes och Anaximandros. Det finns få källor från denna tid, men naturfilosofernas idéer är bevarade tack vare senare antika filosofer. Thales menade att världen bestod av vatten. Vattnet var alltings ursprung, urämnet. Med tanke på hur mycket i världen, till exempel människan, som faktiskt består av vatten, är detta ingen dum tanke. Grekland var, och är, också omringat av vatten. Man kan tänka sig både en abstrakt och konkret grund för Thales vattenteori. Det går inte att med blotta ögat observera att människan består av vatten. Men det går att se att vatten kan förvandlas till is eller ånga, likaså att vatten får växter att växa. Man kan alltså uppfatta vattnets betydelse i världen; en sorts förenklad vetenskaplig observation, om man så vill. För Thales utgjorde vattnet både fysis och arche, alltså både det inre väsendet och alltings uppkomst. De andra delade dock inte hans slutsatser. Enligt Anaximenes var det i stället luften som var tingens innersta väsen, eller princip. Han menade att luften skiftade och kunde bilda andra element. När den förtunnades blev den till eld, ansåg han, och när den förtätades blev den tilll moln, vatten och jord. Anaximandros, å sin sida, hävdade att grundämnet var materiellt men hade en obestämd form; att den var något gränslöst. Dessa filosofers huvudsakliga frågeställning var alltså att hitta det urämne som världen var uppbyggd av, samt hur tingen i naturen kunde genomgå sina olika förändringar.

Teorin om ett urämne var dock problematisk eftersom det var svårt att förklara hur ett enda ämne skulle kunna forma så många olika ting. Hur skulle till exempel vatten kunna bli sten? Empedokles tog tanken vidare och föreställde sig i stället fyra olika element, eller grundämnen: jord, vatten, eld och luft. Dessa tillsammans och i olika kombinationer av varandra, bildade världen, menade han. Och detta var också den teori, eller elementläran, som skulle komma att överleva ”i mer än två tusen år”, som Ambjörnsson påpekar. (Människors undran, s. 70).

Det var även en naturfilosof, Demokritos, som kom på atomteorin (atom är ”odelbar” på grekiska). Han menade att atomen var en ändlös mängd osynliga partiklar som byggde upp världen, och som kunde brytas ned och sedan bli till nya ting. Världen var resultatet av kolliderande atomer; en evigt pågående process. Men till skillnad från de som letade efter ett ursprungsämne, menade Demokritos att det evinnerliga inte har något ursprung; det eviga har alltid funnits. Atomerna rörde sig i ett tomrum och bakom deras rörelse fanns en form av nödvändig lagbundenhet, menade han.

Ingen av de ovannämnda naturfilosoferna är dock lika känd som Pythagoras, som i Pythagoras sats. Han studerade matematik och ville också hitta alltings urämne. Han ansåg att detta var talen. Han och hans lärjungar, pytagoréerna, menade att världen var uppbyggd av siffror och relationer mellan tal. Därför, ansåg de, finns det också ett sätt att förstå världen: genom matematiken. Det gick alltså att få en djupare kunskap med hjälp av matematik. Matematik var kosmos struktur; det var något som existerade överallt och inget som människan hade skapat, utan upptäckt. Pythagoras ska bland annat ha förklarat sin teori med hjälp av musiken, då han inom musiken hittade bestämda förhållanden för harmoniserande frekvenser. Grundintervallerna lyckades han beskriva med hjälp av heltal. Kunde man förklara musiken matematiskt, borde resten av världen också vara uppbyggd av tal, menade pytagoréerna. Deras filosofi skiljer sig från de joniska naturfilosoferna; de senare ställde och ville besvara frågor av ren nyfikenhet, medan pytagoréerna också såg ett egenvärde i själva funderandet; en viktig insikt som fördes vidare till senare filosofer som Platon.

En annan viktig fråga var förhållandet mellan själ och materia. Här ska också nämnas kosmos, som var ett angeläget begrepp för naturfilosoferna. Med detta menade man skönhet men även världen och universum, och den struktur som dessa hade. Det viktiga var strukturen. Man talade om en gränslöshet, precis som vi idag kan tänka oss universum som något omåttligt, men med en inre byggnad, en ordning, som utgjorde det vackra. Genom att förstå sitt inre kosmos, kunde människan förstå det yttre och större kosmos, universum, ansåg till exempel pytagoréerna. Pytagoréerna menade som sagt att kosmos bestod av en matematisk struktur, och att det var deras uppgift att upptäcka denna. Anaximandros, vars centrala idé alltså var ett oändligt urämne, såg kosmos som ett gränslöst klot. Herakleitos uppfattade i sin tur människan som en tolkande varelse, men för att kunna tolka omvärlden måste man först känna sig själv. Detta var logos, förnuftet. Sanningen finns både utanför människan, och inom oss, menade han. Men det är förnuftet som förenar människor, eftersom sinnebilderna kan skilja sig åt mellan olika personer. Enligt Herakleitos var det en inneboende konflikt i allt som drev världen framåt; motsättningar och strid gav utveckling. Han såg elden som alltings ursprung. Parmenides däremot, som var aktiv några år senare, menade att varandet alltid har funnits. Det finns ingen förändring utan allt är snarare ett; världen är evig och oföränderlig. För honom var sinnena opålitliga och irrelevanta; han var den första rationalisten. Verkligheten var metafysisk och det var bara genom att tänka som man kunde uppfatta den.

Naturfilosoferna hade betydelse inte bara för antikens senare filosofer och vetenskapsmän, utan uppenbarligen ända fram till idag. Man känner rentav igen sig i många av de spekulationer som fanns hos dem. Jag har redan nämnt några exempel på tankar som levde vidare. Naturfilosofer använde till exempel matematiken på ett praktiskt sätt och tog fram matematiska bevis för så kallade teorem, som Pythagoras sats, vilken vi fortfarande använder. Att hitta alltings ursprung, urämne, eller vad man nu vill kalla det, och som naturfilosoferna försökte göra, är också något som som vi kan relatera till än idag, till exempel genom atomteorin, även om dåtidens beskrivning av atomer kanske mer liknar vad som senare skulle komma att beskrivas som molekyler; alltså anordningen av ett antal atomer. ”Big bang”-teorin skulle jag också vilja likna vid letandet efter alltings ursprung. Pythagoras idéer återfinns också hos de antika filosofer som kom närapå efter honom. Han menade ju att det finns en abstrakt värld, en matematisk värld, bortom den vi ser, som består av tal. Samma tänkesätt utgör grunden för Platons filosofiska system. Men i stället för tal så menar Platon att den abstrakta världen består av idéer. Även Parmenides återfinns i en av Platons dialoger. Abstraktionen, det att föreställa sig något som inte går att ta på eller se, är en viktig förmåga som uppstod redan hos naturfilosofer och som fördes vidare till senare generationer.