Detta skrev jag till en diskussionsgrupp på historieutbildningen om den koloniala betydelsen för Afrika. Ett par kommentarer jag fick på arbetet: ”Ett extremt bra och omfattande svar. Du får med mycket med så få ord som det ju ändå är” samt ”Mycket bra och grundligt skriven text, intressant och lättläst. Bra också att du inkluderade dina egna funderingar och reflektioner.”

Självklart har kolonialismen påverkat den afrikanska självständigheten, och möjligheten att bygga upp de afrikanska länderna. Utan koloniseringen hade ju Afrika inte haft något att bli självständigt ifrån. Kolonisationen dominerade kontinenten i många år.

Avkoloniseringen sammanföll med andra världskrigets slut. Då hade de europeiska staterna inte samma ekonomiska möjligheter att bedriva kolonialism. De var mer upptagna med att återuppbygga sina egna länder. Dessutom hade kolonialmakterna inte samma prestige längre. Nationalism och rasåtskillnad blev snarare något fult. De nya stormakterna USA och Sovjetunionen hade inga kolonier och arbetade emot innehavet av kolonier. Etiopienkriget 1935–1936 hade dessutom visat på kolonialmakternas svagheter, och sporrat den afrikanska nationalismen och kampen för självständighet.(1)

Avkoloniseringen tog olika form i olika länder, och självständigheten kom olika snabbt. Eftersom Storbritannien hade fjärrstyrt sina kolonier, genom indirekt styre, gick processen i deras kolonier snabbare och enklare. Men Frankrike ville att kolonierna och befolkningarna skulle integreras i moderlandet. Detta orsakade Algerietrevolten, eller det algeriska självständighetskriget, 1954-1962, som slutade i Algeriets självständighet. Samma sak hände i de franska kolonierna i Indokina. Indokinakriget, 1946-1954, stod mellan den vietnamesiska motståndsrörelsen Vietminh, ledd av Ho Chi Minh, och Frankrike. Även det kriget slutade med att Frankrike lämnade området. Dock fortsatte konflikten senare i form av Vietnamkriget, 1955-1975.(2)(3)

När européerna officiellt lämnade Afrika uppstod ett politiskt vakuum. Kolonialmakterna hade inte lämnat efter sig politiskt stabila system eller regeringar. Det fanns inget naturligt ledarskap. Ofta var det som sagt så, att kolonialmakterna styrde sina kolonier indirekt genom lokala ledare. Efter kolonialismen hade dessa ledare lågt förtroende hos befolkningen, då de samarbetat med kolonialmakterna. De sågs snarare som kollaboratörer. Detta omöjliggjorde en fungerande politisk övergång. Därför var den gamla makteliten tvungen att bytas ut. Då kunde makthungriga ledare ta över styret. Inte sällan var det militärer som tog makten. Ett exempel är Idi Amin i Uganda. Han var arméchef efter självständigheten 1962 och spelade en central roll i militärkuppen 1971. Amin blev Ugandas president och diktator mellan 1971–1979, och ska ha varit så brutal att han kommit att kallas ”Slaktaren av Uganda” (”Butcher of Uganda”).(4) Han ansvarade för att cirka 300 000 människor dog.(5) Inledningsvis stöttades Idi Amin av länder som Storbritannien och Israel.(6) Andra militärer som tog makten var Joseph Mobutu i Kongo och Muammar Khadaffi i Libyen. Även i Ghana genomfördes en militärkupp 1979, som satte löjtnanten Jerry Rawlings vid makten. ”Militärkuppen var våldsam och Jerry Rawlings har anklagats för att vara ansvarig för avrättningarna av flera ledande befälhavare i samband med kuppen”, skriver Amnesty.(7) Men det fanns också andra typer av människor. Robert Mugabe, som ledde kampen för självständighet i nuvarande Zimbabwe, var t.ex. lärare. Det kunde också vara så, att politiska eliter, utbildade av kolonialmakterna, tog makten.(8)

Ett annat problem, som åtminstone till viss del uppstod på grund av kolonialismen, var och är etniska motsättningar. Under Berlinkonferensen 1884 delade de europeiska kolonialmakterna upp Afrika mellan sig, troligen genom att bara dra streck med en linjal. Det är därför Afrikas nationsgränser är så raka. Någon hänsyn till etniska gränser togs inte. Boahen poängterar att problemet inte bara är konstgjorda gränser, utan att de nya gränserna också drogs genom redan existerande ”nationer”. Dessutom fick de nya staterna olika storlekar och olika mycket naturresurser.(9) De afrikanska grupperna identifierade sig ofta mer med sin klan eller etnicitet, än med den nya nationen, skriver Gordon.(10) Ett exempel på etniska konflikter är Rwanda, där de olika grupperna tutsi och hutu skulle samlas inom en och samma nationsgräns. De europeiska kolonialmakterna försökte också hitta biologiska skillnader mellan tutsi och hutu, vilket förstärkte skillnaderna mellan folken.(11) 1916 inkorporerades Rwanda och Burundi i Belgiska Kongo. Kolonisatörerna favoriserades tutsierna, vilket försvårade motsättningarna ytterligare. Detta, kan man nog säga, lade grunden för folkmordet som skulle komma 1994.(12)

Men kolonialismen hade inte bara direkt dåliga konsekvenser, utan förde bland annat med sig viktig kunskap. Denna kunskap försvann dock till stor del när kolonialismen avvecklades. Och det fanns inga utbildningssystem eller utbildade afrikaner som kunde ta över. När Kongo utropade sin självständighet 1960, hade landet bara 16 personer med högskoleexamen, av en befolkning på 14 miljoner! ”Aldrig hade ett land varit så dåligt förberett för självstyre”, skriver Ruth Cyr i boken ”Twentieth Century Africa”.(13) Andra positiva spår av kolonialismen, är tillkomsten av infrastruktur i form av vägar och järnvägar, hamnar m.m. Infrastrukturen byggdes dock inte på ett optimalt sätt, eftersom den i första hand gjordes för att länka ihop koloniala projekt och inte för att gynna lokalbefolkningen. Därför argumenterar vissa för att kolonialismen inte utvecklade kontinenten, utan kanske underutvecklade den.(14)

Kolonialismen upphörde dock aldrig helt, utan ändrade skepnad till en nykolonialism. Detta skedde på olika sätt. Ett exempel är Frankrike, som fortsatte engagera sig i kolonierna även efter de officiellt blivit självständiga. ”De överlämnade officiellt all förvaltning i formella flagghissningsceremonier”, skriver Afrikakännaren och journalisten Richard Dowden.(15) En central figur i Frankrikes skuggimperium var agenten Jacques Foccart, som bedrev ett hemligt nätverk av tjallare och sabotörer. ”Från 1960 till sin död 1997 såg Foccart till att ingen regering byttes ut i det fransktalande Afrika utan hans tillstånd”, skriver Dowden. I sina memoarer påpekar Foccart att han lät döda en oppositionsledare. ”Det var sannolikt fler än en”, kommenterar Richard Dowden. Frankrike kontrollerade också kolonierna genom valutasystemet CFA, Communauté Financière Africaine, som knöt de afrikanska valutorna till den franska och senare euron. Frankrike slöt även militära avtal med de före detta kolonierna, och anlade militärbaser i länderna. Avtalen omförhandlades inte förrän 2008. ”Frankrike har tusentals soldater utplacerade i flera afrikanska länder”, kan man läsa i en artikel på Sveriges Radio från 2008.(16) ”Försvarsavtalen bör avspegla Afrika av i dag och inte förhållandena i går”, sade Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy.

Trettio år efter självständigheten fanns det fler fransmän i de frankofana länderna än på kolonialtiden. Franska företag fick fortfarande alla de stora entreprenaderna. De flesta ministerierna i dessa delar av Afrika hade fortfarande en fransk tjänsteman någonstans i ett undanskymt rum som såg till att ingenting gick på tok. (17)

Nykolonialismen kan förklaras som en övergång från formell kontroll, till en informell kontroll. Västmakterna hade ju fortfarande ett intresse av den afrikanska marknaden samt tillgången till billiga råvaror. Därför övergick kolonialismen till ekonomiska relationer, eller som sagt en informell nykolonialism, där multinationella företag till stor del övertog kontrollen och inflytandet. ”De ekonomiska relationerna kom då att hanteras och skötas av de multinationella företagen, som var väldigt viktiga aktörer”, som det påpekas i en av föreläsningarna.(18) Nu började även USA, som inte hade haft några kolonier, att intresse sig för Afrika. Där hade många företag sina säten. Men som jag visat med exemplet Frankrike, fortsatte även västerländska stater blanda sig i Afrika. Man kanske kan säga, att nykolonialismen är ett form av samarbete mellan västerländska företag och stater/politiker för att utöva kontroll i Afrika. USA är verksamt med ett eget militärkommando i Afrika, kallat United States Africa Command, AFRICOM. Enligt historikern och journalisten Nick Turse hade USA ett 60-tal militärbaser eller anläggningar i Afrika år 2015.(19)(20)

These bases, camps, compounds, port facilities, fuel bunkers, and other sites can be found in at least 34 countries — more than 60% of the nations on the continent — many of them corrupt, repressive states with poor human rights records. 21

Under 1980-talet påtvingade Internationella valutafonden, IMF, och Världsbanken afrikanska länder en rad reformpaket i utbyte mot lån. Reformerna innebar en nyliberal utvecklingsmodell med omfattande privatiseringar, som framför allt kom att gynna och ge mer inflytande åt de internationella storföretagen. Detta skedde under en period då västvärldens utveckling präglades av nyliberala politiker som Margaret Thatcher och Ronald Reagan.(22)(23)

Västerländska stater försökte också tidigt stoppa afrikanska frihetskämpar som Patrice Lumumba, som blev Kongos premiärminister 1960. Amerikanska och möjligen även brittiska underrättelsetjänster försökte till och med att mörda honom, eftersom han vägrade tjäna västerländska ekonomiska intressen. Han dödades 1961.(24)(25) Georges Nzongola-Ntalaja, professor i statsvetenskap vid University of Wisconsin-Madison, har kallat mordet på Lumumba för ”the most important assassination of the 20th century”.

It is in this regard that Patrice Lumumba’s determination to achieve genuine independence and to have full control over Congo’s resources in order to utilise them to improve the living conditions of our people was perceived as a threat to western interests. To fight him, the US and Belgium used all the tools and resources at their disposal, including the United Nations secretariat, under Dag Hammarskjöld and Ralph Bunche, to buy the support of Lumumba’s Congolese rivals , and hired killers.26

Så kan man ens tala om en självständighet när kolonialmakterna fortsatte utöva sina makt men på andra sätt? I vilket fall som helst, är det ju svårt att påstå att förutsättningarna för lyckade nationsbildningar var särskilt bra. Det fanns en mängd problematiska omständigheter. En av de värsta förutsättningarna, måste ha varit den otroligt låga utbildningsnivån bland befolkningarna. Hur skulle t.ex. kongoleserna kunna styra över ett land med 14 miljoner invånare, när bara totalt 16 stycken av dem hade högskoleexamen? Hur skulle de kunna värja sig mot nykolonialism, diktatorer, privatiseringar, korruption och våld? Det kunde de uppenbarligen inte heller. Men varken kolonialismen eller nykolonialismen kan ge en fullständig förklaring till den problematiska situationen i Afrika och varför det varit så svårt att bygga fungerande ekonomier och samhällen där. En rad asiatiska länder, Malaysia, Indonesien samt ”De fyra tigrarna” Taiwan, Singapore, Sydkorea och Hongkong, var också utsatta för kolonialism, men lyckades ändå genomföra en snabb ekonomisk utveckling.(27) Den koloniala betydelsen har kanske varit stor, men inte total.

Richard Langéen

Källor:

1 Föreläsning Afrika – depressionen och Etiopienkriget
2 West Chester University, ”Algerian Independence”, http://courses.wcupa.edu/jones/his312/lectures/algeria.htm
3 Encyclopædia Britannica, ”First Indochina War”, http://global.britannica.com/event/First-Indochina-War
4 Britannica.com, ”Idi Amin”, http://www.britannica.com/biography/Idi-Amin
5 History.com, ”Idi Amin”, http://www.history.com/topics/idi-amin
6 Jewish Telegraphic Agency, 2003, ”Idi Amin and Israel: First Love, then Hate”, http://www.jta.org/2003/08/20/archive/idi-amin-and-israel-first-love-then-hate
7 Amnesty, ”50 år av självständighet”, www.amnestypress.se/notiser/12917/50-ar-av-sjalvstandighet
8 Föreläsning ”Från kolonialism till nykolonialism”
9 Johns Hopkins University Press, 1987, ”Colonial Impacrt”, A. A. Boahen, s. 96
10 Lynne Rienner, 2013, ”Understanding Contemporary Africa”, A. Gordon, D. Gordon, s. 74
11 Globalis, Svenska FN-förbundet, ”Rwanda”, www.globalis.se/Laender/Rwanda
12 Globalis, Svenska FN-förbundet, ”Rwanda”, www.globalis.se/Laender/Rwanda
13 Iuniverse, 2001, ”Twentieth Century Africa”, Ruth Cyr , s 108
14 ”Afrika och självständighetens utmaningar utveckling”, M. Persson, s. 15
15 Leopard Förlag, 2010, ”Afrika: framtidens kontinent”, R. Dowden
16 Sveriges Radio, 01/03/08 ”Frankrike omprövar militära avtal i Afrika”, sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=1925592
17 Leopard Förlag, 2010, ”Afrika: framtidens kontinent”, R. Dowden
18 Föreläsning ”Från kolonialism till nykolonialism”
19 TomDispatch, ”America’s Empire of African Bases”, N. Turse, http://www.tomdispatch.com/blog/176070/tomgram%3A_nick_turse,_america’s_empire_of_african_bases/
20 Karta: http://www.tomdispatch.com/images/managed/areasofaccess_small.jpg
21 TomDispatch, ”America’s Empire of African Bases”, N. Turse, http://www.tomdispatch.com/blog/176070/tomgram%3A_nick_turse,_america’s_empire_of_african_bases/
22 Föreläsning ”Från kolonialism till nykolonialism”, M. Persson
23 Lynne Rienner, 2013, ”Understanding Contemporary Africa”, A. Gordon, D. Gordon, s. 74
24 ”Opening the Secret Files on Lumumba’s Murder”, S. R. Weissman, http://www.udel.edu/globalagenda/2003/student/readings/CIAlumumba.html
25 The Guardian, ”MI6 ’arranged Cold War killing’ of Congo prime minister”, http://www.theguardian.com/world/2013/apr/02/mi6-patrice-lumumba-assassination
26 The Guardian, ”Patrice Lumumba: the most important assassination of the 20th century”, www.theguardian.com/global-development/poverty-matters/2011/jan/17/patrice-lumumba-50th-anniversary-assassination
27 Föreläsning ”Från kolonialism till nykolonialism”